Stereotypt
”Du ska inte tro det blir fotboll,
ifall inte nå´n sätter fart
på mittfältet och ger lite fantasi,
för då kommer målen rätt snart”
På den ena TV:n rullade samma scener från New York om och om igen. På den andra skärmen upprepades samma bilder från Anfield om och om igen. Vartannat anfall stannade på Heskey med en försvarare och målet i ryggen och vartannat rann ut på kanterna där vi tvingades vända in mot mitten eller spela tillbaka bollen.
Liverpools mittfält påminner om ett medelålderspar som borde testa på swinging. Allt sker på rutin med samma kombinationer gång på gång och ingen verkar bekymra sig om att ingenting händer eller framför allt, att göra något åt det. Gerrard må vara talangfull men är ingen naturlig kantspelare (låt gå att han hade en mer central position för aftonen). Detta gäller i ännu högre grad McAllister vars styrkor inte är att rusha fram på vänsterkanten och utmana försvarare.
Förutom på enstaka kontringar är det sällan man får se Liverpool fullfölja ett anfall med fart. Ett exempel: Henchoz till Gerrard till Murphy på högerkanten. Inga rödtröjade spelare finns ännu i straffområdet och Spud är ju ingen dribbler så han vänder om och släpper bollen till Gerrard som uppvaktad tvingas släppa den vidare till Hamann och så är motståndarna samlade när väl folk finns inne i straffområdet.
Mittfältet var lika stereotypt som mot West Ham och Aston Villa [och det senaste året] och det konstiga är att inget görs åt det. Okej då att man kör på rutin och startar med samma spelare och att Houllier hoppas att lite hårda ord i paus skall räcka. Det kan jag köpa, men när klockan bara tickar vidare upp mot 90 minuter och ingen spelare testar nya vägar, försöker höja tempot eller ger sken av att vara missnöjd kan jag i-n-t-e f-ö-r-s-t-å varför inga byten görs. När väl första bytet görs, alldeles för sent, skiftar McAllister till högersidan och fortsätter att spela ytter, va?
Någonting måste göras.
