I backspegeln: Play-off
Fem gånger har Millwall spelat play-off, fem försök som alla slutat i tårar. Men trots ett mörkt facit finns det anledning att ta en titt i backspegeln. Om inte annat för att lära sig av historien.
SÄSONGEN 1990/91
Slutplacering: 5:a i Second Division (dagens The Championship)
Manager: Bruce Rioch
Skyttekung: Teddy Sheringham, 38 mål
Player of the Year: Teddy Sheringham
Publiksnitt:10,866
4-1 Brighton vs. Millwall (Stephenson)
1-2 Millwall vs. Brighton (McGinlay)
Föregående säsong åkte Millwall ur dåvarande högstadivisionen. Bruce Rioch tog över som manager med tre matcher kvar att spela, då laget redan var relegerat, och fick den tämligen oangenäma uppgiften att staka ut vägen tillbaka upp. En del oundvikliga spelarförluster gengäldades med värvningarna av Alex Rae, Jon Goodman, Phil Barber och Colin Cooper, och The Lions åtnjöt en ganska bra säsong även om man bortsett de första fem omgångarna aldrig låg i position för direktuppflyttning. Bland annat gjorde Millwall fyra mål i inte mindre än sex matcher. I play-off, klubbens första kvalspel någonsin, ställdes man mot Brighton & Hove Albion. Sannolikt var spelarna på förhand alltför segervissa – det blev 0-0 borta och 3-1 hemma mot sydkustklubben i ligaspelet – för det Millwall som i första mötet föll med 4-1 på Goldstone Ground gick inte att känna igen. Då var det förstås aldrig tal om hemmafördel i returen.
Hjälten: Teddy Sheringham slog med sina 38 mål alla rekord säsongen 1990/91. Och då ska man minnas att delar av styrelsen ville sälja honom innan säsongen, precis som man sålde Tony Cascarino, men att anfallaren själv önskade stanna kvar för att spela upp Millwall igen. 25-åringen grät när han mållös klev av planen efter 1-2 hemma mot Brighton i vad som skulle komma bli hans sista framträdande någonsin i den blåa tröjan.
Onödigt vetande: Notts County, under ledning av Neil Warnock, vann play-off efter 3-1 mot Brighton i finalen på Wembley. Det var andra året i rad man vann uppflyttning genom kval, säsongen innan besegrades Tranmere Rovers i kvalet till Second Division.
SÄSONGEN 1993/94
Slutplacering: 3:a i Endsleigh League Division One (dagens The Championship)
Manager: Mick McCarthy
Skyttekung: Alex Rae, 13 mål
Player of the Year: Keith ”Rhino” Stevens
Publiksnitt: 9,810
2-0 Derby County vs. Millwall
1-3 Millwall vs. Derby County (Berry)
Första säsongen på nya The Den – inledningsvis döpt till New London Stadium – slutade inte som man hoppats på. Efter en visserligen fint genomförd säsong, där man inte riktigt rådde på suveräna Crystal Palace och Nottingham Forest, slutade Millwall på tredje plats och ställdes mot Derby County i play-off. En på förhand öppen affär då båda ligamatcherna slutat mållöst. På nytt inledde Millwall borta och på nytt fick man återvända till London med ett helt berg att bestiga i returen. Då hjälpte det inte att man var ligans bästa hemmalag. Då Derby redan i 16:e minuten gjorde 0-1 (0-3 totalt) brast det för många inne på The Den och upphetsad tv-publik fick förfasas över polishästar på innerplanen och Millwalls rykte fick sig ännu en törn. Ridå. I finalen föll Derby mot bittra rivalerna Leicester.
Hjälten: I en färgstark Millwall-uppställning vill många supportrar gärna minnas Terry Hurlock som under våren spelade två månader på The Den efter spel i Southampton och Glasgow Rangers.
Onödigt men småskönt vetande: Den 27 augusti, följande säsong, krossade man Derby med 4-1 på The Den.
SÄSONGEN 1999/00
Slutplacering: 5:a Division Two (dagens League One)
Manager: Keith Stevens/Alan McLeary
Skyttekung: Neil Harris, 25 mål
Player of the Year: Stuart Nethercott
Publiksnitt: 9,260
0-0 Millwall vs. Wigan
1-0 Wigan vs. Millwall
Efter en trög inledning på säsongen – där man bland annat spelar oavgjort i fyra av fem matcher – kom försvarslegendarerna Keith ”Rhino” Steven och Alan McLeary’s Millwall igång och laget låg tryggt på kvalplats fram till påsk. Sedan rasade allt likt ett korthus och man släppte exempelvis in fyra mål i Burnley och tre i Preston. Först i sista omgången grejade man play-off genom att besegra Oxford, samtidigt som både Bristol Rovers och Stoke City förlorade sina matcher, varpå Millwall klättrade två placeringar och slutade 5:a. Wigan nästa. Samma Wigan som man kryssat mot två gånger i ligaspelet. Särskilt hemmamatchen var en minnesvärd affär. Med 12 minuter kvar att spela låg man under med 0-3 men svarade för en galen upphämtning där Neil Harris kunde kvittera på straff i 90:e minuten. I play-off dröjde det 153 innan det första och enda målet föll, tyvärr i Wigans favör. Fansen försökte sig på en re-match mot Greater Manchester Police men förlorade även den matchen.
Hjälten: Neil “Bomber” Harris gjorde sitt första hat-trick för Millwall, 25 mål totalt under säsongen, och blev på riktigt den utpräglade målskytt klubben saknat sedan Teddy Sheringham såldes till Nottingham Forest. (Även om det för ordningens skull bör tilläggas att Harris vann skytteligan även föregående säsong.)
