Bästa ligastarten på sju säsonger
Inte sedan säsongen 03/04 har Canaries startat en säsong bättre än den vi just nu får uppleva. Sju poäng och två plusmål på fyra matcher är helt identiskt med säsongen 03/04, den magiska säsongen för sju år sedan.
Norwich City FC har som nykomling i Championship startat denna säsong starkt och på de fyra inledande ligaomgångarna har de gul-gröna inkasserat sju poäng. Vi bevittnar just nu den poängmässigt starkaste säsongsinledningen sedan Nigel Worthingtons magiska säsong 03/04, som då slutade med en övertygande förstaplats i tabellen och promotion till Englands finrum.
Spelet har dock hittills inte övertygat utan spelkvalitén har överlag pendlat väldigt mycket upp-och-ner. Lite grann som West Bromwich åktur mellan de två högsta ligorna på senare tid. Kanariefåglarnas spel har kunnat beskrivas som ängsligt, stressat och orutinerat, för att i momentet efter blixtra till med självförtroende, passningsfiness och tanke. Faktum är att det bästa spelet och den mest avslappnade attityden hos spelarna har setts i de båda bortamatcherna mot Scunthorpe och Nottingham. Hemma på fina Carrow Road, som ska vara vår ointagliga borg, har det generellt sett hittills varit alldeles för mycket felpassningar, felbeslut och blygsamhet i många av spelarnas attityd. Trycket har liksom inte velat ta fart och vad det beror på går det bara att spekulera i.
Får man muttra och vara lite missnöjd med spelet när laget som nykomling tagit sju poäng på fyra matcher? Jag tycker att man får det. Det är ju som sagt spelkvalitén man stundtals varit missnöjd med, inte den goda poängskörden. Har man under sommaren, med ligasegern i ryggen, eldat upp förväntningarna på laget till en nivå som i realiteten inte är rättvis? Ja, kanske är det så.
Men oavsett eventuellt för höga förväntningar på laget i ens hjärta, så måste man kunna kräva att spelare som ikläder sig en Norwichtröja ska kunna slå en femmeterspassning utan problem till en annan spelare med Norwichtröja. Just den grundläggande fotbollsingrediensen har misslyckats alldeles för många gånger under de två TV-sända matcherna för att åtminstone jag generellt sett ska vara nöjd och tillfreds.
I premiärförlusten hemma mot nederlagstippade Watford var det periodvis en pina att beskåda hemmalagets spelkvalité och initiativförmåga. Man satt minut efter minut och bara väntade på att någon enstaka sekvens, någon individuell prestation, någon målchans, någonting vad-som-helst skulle dyrka upp låset till fågelburen där ”nu-jävlar-kör-vi”-mentaliteten olyckligtvis råkat bli inlåst innan matchstart. Men icke. Tyvärr förblev det mesta av den mentaliteten kvar i buren matchen igenom. Första halvlek var rent ut sagt bedrövlig. I andra halvlek fanns ett embryo till vinnarattityd och spelet lyfte sig en eller kanske två nivåer, men det lossnade aldrig på riktigt. Hur kunde det bli så? Jag spekulerar.
Helgonförklarade managern Paul Lambert håvade in sju till synes goda nyförvärv inför säsongen och ställde upp med sex utav dessa i premiärstartelvan. Vågat var ordet. Att starta med hela sex nyförvärv i en premiär, på hemmaplan, är en rejäl chansning. Det kan självklart med lite tur och skicklighet gå hur bra som helst. Men det kan också innebära trygghetsförlust, för stor press och så kan det framförallt innebära en för stor förlust av viktig Carrow Road-rutin. Jag tror att det var det vi såg.
Startelvan som representerade Norwich i premiären var inte på långa vägar det lag som förra säsongen sopade hem League One med finess och bravur. Det var i stora delar ett helt nytt Norwich vi fick se och det var i mina ögon både spännande och samtidigt oroande.
Förutom nyckelspelare som Fraser Forster, Gary Doherty och Darel Russel så saknades självklart lagets hjälte och målspruta Grant Holt något oerhört. Totalt i premiären så saknades det 231 (!) matcher från förra säsongens självklara ”startelva”.
231 ligamatchers rutin var på bara ett par månader borta.
• Låne-keepern Fraser Forster tackade för utmärkelsen ”Players - Player of the season” efter sin makalöst härliga säsong och drog tillbaka till Newcastle. Fraser spelade 38 ligamatcher förra säsongen.
• Pånyttfödde mittbacken Gary Doherty gick från utskälld i frysboxen till att vara en viktig nyckelspelare och hamnade på tredje plats i ”Player of the year”-utmärkelsen. Klubben valde att inte förlänga med Docen. Gary spelade 38 ligamatcher förra säsongen.
• Mittfältsdynamon och balansspelaren Darel Russell var oerhört viktigt förra säsongen som ”städgubbe” på mittfältet. En riktig kämpe som valde att inte förlänga kontraktet trots att klubben ville det. Darel spelade 35 ligamatcher förra säsongen.
• Den solida mittfältaren Simon Lappin var i premiären bänkad till förmån av nyförvärven. Simon har spelat näst mest ligamatcher totalt för Norwich i nuvarande trupp, det har blivit 79 matcher i Norwichdressen. Simon spelade 44 ligamatcher förra säsongen, flest av alla.
