Millwalls glansdagar, del 2

Det heter ju att den andra säsongen är så mycket svårare än den första, och det är något som visade sig stämma för Millwall. Dock började The Lions även den här säsongen positivt med serieledning en bit in i september.

Säsongen 1989/90 fick grovjobbare som Hurlock, Keith ”Rhino” Stevens och Briley kliva fram än mer för att visa att Millwall inte vek ner sig. Och än en gång började det bra. Trots en pinsam förlust mot Palace och en 0-4-förnedring borta mot Chelsea, som flyttats upp för att ersätta West Ham, var man länge med uppe i tabelltoppen. Den senare matchen kantades av vad polisen beskrev som de kanske värsta fotbollsupploppen någonsin efter att 600 bortafans stormat fram på Kings Road. Men vid jul började det se riktigt illa ut i tabellen och Millwall föll ner i nedflyttningsträsket.

Inte heller i FA-cupen kunde Millwall finna någon större tröst. Runt 4,000 fans åkte till Maine Road och såg hjältarna spela 0-0 mot Manchester City. Den kommande hemmamatchen vann man visserligen och var i och med det i 4:e omgången - bara för att där bli utslagna av Cambridge.

I februari mötte Millwall bottenkollegan Manchester United hemma på The Den. Inför matchen skrev de engelska tidningarna att Alex Ferguson säkerligen skulle få sparken ifall United förlorade ännu en match. Tyvärr slutade matchen 1-2 och Ferguson fick behålla jobbet, istället var det Millwalls manager John Docherty som tvingades att lämna sin post. Man kan inte låta bli att fråga sig hur 90-talet i engelsk fotboll hade sett ut om Millwall vunnit den matchen? Nu var istället Millwall riktigt illa ute och nödlösningen Bob Pearson fick en omöjlig uppgift i att föra klubben till säker mark. Lejonen från sydöstra London vann ingen av de sista 20 matcherna och återkomsten till dåvarande Division 2 var ett faktum.

Åsikterna om det var rätt att sparka John Docherty som fört upp Millwall till den högsta divisionen går isär bland många fans. Men faktum är att han inte fick tillräckligt med pengar av klubbledningen, med Reg Burr i spetsen, för att förstärka laget. Enligt många verkade ledningen istället besatt av sina aktier och tanken på en ny arena. Att man måste ha ett framgångsrikt lag för att höja värdet på aktierna verkade man ha glömt bort.

När det stod klart att Millwall skulle åka ur smet Tony Cascarino iväg till Aston Villa och många trodde att även Teddy Sheringham skulle lämna den sjunkande skutan. Sheringham hade inte gjort en lysande säsong och fick utstå mycket kritik av fansen. Rätt eller inte så ansågs han inte göra sitt bästa, och tog mycket illa vid sig av kritiken. Men istället för att lämna klubben efter säsongens slut och fortsätta spela i den högsta divisionen (anbud saknades inte) valde han att stanna kvar och visa fansen att han minsann gjorde sitt bästa för klubben. Detta är en gest som aldrig kommer glömmas av fansen, och Sheringham har sedan dess skaffat sig en plats i alla Millwall-supportrars hjärta. Säsongen efter gjorde han sammanlagt 38 mål för Millwall.

Ny manager från och med säsongen 1990-91 blev Bruce Rioch.

Fler historiska återblickar kommer förhoppningsvis senare här på Mind The Lions.

Henrik Lundgren2002-01-20 12:00:00

Fler artiklar om Millwall