Krönika: I väntan på Godot (Champions League-titeln)
Vi har fortfarande ett sår som blöder, har fortfarande inte lyckats förlåta eller gå vidare. Men den här säsongen kommer vi lyckas.
VM knackar försiktigt på dörren – utan Sverige. Det är fyra år kvar tills nästa fotbolls-VM, om vi nu lyckas ta oss dit över huvud taget. Egentligen spelar det inte så stor roll för jag har redan slitit ut mitt hjärta och givit bort det – till Chelsea. Till skillnad från alla hängivna landslagssupportrar slipper vi vänta i fyra år, om ett par månader får vi åter igen börja följa Chelseas väg mot nya titlar.
Jag brukar ofta dra paralleller med mitt favoritdrama I väntan på Godot i det verkligen livet. Där beskrivs en olidlig väntan utan att någon eller något dyker upp, och jag börjar motvilligt tänka på den uteblivna framgången i Champions League. Trots framgångarna i ligan och FA-cupen den här säsongen har vi alla supportrar ett sår inom oss som ännu inte har lyckats läka. För visst borde vi ha vunnit Champions League, kanske både en och två gånger. Men det spelar faktiskt ingen roll för jag tror att vi den här säsongen lyckas skriva om mitt favoritdrama och vinna den titel som vi ännu inte har vunnit. Slippa vänta och sluta blöda. Och skulle vi då lyckas bryta en hemsk trend så skulle vi kanske kunna glömma när Terry slog straffen i stolpen, då skulle vi kanske till och med kunna förlåta Tom Henning Øvrebø. För känslor inom fotbollen är samma som i det verkliga livet - kanske än mer smärtsamma – och livet går ofta ut på att förlåta och gå vidare hur plågsamt det än är.
För visst skulle titeln i Champions League åtminstone plåstra om de infekterade såren vi redan har, visst skulle den underlätta den svåra processen att förlåta. Och jag hoppas och tror att Ancelotti, tillsammans med sina mannar, lyckas skriva om I väntan på Godot. För det finns väl knappast ett bättre tillfälle att vinna sin första Champions League-titel än på hemmaplan. Våren 2011. Wembley. London. Äntligen.
