Gästkrönika: Låt inte historien och omgivningen tynga ned även dig, Roy!
Efter en tumultartat och misslyckad säsong har Rafael Benítez tagit farväl av oss. Underpresterande spelare, skador, märkliga laguttagningar och kanske framförallt ett totalt kaos i styrelserummet har angivits som de tyngsta anledningarna till den skrala säsongen. Torsten Kjellgren skriver dock i sin krönika att han tycker att det är relevant att ge sig i kast med ett större förklaringsmönster där klara likheter mellan våra tre senaste managers sejourer i klubben används för att få klarhet i varför Liverpool fortfarande inte har vunnit Premier League.
”Some people think that football is a matter of life and death. I am very disappointed with that attitude – it’s much more serious than that.”
Bill Shanklys citat är för alla Liverpoolsupportrar väl känt och framkallar iallafall hos mig en enorm stolthet och ett påminnande om mycket vad ”the Liverpool way” handlar om. I Liverpools stad i allmänhet och i den röda delen i synnerhet så är fotboll en fundamental del av människors liv. Under 1970- och 80-talet fyllde fotbollen och vår röda vinstmaskin en otroligt viktig roll i en period där nedläggningar och massarbetslöshet drabbade norra England mycket hårt.
I takt med att prisskåpet på Anfield blev allt mer välfyllt växte med rätta kraven och förväntningarna på laget ifrån supportrar och media. Liverpool FC hade förvandlats ifrån en, vid Shanklys ankomst, liten klubb i andradivisionen utan större ambitioner och krav ifrån omgivningen till en verklig europeisk stormakt inom fotbollen med de medföljande kraven ifrån omvärlden. De enorma framgångarna gav klubben en självbild som innebar att allt annat än nummer ett sågs som ett misslyckande för alla inblandade.
En stor del av denna självbild lever på många vis kvar i klubben – såväl hos media, spelare, supportrar och framförallt hos managern. Trots att inget ligaguld har bärgats sedan 1990 får en ny manager efter en kort acklimatiseringsperiod tydligt rätta sig efter att det är just detta som ska åstadkommas för att uppfylla styrelsens och supportrarnas krav. Hur egna och nya idéer den ankommande managern än må ha så hinner kraven från omgivningen snabbt ikapp honom och illa kvickt är flertalet aktörer med och tar beslut som han trodde att han själv skulle få ha monopol på när han tog över jobbet. Jag menar alltså att det ”lägga näsan i blöt-beteende” av styrelsen som vi sett prov på flertalet gånger de gångna säsongerna inte är något nytt fenomen i klubben. Att vara alla till lags och samtidigt ständigt jämföras med klassiska liverpoolmanagers blir en tung börda för tränaren att bära och det blir svårt att behålla vision, kyla och kontroll över sitt arbete.
Även om våra tre senaste managers har varit mycket olika såväl vad gäller på det taktiska som på det personliga planet så ser jag väldigt stora likheter i deras utvecklingar i klubben gällande framgångar, motgångar samt personlig framtoning. Alla tre kom med nya, friska och bestämda idéer (Roy Evans satsning på att etablera ungdomar i a-laget, Gerard Houlliers krav på disciplin och värvningar utanför England och Benitez försvarsspel och spanska prägel) till klubben vid turbulenta perioder. De stod upp för vad de själva trodde var bäst för klubben, och var inte rädda för att sätta en ny och egen prägel på laget. Samtliga nådde också högst sportsliga framgångar i början av sina sejourer i klubben (Evans tabellklättring vid tillträdet första säsongen och ligacupguld den efterföljande säsongen, Houlliers trippel sin andra hela säsong och Benítez Champions Leaguetriumf sin första säsong) men med dalande sportsliga framgångar och allt mer sammanbitna och tyngda ansiktsuttryck på bänken lämnade de vår kära klubb efter misslyckade sista säsonger. Gemensamt för alla tre tränare är att de tog över ett lag med stora brister, snabbt nådde stora framgångar med sina nya byggen, men när det sista steget till ligatiteln skulle tas så misslyckades de och via konfrontationer med andra personer inom klubben lämnade de vid sina avsked ifrån sig lag som varit betydligt svagare än någon säsong innan.
Den lättsamma och ödmjuka ledarstil hos Evans som hade gjort att talanger som Steve McManaman och Robbie Fowler hade blommat ut till storspelare blev på sikt ett problem då han hade svårt att ryta till, inge respekt och kräva disciplin ifrån sina spelare. Tidiga fyndvärvningar av Houllier såsom Sami Hyppiä och Dietmar Hamann förbyttes senare mot dyra fiaskovärvningar såsom El-Hadji Diouf och Salif Diao. Från en positiv och engagerad man vid sin ankomst såg Houllier allt mer tyngd och pressad ut i sin roll som tränare och med stress som en av faktorerna tvingades Houllier till en operation och efterföljande sjukskrivning efter akuta problem med stora kroppspulsådern. Benítez genomgick en väldigt liknande utveckling som Houllier; rena succévärvningar från första säsongen som Xabi Alonso och Luis Garcia, vilka hade stor del i Champions Leagutriumfen, förvandlades till floppvärvningar såsom Robbie Keane och Albert Riera på senare tid. Det gick även hos Benítez att se en stor förändring av hans framtoning under hans tid i klubben - inte enbart åsyftande hans växande mage. Allt mer konfrontativa och provocerande drag lyste igenom istället för de tidigare lugna och smått humoristiska sidorna Benítez visade under sin första tid i klubben. Även Benítez tvingades, likt Houllier, till en operation och sjukskrivning på grund av njursten under sin tid i klubben.
