6 år av taktik – 6 minuter av vanvett
Inspirerande
Seger
Trollband
Alla
Natten
Bortom
Uttänkt
Logik
Utanför Anfield står en staty som ni alla känner till – den av mannen som formade det moderna Liverpool. De fem sista orden lyder: "He made the people happy". Mer än något annat var det det som Bill Shankly ville bli ihågkommen för, att han skänkte lycka till människorna i Liverpoolfamiljen. När vi nu vinkar adiós till Rafael Benítez, bör vi då egentligen inte bara fråga oss: Gjorde han oss lyckliga? Om så bara för en liten stund, säg 6 minuter.
Det är dags att vi blickar framåt, men en dag som denna går det inte att undvika att backspegeln är den skarpaste att titta genom och det är han värd Señor Benítez. Det är inte länge sedan som det inte ens var roligt att skämta om att Liverpool skulle vinna Champions League, ungefär som min lunchdate med Scarlett Johansson. En del saker är bara plågsamt verklighetsuppdaterande att fundera för mycket på.
När Gérard Houllier tog av Dietmar Hamann och semifinalen mot Bayer Leverkusen sköts i sank tänkte jag: "jaha, det var chansen, nu får Liverpool aldrig uppleva något liknande igen under min livstid". I stället kom Liverpool att inom kort utgöra en dominant kraft inom europeiskt cupfotboll med två finalplatser i Champions League och vara det högst rankade laget av alla baserat på 5 års resultat. Det är fakta, som Rafa skulle ha sagt!
Benítez hjälpte till att rita om fotbollskartan med en ny hoppets huvudstad på gränsen mellan Europa och Asien och ge en ny referenspunkt för att aldrig ge upp. Ja, i Rafas kungarike leder förstås alla vägar från Liverpool till Istanbul, för hur man än vrider och vänder på hans 6 år i klubben så är det 6 minuter av ofattbar urladdning som han för alltid kommer att bli ihågkommen för. Rött stoff som inte ens våra tunna drömmar kunde byggas av och en match med en mirakelintrig som hade fått plockas bort ur Bibeln för att inte få problem med trovärdigheten.
Våren 2005 var en tid när jag alibipluggade på universitetet i väntan på en mer givmild arbetsmarknad som en civilingenjörsutbildning inte hade något effekt på och lite längre fram väntade en sommar när jag som vanligt inte skulle ha några pengar att hitta på något av värde. Trots detta hittar jag under denna period några av de få dagar i mitt liv när jag känt den korta eruption av eufori som är det enda jag kan likna vid lycka. Om jag inte ska vara tacksam för det, vet jag inte vad.
Långt, långt senare kunde jag i allehanda sammanhang, till och med på en stillastående och kraftigt försenad spårvagn som tenderar att få mitt blod att koka, komma på mig själv med att le fånigt och fyllas av en varm hoppfull känsla utan riktning. Ungefär som att bara ha en hållplats kvar till den man är kär i, fast i det här fallet bar jag, för att citera en fransk nobelpristagare, även i den djupaste vinter inom mig en oövervinnerlig sommar.
Jag och Benítez har genom åren gått många duster när det gäller värvningar, laguttagningar, uteblivna byten, alldeles för tidiga byten, uttalanden efter matcherna och mycket annat som det finns anledning att återkomma till, men i kväll väljer jag att minnas det enkla faktum att han faktiskt gjorde mig lycklig.
Vad som än händer kommer vi alltid ha Istanbul Rafa, det kan de jävlarna aldrig ta ifrån oss.
