Millwalls glansdagar, del 1
Efter en 1-0-seger borta mot Hull den 2 maj 1988 stod det klart att det omöjliga hade skett. Millwall var för första gången någonsin klara för spel i den högsta divisionen och glädjen tycktes aldrig vilja ta slut bland de tusentals tillresta fansen.
I säsongens sista match tog man emot Blackburn hemma på ett fullpackat The Den. För många supportrar blev det dubbel glädje då hemmahjältarna förlorade matchen. Detta kan tyckas märkligt, men förklaringen var att i och med det så förlorade konkurrenterna Crystal Palace sin play-offplats.
Under sommaren spelades EM i Tyskland men detta intresserade inte Millwall-fansen nämnvärt. Efter en lång väntan på spelschemat började planeringen inför säsongen 1988/89, klubbens första i toppskiktet. Och vilken smakstart Millwall fick. Över 5,000 supportrar åkte till Villa Park i Birmingham för att se Millwall möta Villa i premiären och trodde knappt sina ögon när hjältarna snabbt tog ledningen med 2-0. Matchen slutade visserligen 2-2 men det här var en indikation på vad som skulle komma. Millwall vann hemma och tog poäng på bortaplan, och efter en 3-2-seger mot QPR var Millwall serieledare! En match många inte glömmer i första laget var 3-0-utklassningen av Charlton som på den tiden spelade på Selhurst Park. Långt in i oktober var man som nykomlingar fortfarande obesegrade hemma som borta. Det var nära ögat mot Nottingham Forest hemma då man med 10 minuter kvar låg under med 2-0. Manager John Docherty bytte då in Neil Ruddock som började med att springa fram till publiken och be om deras stöd. Framburna av en enorm ljudvåg fick Millwall 2-2 i en minnesvärd vändning. Första förlusten kom dock sista oktober borta mot Middlesbrough då man föll med 2-4.
Tyvärr förlorade Millwall första matchen mot de hatade konkurrenterna West Ham med 1-0 på The Den. Matchen blev dock mest uppmärksammad för att Paul Ince, då i West Ham, blev överöst av inkastade föremål då han skulle lämna planen efter matchen. I början av januari bestod tabelltoppen av Liverpool, Arsenal, Millwall och Norwich. Efter ett dubbelmöte mot Arsenal fick Millwall dock kliva av guldtåget efter förlust hemma och oavgjort borta.
I samma veva introducerades Millwall på börsen. Aktierna kostade 20 pence styck, och minimumkravet var att man handlade för £100. Dock så insåg nog fansen att Millwall inte var i högsta serien för att stanna för evigt för aktierna gick inte speciellt bra ens inledningsvis.
Den 15 april skulle Millwall ha spelat mot Liverpool, men matchen flyttades på grund av att Liverpool var i FA-cupens semifinal. Den matchen spelades på Hillsborough i Sheffield mot Nottingham Forest och som alla vet omkom 95 supportrar innan matchen. Alltjämnt idag bråkar polisen om orsaken, men det tycks inte råda någon tvekan om att katastrofen föranleddes av att polisen släppte in för mycket supportrar. Veckan efter spelade Millwall borta mot West Ham på Upton Park. Den tysta minuten innan avspark för att hedra offrena respekterades inte av alla supportrar i de båda lägrena, även om det inte var så illa som det sägs, och Millwall fick mycket dålig publicitet i media. Matchen omgavs av våldsamheter och med facit i hand kan man konstatera att det inte var så klokt att spela en sådan högriskmatch så tätt inpå katastrofen.
Millwalls första säsong i högsta serien slutade med en 10:e plats i tabellen. Mycket tack vare de unga och då okända anfallarna Teddy Sheringham och Tony Cascarino. Ett facit Millwall-fansen var mycket nöjda med.
- Läs om säsongen 1989/90 här
