Ett samlat försvar
Var 1-0 hemma mot Tottenham verkligen något att hetsa upp sig för? Jag tycker faktiskt det, även om det kanske handlar om att nöja sig med det lilla.
Liverpool sprattlade till lite efter en kvart men det var egentligen först efter en halvtimme som vi lyckades hålla i bollen tillräckligt för att skapa lite spel. Det var ungefär i samma veva som Barmby skymtade i bild och ja, han var faktiskt på plan. Fowler hade ett läge som kunde ha blivit en delikatess, när han halkade, återtog bollen och avslutade på straffområdeslinjen – tyvärr rätt på Sullivan. Hade Fowler satt den bollen hade kanske han stulit rubrikerna, nu sade blicken från bänken efter att han blivit utbytt allt.
Även Riise och framför allt Litmanen kom till avslut, men skärpan i det sista ögonblicket fanns inte där. Man kunde inte hjälpa att tänka: ”vad hade Owen gjort i samma situation”. Slutsatser efter första halvlek var: stabilt bakåt, men svårt att etablera tryck framåt och Litmanen skjuter för klent (som sagt, detta var efter första halvlek).
Andra halvlek fortsatte ungefär likadant, Tottenham höll i bollen mer än Liverpool, men inget av lagen fick till det framför mål. Tills Litmanen bestämde sig för att pröva lyckan från dryga 25 meter. Hade bollen inte gått via stolpen är frågan om inte Sullivan hade tagit den också. Spursmålvakten lämnade heller inga onödiga returer, trots en del ganska bra skottförsök, något som bidrog starkt till att Tottenham höll tätt bakåt så länge.
Barmby borde naturligtvis ha punkterat matchen i anfallet efter 1-0-målet och hur de två snett inåt bakåt-lägena som Owen jobbade fram kunde undgå att petas in, slipper vi tack och lov att fundera alltför mycket över. Att Owen faktiskt kan missa blev vi varse strax efteråt, även om det var från ett ganska trängt läge. Vad värre är, är naturligtvis att han drog upp sin gamla skada och nog hade man givit en penny för att få veta vad som rörde sig i Fowlers huvud i samma ögonblick som Owen haltade av planen.
Våra motståndare, ja. Jag skrev i införrapporten att hälften av spelarna på Spurs skadelista skulle gå direkt in i startelvan. Att hälften av laget skulle bestå av tillfälliga lösningar kunde man nu snabbt slå ur tankarna. Om det beror på att de skadade spelarna varit borta så länge att de övriga numera är ordinarie, eller att de har en jämn trupp och ett spel som är lätt att ta till sig, låter jag vara osagt. Hur som helst rullade Tottenham boll väldigt bra. Från eget straffområde till sista fjärdedelen av planen letade sig bollarna upp till Ferdinand och Sheringham ofta retfullt enkelt.
Men medan bollen gick som på ett snöre från King fram till Sheringham tog snöret slut ungefär i höjd med Liverpools straffområde. Det höga passningstempot de kunde hålla under uppbyggnaden av anfallen visade sig vara lite för högt för att ta sig igenom vårt försvar. Det var den ena anledningen. Den andra var att vår backlinje spelade med en helt annan pondus än tidigare den här säsongen. Trots att Tottenhamspelarna hittade fram med bollar till farliga lägen var en Liverpoolförsvarare där och vann nickduellen eller kunde hålla undan bollhållaren med ryggen mot mål. Hyypia var tillbaka i gammal god form och tog allt i luften. Carragher var stabiliteten själv, trots ett par snedsparksrensningar.
Tillbaka var den följsamheten som skådats förra säsongen. Skulle Davies ta sig förbi Carragher var Henchoz där, och skulle Tottenhamspelaren klara även den tacklingen var Hamann eller Biscan tillbaka och bröt. Även om vi lät Tottenham komma väl högt upp i planen så kändes det som att vi hade kontroll. Det syntes även i de sekvenser som en del skulle kalla tur. När Dudek inte helt kontrollerade situationen var en försvarare där som sista man. Det visar på att man vet vart man skall springa och vilka ytor man skall täcka. Bakom varje bra målvakt står en bra försvarare, typ.
Visst, anfallsspelet är fortfarande inte det bästa världen skådat, men eftersom Liverpools nuvarande spel bygger på att försvaret måste fungera kändes det skönt att det, åtminstone för en match, var tillbaka. Och så klart, Litmanens fint var fotbollskonst i den högre skolan – det sägs att Perry fortfarande letar efter bollen.
En del skulle säga en knapp vinst. Jag säger en stabil vinst.
