Krönika: Situation sammanbrott
Inför premiären mot West Bromwich kan man antingen välja att titta på den enskilda matchens betydelse eller möjligheterna första seriematchen innebär. I ena handen har vi ett långsiktigt arbete viktigare än allt guld på Wembley, i den andra tre jäkla poäng mot en nykomling redo att skrälla. Frågan är om båda går att kombinera.
Det spelar ingen roll hur det gick förra säsongen, inför premiären är jag alltid lika pessimistisk som en norrrländsk tant med för låg pension. Nästan värre om säsongen innan var framgångsrik, då finns nämligen prestationer att leva upp till och nya mål att bocka av. När Chelsea för exakt ett år sedan tog emot Hull på The Bridge fanns ett lugn inom mig som jag inte tidigare känt. Inte för att det kändes klockrent rakt igenom, snarare tvärtom, utan för att det inte fanns något att förlora. Ancelotti var ny, frågetecken om de gamla rävarna skulle hålla, Terrys vara eller icke vara i klubben och osäkerhet kring spelarnas motivation efter en skrämmande period med Scolari i tränarbåset.
Man kan både överskatta och underskatta kapten John Terrys betydelse i klubben, men knappast förneka hans roll. Tittar man på de spelare som kommit och gått genom åren har han kommit ut till Cobham träningsanläggning vecka efter vecka och levererat Han behöver inte stå och fjäska för fansen i pressen, vi vet var han han står och liknande tillbaka. Kanske lämnar han en dag, ett sådant avsked skulle i alla fall kännas mer hälsosamt än Joe Coles. Till dess hoppas jag att han är en av grundstenarna till det framtidsbygge Chelsea står inför idag.
Pessimisten i mig är egentligen inte negativ, utan mer nervös. Jag har börjat inse att det vägskäl vi står inför är viktigare än titlar för stunden någonsin kommer bli. Antingen finns det en enkel väg och den innebär ingen förändring. Spelare som Torres, Schweinsteiger, Ribery kan värvas till klubben utan problem så länge Roman står där med plånboken. Titlar kommer plockas och champagne kommer sprutas. Frid och fröjd, tills den dagen han inte längre står där troget, klubben står inför en försäljning och en Glazer-kopia ser lömska möjligheter. Detta är kanske att jinxa helvete och måla fan på väggen, men så länge vi är förberedd och framför allt självförsörjande behöver dessa scenarion aldrig förverkligas.
Vid vägskälet på den andra vägen kan det givetvis finnas titlar att hämta, dock lite mer slit och inget kan tas för givet. Inga spelare för 700 miljoner som står och flinar på en presskonferens med orden: ”Jag har nog alltid hållt på Chelsea”. Istället talanger som i en byggsats för framtiden som kan rasa, men ger också möjlighet att forma. Vet att det finns de som säger att man inte kan ha en målsättning lägre än förra året och att det för vår del skule innebära guld igen. Även om jag för stunden inte önskar något annat finns det mer långsiktiga mål som kommer ha större betydelse än tre poäng mot West Bromwich.
Som att hitta tillbaka till en klubbidentitet som jag anser tidvis varit förlorad utan avkall på passion.
