Det är synd att man bara kan ta livet av sig en gång
Orden, om ni ursäktar, är mina egna och uttalades sekunder efter att domaren blåste av matchen mot Bolton i måndags. De fångade ganska bra den spontana känslan direkt efter en knäckande förlust, när marken försvinner under fötterna på en.
Pang! Dörren till krogen där du följt matchen slår igen bakom dig och du försöker fatta vad det är som har hänt. Självklart är det en halvlek kvar, väl? Allt måste vara en ond dröm och jag kommer strax att vakna, eller?
En femte buckla, Alpays självmål på stopptid, Stam till Lazio, E-Type får välja ut 39 eurodiscolåtar och ge ut dem på skiva, med tanke på den senaste tidens händelser kan man verkligen börja undra. Men den fasansfulla verkligheten är naturligtvis att så inte är fallet och livsglädjen försvinner lika snabbt som det tar att säga "Bolton borta".
Du mår illa men kan inte kräkas. Det skyfall som sköljde över dig på väg till matchen är inget mot känslorna som följer efter den.
Ilskan: du undrar varför du inte bär med dig ett basebollträ oftare.
Frustrationen: du vill skrika, men vem skulle lyssna.
Resignationen: som en dödsdömd efter den sista måltiden.
Maktlösheten: det finns inget i världen du kan göra för att ändra på det som har hänt.
-----------------------------------------------------------
Tro inget annat, Liverpool spelade större delen av matchen ut Bolton. Tvärtemot spelet tog hemmalaget dock ledningen på sin första målchans. Efter det fram till paus var Liverpool helt överlägsna. Simon Charlton måste ha undrat om han och Steven Gerrard spelade i samma tidszon, så bortkollrad som han var på sin vänsterkant. Men Michael Owen hade för första gången på evigheter en "sådan" dag och Robbie Fowler saknade totalt skärpa i straffområdet. Trots det var det ett under att Bolton höll ledningen fram till halvtidsavblåsningen som kom mycket olägligt.
Liksom i första halvlek lät mittfältet även i den andra våra två anfallare ta sig an försvaret på egen hand istället för att avancera offensivt och sedan släppa bollen, om man nu orkar sig på någon konstruktiv kritik. Mot ett sådant här försiktigt motstånd borde Gérard Houllier överväga att ha en offensivare mittfältsuppställning än Danny Murphy, Gary McAllister, Dietmar Hamann och Steven Gerrard. Eller åtminstone en mer varierad, då nyss nämnda uppställning innebär snudd på tre och en halv centrala mittfältare. Hamann spelade i sin vanliga tillbakadragna defensiva roll och då krävs det någon annan spelare än McAllister centralt för att få igång lite rörelse. Lägg till det att Murphy och Gerrard gärna söker sig in i planen och det blir ingen vidare bredd i spelet. Visst, Bolton höll i bollen bra de få tillfällen när de anföll, men åstadkom inte mer än två riktiga avslut förutom målen.
Dessutom verkade de våra rädda för att försöka skjuta - vem vet hur bollen studsat i det välfyllda Boltonstraffområdet och dessutom hade vi både Owen och Fowler att hugga på returer. Inte förrän på stopptid började Liverpools mittfältare att skjuta, men då var det i desperation. Emile Heskey hade knappt hunnit röra bollen när han tryckte in kvitteringen och var minuten senare såååå nära att göra ett andra (en flackare målvaktsretur hade gett Owen öppet mål som nu kom en tiondel efter bollen).
Ett felaktigt inkast följt av ett byte störde rytmen i spelet och ett hembackande Bolton kunde stå emot och dessutom lyckosamt göra 2-1. Sander Westerveld var nog den ende som sov sämre än vad jag gjorde igår kväll.
Vinst mot Bayern München följt av förlust mot Bolton, det krävs inget geni för att räkna ut rubrikerna. Men det handlade inte om överraskning, dålig motivation eller att inte få igång spelet. Det var nog så enkelt som att alla marginaler och medflyt vi haft de senaste månaderna vändes emot oss, trycktes ihop till en klump, kördes ner i halsen på oss och satte sig som en klump runt hjärtat.
Men det är svårt att se nyktert på situationen eftersom alla som såg matchen vet att lag kommer att spela så mycket sämre och ändå bärga tre poäng från Reebok Stadium. Och det går inte att komma ifrån att den här matchen kommer att finnas i bakhuvudet under resten av säsongen. Man kommer att kolla på tabellen och tänka: tänk om. Suck!
-----------------------------------------------------------
Man inbillar sig att det skall bli lättare att ta en förlust med åren, att man vänjer sig - drömma går ju. Men så klart, den senaste förlusten är alltid värst.
Att förlora mot ett bättre lag är tungt men överkomligt, att gå förlorande ur en jämn kamp är alltid hårt, men att förlora trots att man är det överlägset bättre laget är fasansfullt. Supportrar till andra lag (som kanske vinner, säg åtta matcher under en hel säsong) tycker säkert inte att jag skall klaga, "gråt du hela vägen till dina fem pokaler", men med Liverpool verkar det hela tiden handla om allt eller inget.
Så, än en gång vandrar man hem genom natten, suddiga ansikten passerar förbi och man spelar gång på gång upp matchen för sitt inre. Helst vill man sjunka ner i ett svart hål utan existens och inte stiga ut förrän till nästa match. Allt roligt man sett fram emot och alla positiva tankar försvinner som en rökring i snöstorm.
Väl hemma zappar man mellan kanalerna, medan man vankar av och an, för få en glimt av målen igen och ytterligare strö salt i såren. Sova är ju inte att tänka på.
Självmord - en morbid tanke? Så vad då, att förlora är att dö en smula.
