Ett tidigt avgörande
Hur Ade Akinbiyi kunde undgå att sätta åtminstone en av sina chanser är nästan en större gåta än hur Robbie Fowler fullbordade sitt hattrick.
Ibland är det skönt att ha fel. Jag klagade på att bara mittfältare gör mål, naturligtvis gör en forward hattrick och en försvarare det fjärde målet. Jag klagade på att Gary McAllister slår för lösa bollar på fasta situationer, självklart ligger han bakom de två första målen. Slutligen oroade jag mig för att vi, till skillnad från laget jag aldrig nämnde, inte skulle avgöra tidigt utan behöva slita för att få in ett sent mål. Två mål på tio minuter avgör i praktiken matchen, så klart. Men är det vad det innebär att ha fel, har jag gärna fel varenda gång.
När jag såg laguppställningen slogs jag av två saker. För det första, ett nästan oprövat försvar. Jämfört med backlinjen som var grundstenen i Liverpools spel förra säsongen skulle man kunna säga på Mastermindmanér att det var ett rätt (Sami Hyypia) och ett halvrätt (Jamie Carragher). Även om Leicester kanske inte är kända för sitt snabba kortpassningsspel i anfall så var jag rädd att Liverpoolförsvarets inte helt inspelade positioner skulle blottas om hemmalaget började lyfta in bollar i straffområdet. Men Hyypia tog allt i luften, även om det bör nämnas att hans miss när Ade Akinbiyi hamnade fri i mitten av första halvlek kunde ha givit matchen en annan utveckling.
Frågan är dock om jag inte är mer imponerad av Carraghers insats som vikarierande mittback. Det kommer att ta ett tag att sudda bort de två självmålen mot Manchester United hösten 1999 och det inte helt smärtfria samarbetet med Rigobert Song, men kanske var förra lördagen den sista gången jag suktade efter Dominic Matteo. Att det sedan märktes lite att Carragher och Hyypia inte har spelat ihop som mittbackar, det får man ta. Vi får väl hoppas att Markus Babbel inte får bestående men av sin virusinfektion utan att tysken kan komma tillbaka till formen från i våras. Tills han gör det är det nödvändigt att inte stå och falla med om en mittback blir skadad och även efter att Babbel är tillbaka är det bra att kunna ha två backuper till Hyypia och Henchoz, beroende på hur offensiv man vill ha högersidan.
Det andra jag slogs av var att vi med mittfältet Danny Murphy, Jamie Redknapp, Gary McAllister och Steven Gerrard snällt räknat hade en naturlig yttermittfältare. Förhoppningen var väl att det skulle ge extra stadga bakåt och att John Arne Riise och Stephen Wright skulle kunna fylla på på respektive kant. Men med tanke på att jag förväntade mig ett kompakt Leicesterspel såg jag framför mig en match utan någon rörlighet med en typisk engelsk spelargröt runt mittcirkeln.
Leicester var i den positionen att de behövde något som tände dem för att komma i gång och rycka upp sig jämfört med vad de har presterat de senaste månaderna. Det var därför viktigt att inte ge dem en livlina tidigt i matchen. Nu hamnade Liverpool i en 2-0-ledning efter 10 minuter och man kan tänka sig att det började röra sig i huvudet på hemmaspelarna. Efter 2-0-målet lyfte sig Leicester sakta, förutom Akinbiyis möjlighet innebar det dock inte så mycket målchanser, bara för att inte helt rättvist åka på 0-3 precis före paus.
Murphy verkar ha prickat in en ny höstform och var överallt i lördags. Steven Gerrard hade haft en för honom ganska tillbakadragen roll under första halvlek. Men ändå, var det en tillfällighet att Leicester vann mittfältsduellen i andra halvlek efter att Gerrard bytits ut i paus? Nu hade det nog mycket att göra med att Leicester i andra halvlek, efter några väl valda ord av Dave Bassett, spelade som man hade förväntat sig att de skulle starta matchen. Just mer kompakt och att de jobbade mer effektivt för att stänga ytorna för motståndarna.
Att Liverpool nöjde sig med att mest bevaka ledningen var inte så konstigt, men eftersom Leicester fick mer och mer att säga till om kändes ledningen inte helt vattentät. Kanske var det den tappade 3-0-ledningen mot Southampton för ett år sedan som låg och gnagde i bakhuvudet. Men det berodde också på att Leicester var i en sits där de inte kunde göra mycket annat än att chansa framåt. 0-3, 0-4, 0-5, det kvittade liksom, huvudsaken var att de försökte och åtminstone presterade bättre. Och vi skall nog vara glada att reduceringen dröjde till den 58 minuten. Hur den kortaste spelaren på planen tilläts att obevakad nicka in 1-3 får väl försvaret fundera över, men faktum är att Leicester hade en handfull riktigt bra möjligheter att göra både göra 2-3 och 3-3.
Nu är det är ganska symptomatiskt för ett lag i kris att man inte utnyttjar ens de bästa lägena och den värste målsumparen av alla var Akinbiyi. Sturridge hoppade snyggt över bollen efter 17 minuter vilket ställde Hyypia och Akinbiyi hamnade fri framför Jerzy Dudek. Leicesterspelaren lyckades dock inte ens få bollen innanför ramen. Lika dåligt gick det på hörnan i anfallet efter Leicesters reducering när Akinbiyi obevakad fick skjuta från mitten av straffområdet samt en minut före ordinarie matchtid då han fick fritt nickläge. Inte vid något tillfälle lyckades han ens få bollen på mål. Missar man sådana lägen blir det svårt.
Nu var det inte bara Leicester som väntade på att få tillbaka gnistan, även Robbie Fowler behövde något för att tända till och glömma alla skriverier, bråk och liknande. Sent skall syndaren vakna heter det ju, och med Michael Owen endast dagar från comeback visade Fowler att han på allvar tänker slåss för en regelbunden plats i anfallet. Det första målet var ingen vacker volleylobb eller en sanslös dribbling. Det var den enklaste av uppgifter, att slå in en målvaktsretur. Å andra sidan är spelare som på regelbunden basis förvaltar liknande chanser de mest värdefulla, även om de kanske inte alltid stjäl rubrikerna.
Nu skall vi inte förvänta oss att Robbie omedelbart krutar in bollar till höger och vänster, men resten av matchen var den spelaren som under hösten inte vågat skjuta och tänkt lite för länge och tappat bollen, som bortblåst. Fowler tog fler initiativ och visade framför allt ett helt annat självförtroende än på länge. Det var passande att det var just Fowler som fick kröna matchen, där Liverpool stundtals under andra halvlek hade svårt att hålla uppe laget när Leicester tryckte på, med just lite av det där ”lilla extra” med ett mycket vackert mål.