• Ungtuppen och löftet Korey Smith gjorde en kanonsäsong i League One och utvecklades rejält. Tyvärr saknades Korey’s ungdomliga entusiasm på grund av skada i premiären. Korey spelade 37 ligamatcher förra säsongen.
• Målsprutan och klubbens lagkapten Grant Holt stod för en fantastisk prestation förra säsongen och blev mycket riktigt utnämd till "Player of the year". Med sina 30 mål var han lagets klart mest lysande och viktigaste stjärna och givetvis var det ett tungt avbräck att vara utan honom i startelvan i premiären. Grant spelade 39 ligamatcher förra säsongen.
Målkungen Grant Holt saknades "big time" i premiärelvan.
Med avsaknad av dessa viktiga pjäser stod i premiären hoppet till att Wes Hoolahan i sin fria trequartista-roll och Chrissy Martin i anfallet skulle ta tag i taktpinnen och leverera. Samtidigt var förhoppningen och förväntningarna på de sex nyförvärven att de skulle kliva in och göra ett precis lika bra, om inte bättre, jobb som vad de sex spelarna de ersatte från föregående säsong tidigare hade gjort. Pankaka! Watford hade läst på läxan och skar av samt plockade effektivt bort en allt mer frustrerad Hoolahan från matchen och redan där började det bli sårbart och stressat. Ingen av nyförvärven såg ut att vara erfaren nog att veta hur man gör för att ta tag i och vända en match som totalt gått i baklås och det kan man ju egentligen inte kräva. Kvar sen var Chrissy Martin som ganska tydligt visade att han är beroende av att lekkamraten Hoolahan är en av matchens centralfigurer med mycket bollinnehav och att Grant Holt är på planen och suger åt sig bevakning. I premiären hade Chrissy inget av detta och var således vitblek.
Kunde Paul Lambert valt en annan uttagningsstrategi till premiären? Nej, egentligen inte då tre nyckelspelare från förra säsongen lämnat klubben och två drogs med skadeproblem. Det enda startalternativet som fanns var att spela Simon Lappin men vår gode Lambert valde att spela Andrew Surman till vänster, vilket även jag INNAN matchen hade valt.
Summering. Vi konstaterar att erfarenhet och en uppbyggd klubbkänsla är oerhört viktigt. I premiären var det tydligt att pressen att prestera inför 25 000 nya ansikten på Carrow Road blev för stor för de nya. Det är inte helt lätt att ersätta 231 matcher från föregående säsong, vara sig man är en bra eller en riktigt bra fotbollsspelare.
Nu har som sagt Paul Lambert och grabbarna tagit sju poäng på fyra matcher utan att övertyga spelmässigt. Det är ju i sig övertygande om något! Blir det, vilket jag tror, vinst i nästkommande match på lördag hemma mot Barnsley så får man nog svårt att inte börja sväva iväg i tankarna. Oj så viktigt det vore för lagets arbetsro och tro på det de gör. Vetskapen om att laget för varje match börjar spela ihop sig och att de nya spelarna börjar hitta sina roller i Paul Lamberts 4-3-1-2-system gör att man ser optimistiskt på framtiden. Annat var det för lite drygt ett år sedan när Norwich precis förlorat premiären i League One med 1-7, man får kräkningar av blotta tanken. Nyförvärvet från Wolves, Andrew Surman, har man höga förväntningar på. Hittills har han blandat och gett men jag tror han kommer att färga rejält bara han blir varm i kläderna. När nu även Grant Holt och Korey Smith börjar få upp matchflåset så spetsar det självklart till kvalitén på laget ytterligare.
I de bakre leden så har det hos fans under en längre tid efterfrågats speed. Michael Nelson och Elliott Wards styrka ligger inte i snabbhet utan mer åt det typiska och klassiska, engelska mittbackshållet: styrka, bra huvudspel och rätt mycket "träben". Lambert har nu när Nelson blivit skadad lånat in Leon Barnett från West Bromwich och förhoppningsvis kan den snart 25-åriga backen bidra med speed i backlinjen. Att det är något som inte stämmer kring och runt den danske mittbacken Jens Berthel Askou råder det väl tyvärr inga tvivel om. Askou var riktigt stabil och bra förra säsongen där han spelade de 21 första ligamatcherna innan han blev långtidsskadad.
I förra veckans match mot Blackburn i Carling Cup fick dansken chansen från start igen när Nelson nu är skadad och gjorde enligt rapporterna en riktigt bra insats. Han blev dessutom målnickare. När sen Barnett blev klar på lån fram till 4:e januari blev det återigen bänken för Askou i nästföljande match mot Nottingham vilket förvånade många fans.
Personligen tippade jag innan säsongen att Norwich uteslutande skulle figurera på den övre halvan av tabellen och jag finner absolut ingen anledning att ändra mitt tips.
Jag avslutar där jag började. Sju poäng och två plusmål på fyra matcher är helt identiskt med säsongen 03/04. Som det Norwich-fan jag är, så är det bara att hoppas på att likheterna mellan dessa två säsonger fortsätter. Gör dom det så spelas det Premier League-fotboll på Carrow Road nästa säsong!
On The Ball CITY!! / Fjodor DA
