Grandins analys: So far, so good
Det har gått ett tiotal matcher av ettan och redan nu kan man se vilka lag som verkar starka, respektive svaga i ligan.
Lag som Birmingham, Coventry och Manchester City finns, som väntat, högt uppe i tabellen. Men här finns också ett par överraskningar i Burnley och Norwich, även om jag tror att kanariefåglarna snart rasar en del i tabellen.
Bland de negativa överraskningarna måste man nämna Watford, som många tippade högt uppe i tabellen. Men det tar väl några år innan Viallis lagbygge bär frukt. Även Barnsley verkar fortsätta med sin kräftgång som påbörjades redan förra säsongen. Dåliga värvningar och försäljning av viktiga spelare har rivit upp stora sår i det lilla laget från den lilla staden i norra England. Av nykomlingarna i serien (de som åkte ur Premier League) ser vi Coventry, Manchester City och Bradford, och mycket talar för att i alla fall ett av dessa lag tar steget tillbaka till toppen i vår.
Av nykomlingarna underifrån kan man överlag säga att de håller sämre klass än nykomlingarna gjorde förra året. Då stod Burnley och Gillingham och framför allt Preston för positiva överraskningar och låg högt uppe i tabellen alla tre. Preston lyckades ju till och med få kvala för en plats i den högsta ligan.
Nu ser det mer dystert ut för nykomlingarna, även om Millwall har fått en hyfsad start. Lions har vunnit lika många matcher som man förlorat, släppt in ungefär lika många mål som man gjort framåt och ligger därmed, rätt logiskt, i mitten av tabellen. Walsall och Rotherham har det svårt, vilket kanske inte är så konstigt. Redan i våras såg man tecken på att det egentligen var mer tur än skicklighet som tog dessa lag till ettan. Förmodligen hade ett lag som Reading haft större chans i ettan än låt oss säga Rotherham. Nog snackat om skräpgängen Rotherham och Walsall.
Att Millwall ligger där de ligger i tabellen är inte så konstigt. Mark McGhee inledde säsongen i mina ögon ganska osäkert och talade om att hitta rätt spelare, kvalitet framför kvantitet, sikte på kval till den högsta ligan och att spelarköp fick ta tid. En inställning som han många gånger fått kritik för men som han hela tiden försvarar. Faktum kvarstår att något riktigt bra nyförvärv aldrig har värvats. Det enda undantaget skulle väl vara Steve Claridge, men han känns ändå som en värvning vi gjorde förra säsongen.
Min inställning under ”silly season” var att Millwall måste värva en bra etablerad spelare till varje lagdel för att vara med och slåss med ”de stora” lagen. Detta har inte skett. Istället verkar man lita till den nuvarande truppen och nog håller den för en mittplacering, men om man säger att Millwall ska ta steget upp i Premier League (som McGhee faktiskt sagt att man vill kämpa för) så måste satsningen vara därefter. Halvhjärtade värvningar hjälper inte. Skumma uttalanden om ”att rikta värvar-blickarna utomlands” låter mer som desperata försök att lugna fansen än seriösa försök att hitta rätt spelare.
Nu menar jag inte att man ska värva första bästa kille och slänga in honom i startelvan som en annan Phil Stamp, men man måste bestämma sig vilken inriktning man vill ha, följa den stenhårt och inse att det faktiskt krävs resurser för att vara med i toppen av ettan.
Ändå har jag förhoppningar. Det kan, tror jag, knappast bli sämre och vi har en bra bredd i dagens trupp. Tyvärr är truppen väldigt beroende av att nyckelspelarna håller sig friska. Drabbas vi av skador där får vi det svårt när matcherna börjar dugga tätt. En bonus i sammanhanget är dock att vi fått tillbaka Neil Harris snabbare än väntat. När han kommer i form lär truppen få den där udden framåt som kan utgöra skillnaden mellan ett oavgjort resultat och seger. Neil Harris gör Millwall starkare, ingen tvekan om det. Men Mark McGhee´s uttalanden gör mig orolig. Han har i olika tidningar och även på den officiella hemsidan satt en stämpel på Harris som ”den spelare som ska lyfta Millwall till toppen”.
Stämningen i hans uttalanden har varit att när Harris kommer tillbaka, så ordnar sig allting. Att Harris är
räddaren i nöden. Så lätt är det emellertid inte. McGhee sätter onormalt hög press på Harris och jag får en känsla av att McGhee lägger över ansvaret på en enskild spelare om vi ska lyckas eller inte. Han gör det, eftersom han vill slippa kritiken om hans misslyckade värvningsförsök. Går Millwall dåligt i höst kan McGhee gömma sig bakom att anfallspelet, med Harris, inte fungerar. Detta gör mig som sagt orolig. Man måste vara varsam med en spelare som Neil Harris. Han har ju nyss blivit kvitt en sjukdom som var en långt mer betydelsefull match än låt oss säga Wimbledon en regnig dag i november.
Skillnaden skulle inte behöva vara så stor. Lyckas Harris komma i normal form så kommer han att göra mål. Fungerar dessutom försvars-och mittfältsspelet kan vi kanske ta en kvalplats. Men detta skulle i sådana fall inte vara McGhee´s förtjänst, utan spelarnas. Ni kanske tycker att jag har en negativ syn på McGhee´s arbete i klubben, och jag erkänner att det är just så. Han gör för många utsvävningar och säger alldeles för konstiga saker istället för att koncentrera sig på nuet, på sitt egentliga arbete. Jag vill inte höra att man har ett stort namn på gång en gång till.
Over and out.