Onödigt vetande: Då matchen mot Brentford var fördröjd på grund av köer utanför gjordes David Livermore’s 3-2-mål i 95:e matchminuten – hans första mål för klubben för övrigt – först kl 17:03 lokal tid den 28 december 1999 och blev således förra århundradets sista ligamål.
SÄSONGEN 2001/02
Slutplacering: 4:a i Nationwide League Division One (dagens The Championship)
Manager: Mark McGhee
Skyttekung: Steve Claridge, 18 mål
Player of the Year: Steve Claridge
Publiksnitt: 13,250
1-1 Birmingham vs. Millwall (Dublin)
0-1 Millwall vs. Birmingham
Millwalls “golden generation” med spelare som Tim Cahill, Paul Ifill, Richard Sadlier, Lucas Neill, Steven Reid, David Livermore, Marc Bircham, Sean Dyche och Tony Warner mellan stolparna var nykomlingar i dåvarande Division 1 säsongen 2001/02. Orädda, offensiva och osannolikt bra drog man över andradivisionen som en tornado, och anses av många vara det mest talangfulla laget någonsin som burit det rytande lejonet på bröstet. Chockbeskedet att skyttekungen Neil Harris drabbats av testikelcancer tycktes bara göra laget än mer sammansvetsat och fram klev Richard Sadlier, Tim Cahill och Steve Claridge, varav den senare redan då ansågs vara en föredetting, och gjorde 17, 13 och 18 mål vardera. Och när ”Sads” gick sönder på våren lånade man in Dion Dublin som gjorde en framgångsrik lånesejour i Millwall. I första play-off matchen på St Andrews i Birmingham svarade jätten för den viktiga kvitteringen. FA:s laborerande med reglerna – bortamålsregeln gällde säsongen 2001/02, men först efter förlängning – betydde att Millwall bara var en minut plus en mållös förlängning från final. Men en viss Stern John ville annat. Med klockan på 89 minuter stötte han in det ologiska segermålet för Brum, och det som skulle bli en segerfest urartade i blodiga kravaller och än mer ”bad press”.
Hjälten: Omöjligt att välja en; i Millwalls kanske bästa lag någonsin var alla hjältar.
Onödigt vetande: Mellan den 15-20 januari 2002 låg Millwall tvåa i tabellen vilket är klubbens högsta tabellplacering under 2000-talet (22:a av 92 klubbar).
SÄSONGEN 2008/09
Slutplacering: 5:a i League One
Manager: Kenny Jackett
Skyttekung: Gary Alexander, 15 mål
Player of the Year: Andy Frampton
Publiksnitt: 8,940
1-0 Millwall vs. Leeds (Harris)
1-1 Leeds vs. Millwall (Abdou)
2-3 Millwall vs. Scunthorpe (Alexander x 2)
Kenny Jackett, med ett förflutet ibland annat Swansea och som hjälptränare i Manchester City under Sven-Göran Eriksson, gjorde succé sin första hela säsong som manager för Millwall. Värvningen av nygamla backen Tony Craig, tuffe innermittfältaren Jimmy Abdou och målvakten David Forde gav säsongen 2008/09 laget en tidigare saknad spets. Ej heller att förglömma lånet av Tresor Kandol från Leeds. Dessutom skrev Neil Harris på en förlängning med Millwall där han halverade sin lön och blev om möjligt än större hjälte i fansens ögon. Millwall led stort av en skadetyngd trupp och avsaknaden av en riktig skyttekung. Men hade det inte varit för att Millwall förlorade fyra av de sju avslutande ligamatcherna kunde en direktuppflyttning ändå ”been on the table”. Nu blev det istället Peterborough som slutade tvåa efter suveräna Leicester City. Förlusten borta mot Carlise i sista omgången, som innebar att dem säkrade nytt kontrakt, såg till att Millwall ställdes mot Leeds i play-.off. Trots 1-0 hemma på The Den i första mötet var Yorkshire-klubben storfavoriter i returen. Ett heroiskt krigande Millwall ville dock annat och Jimmy Abdous 1-1-forcering i 74:e minuten ordnade klubbens första play-off final någonsin. Nu hade Millwall visserligen förlorat båda ligamatcherna mot Scunthorpe men kunde ändå känna doften av The Championship. Den ljuva doften hade inte avtagit när Millwall inför 50,000 supportrar på Wembley ledde med 2-1 i halvtid efter ett drömmål av tvåmålsskytten Gary Alexander. Ledningen bestod tjugo minuter från slutet då ett komfortabelt Millwall kostade på sig att nicka utanför öppet mål. Det skulle man inte ha gjort. Plötsligt hade Scunthorpe vänt till 3-2 utan att någon egentligen förstått vad som hänt. ”Same old Millwall” konstaterade de luttrade och stanken låg tät utmed Wembley Way.
Hjälten: Gary Alexander för projektilen på Wembley, Abdou för bragden på Elland Road och ”Bomber” för att han är den han är.
Onödigt vetande: 1-0-segern mot Leeds i första mötet var Millwalls första vinst någonsin i play-off sammanhang och kom alltså på nionde försöket.
SÄSONGEN 2009/10
Slutplacering: 3:a (League One)
Manager: Kenny Jackett
Skyttekung: Steve Morison, 22 mål
Player of the Year: Alan Dunne
Publiksnitt: 10,835
?-? Huddersfield vs. Millwall
?-? Millwall vs. Huddersfield
En sammanfattning av säsongen 2009/10 läser du i artikeln ”Millwall goes train-spotting”.
Onödigt vetande: Millwall har spelat play-off 1990, 2000 och 2010. Ett tecken?
The future is unwritten.