Viljan att tillfredsställa de höga förväntningar som hela folket i Liverpool hade på dessa herrar, i kombination med stress, stor arbetsbörda och avsaknad av ensamrätt i de sportsliga besluten plockade fram konfliktsökande sidor hos alla tre tränare. Evans hamnade i konflikt med den då assisterande Houllier, Houllier själv gjorde sig ovän med lagets stjärnor – något som kulminerade i försäljningen av Robbie Fowler till Leeds och Benítez strider inom klubben känner ni väl till (både vad gäller spelare och några amerikaner vars namn ej förtjänar att nämnas). Dessa tre herrar förvandlades alltså stort och i slutet av deras sejourer letade de snarare strider inom klubben att utkämpa än att tänka på hur man faktiskt skulle vinna på fotbollsplanen.
Med detta som bakgrund känns det fel att påstå att dessa tre intelligenta och respekterade herrar utan anledningar fick sämre förmåga att värva nya bra spelare, sämre kontroll på truppen, större konfliktbehov samt ett mer dystert och pressat humör. Något måste med andra ord vara fel gällande arbetsklimatet för en manager i Liverpool FC.
Jag skulle hävda att omgivningen gör det snudd på omöjligt för en tränare att lyckas långsiktigt i Liverpool. Alla stöttande, engagerade och förväntansfulla människor i Liverpool ger inte enbart råg i ryggen hos en tränare utan också en stark vilja att väldigt snabbt ge tillbaka ett ligaguld som supportrarna så innerligt förtjänar. Även om klubbens ärofyllda historia absolut inte får glömmas bort, det är trots allt detta som har skapat identiteten till den klubb vi älskar, så måste en ny tränare få en ärlig möjlighet att få bygga SITT Liverpool. Vi ska för evigt hylla stora spelare och tränare ifrån historien, men vi ska nödvändigtvis inte jämföra våra nuvarande aktiva med dessa då jag tror att detta skapar mer press och last än möjligheter. Bara för att vi lyckades fantastiskt en gång i tiden med ett visst spelsätt och en viss organisation är det ingenting som säger att det nuvarande Liverpool kan lyckas på samma sätt med denna väg. 70- och 80-talets framgångar var helt otroliga, men det var i en annan fotbollsverklighet än vad som råder idag. Verkligheten är tyvärr att vi under ”den moderna fotbollens era” (Premier League) faktiskt inte har vunnit något ligaguld.
Med detta sagt hoppas jag att det stundande ägarbytet av klubben utmynnar i att vi får ägare som har full respekt för vår managers sportsliga kunnande. Ägarnas roll bör vara att ge de finansiella möjligheterna klart och tydligt och lämna precis allting annat till managern och hans stab. Vi supportrar måste samtidigt förstå att det tar tid för en ny tränare att skapa sitt lagbygge, och kontinuitet är precis vad vår klubb just nu behöver. Även om det smärtar i ett bultande Liverpoolhjärta att snegla över på våra rivaler Manchester United och Arsenals framgångsrecept så är dessa två delar väldigt tydliga. Till skillnad ifrån att förklaringen till framgång enbart stavas tjock plånbok (Chelsea och Manchester City) så har dessa två klubbar haft sina managers under väldigt lång tid. De båda tränarna har med supportrarna i ryggen och med klara finansiella villkor (även om dessa har varit sparsamma i Arsenals fall) uppifrån haft fullständig ensamrätt om allt det sportsliga.
”The Liverpool way” skall inte glömmas bort – vi kommer alltid vara en klubb som bygger på lojalitet, samhörighet och ”You’ll never walk alone”, men vi måste ge en ny tränare chansen att skapa sitt lag. Vi måste därför nu lita fullt ut på att Roy Hodgson, med all sin erfarenhet och kunnande inom sporten, skapar det Liverpool han själv tror kan vinna ligan. Det är en mycket tuff balansgång som väntar Hodgson, där såväl supportrar, nya ägare och media skall bemötas med respekt och tydliga svar. Jag menar dock att det är fundamentalt att samtidigt som han värnar om dessa relationer mycket ömt också måste behålla sin egen vision om hur klubben skall se ut i första rummet.
Jag är övertygad om att Roy är rätt man för jobbet men minst lika viktigt är att han får klara besked uppifrån och aldrig någonsin ger upp sin ledstjärna om hur han vill att laget skall vara. Det är nämligen först då, när en tränare av denna kaliber får fullfölja sin vision om hur laget skall organiseras och spela, som vi kommer att få uppleva vårt första Premier Leagueguld.
