Med ryggen mot väggen
För er som såg matchen mot Charlton kommer det knappast som en överraskning att den här texten, liksom Liverpool, väljer att koncentrera sig på försvarsspelet.
Varenda gång en försvarare låg kvar efter en duell slog hjärtat dubbla slag och man kunde bara hoppas att det inte var något allvarligt. Leendet som blev bredare ju närmare slutsignalen kom, förvreds något när Stephen Wright fick sitt andra gula kort för eftermiddagen. Varningarna var inte mycket att säga om, även om det kändes typiskt att mellan korten så var Wright inte inblandad i någon situation där domaren gav honom ”tänk på att du har en varning och ta det lite lugnt va”-samtalet så Liverpoolbacken fick en liten tankeställare. Samtidigt kan man inte begära att en försvarare som ägnat nästan en halv match åt att bara stoppa anfall efter anfall ska tänka ”nej nu får jag ta och släppa efter lite eftersom jag har en varning och det är så lite tid kvar”.
Även om jag bommade en del i laguttagningen, vilket inte innebär att jag inte fick som jag ville snarare än jag trodde, kan jag med gott samvete hävda att jag prickade rätt i nyckelmomenten i införartikeln. För den som inte kan säga att Charltons brist på styrka och tyngd i anfallet blev deras fall måste ha sett en annan match. Samtidigt fick jag ett positivt svar på huruvida vårt skadedrabbade försvar skulle klara av en press från hemmalaget.
I vevan när Redknapp krutade in 1-0 till Liverpool visade vi faktiskt prov på lite kombinationsspel i anfallen. Med så många spelare som gärna söker sig centralt - Gerrard, Redknapp, Murphy, Hamann och Litmanen - var det givet att det inte var kantspelet som skulle knäcka Charlton, det gällde i stället att hålla i gång rörelsen i laget. Första tjugo såg Liverpool pigga ut, Owens löpningar hjälpte till att ge mittfältarna lite mindre uppvaktning från försvaret och både Gerrard och Litmanen fick på hyggliga skott. Men någon gång i mitten av första halvlek gjorde Liverpool, om man skall vara lite elak, sitt sista konstruktiva anfall.
Charlton jobbade sig meter för meter upp i sitt offensiva spel och Liverpool fick allt svårare att hålla i bollen på offensiv planhalva. Medan hemmalaget såg ut att ta över, men aldrig oroade på allvar innanför straffområdet, visade Owen hur man förvaltar en målchans. Liverpoolforwarden hade sett ett överraskande skott plockas av Dean Kiely, men i anfallet efter, när den enda egentliga målchansen han fick under sin timmes spel dök upp, var sju matchers skadeuppehåll som bortblåst och Owen var lika iskall som vanligt. Snacka om bra för självförtroendet att näta i första matchen efter skada.
Skulle vi nu få se samma matchbild som mot Newcastle, Dynamo Kiev, Leicester och Boavista? Ett Liverpool som successivt överlåter allt spel över mittlinjen till motståndarna och koncentrerar sig på att försvara sin ledning. Faktum är att vi började backa hem ännu tidigare mot Charlton. Som vanligt började det med att passningarna från mittfältet allt oftare stoppades av motståndarförsvaret och någon förlupen passning på mittplan av Liverpoolspelare gav motståndarna möjlighet till spelvändningar. Sedan började vi försvara oss allt djupare och backlinjen hade valet att skicka upp en lång lycka-till-boll mot våra anfallare eller att passa en mittfältare som stod ett par meter därifrån.
Normalt sett turas två lag om att sätta press och det är naturligt att ett av dem periodvis måste backa hem, särskilt på bortaplan, men vi som följer Liverpool visste att när ovanstående tecken väl dök upp fanns det ingen återvändo. Det är lätt att säga att det säkert hade funnits mer att ta ut av laget om det hade behövts, men är det ändå nödvändigt att ge bort kommandot så här totalt? Alltför ofta ser man lag som drar sig tillbaka, får se motståndarna reducera/kvittera och sedan inte lyckas dra sig in i matchen när de väl har släppt taget. Jag skulle vilja att någon spelare i det här läget stiger fram och ser till att laget håller uppe spelet bättre. Nu fanns det ingen Hyypia på planen men skall Redknapp vara lagkapten krävs det även lite ledartakter från hans sida. Men fotboll är ett lagspel och spelarna måste tillsammans ta sig ur liknande situationer.
Men lika lite som du behöver gå runt i våt T-shirt bara för att du har stora bröst, är du tvungen att backa ner till straffområdet med hela laget under halva matchen bara för att ditt lag har ett grymt bra försvarsspel. För försvara oss fick vi. När du hamnat med ryggen mot väggen och inte kan avancera en tum är det bara att kavla upp skjortärmarna och slåss där du står. Stundtals under andra halvlek kändes det som ett träningspass där spelarna hade delats in i två lag där det ena (Charlton) skulle pressa på ordentligt och träna hörnvarianter medan det andra laget (Liverpool) skulle ställa upp sig runt eget straffområde och finslipa positionerna i försvarsspelet. Charlton vann hörnstatistiken med förkrossande 13-1. Men det är inte en tillfällighet att Liverpool klarar att hålla nollan lika lite som det är en tillfällighet att Charlton inte åstadkommer mer än ett par missriktade skott.
Liverpools möjligheter under andra halvlek bestod i stort sett av två felaktiga offsideblåsningar på Owen. Eftersom jag har talat mig så varm för Jari Litmanen och han nu fick spela från start känner jag att jag måste kommentera det. Kom han in och dominerade, lyfta han medspelarna ett snäpp? Svar: nej. Men det här var den typen av match där endast Dietmar Hamann av mittfältarna får visa upp sig. Varken Litmanen, Redknapp eller Gerrard var egentligen med i matchen efter inledningen. När Liverpool backade hem som mest saknade jag någon som försökte ta tag i bollen och hålla i den upp på offensiv planhalva. Jag hade gärna sett att Litmanen hade sökt sig längre ner i planen för att kunna hjälpa till med det. Efter paus var han helt avskärmad från händelserna.
När en spelare står i en bra position i straffområdet, men hårt trängd får i väg ett kasst skott är det lätt att säga att ”där hade ni tur att han inte fick bättre träff”. Men anledningen till att han fick en så dålig träff berodde just på att han hade en motståndare i hasorna. Att använda kroppen för att hålla undan en spelare eller att slänga sig för att blockera ett skott är inte ett desperat uppträdande, det är en del av försvarsarbetet och handlar om timing och uppoffring. Det finns så många moment under den andra halvleken på The Valley där ”tänk om han hade satt ut foten lite senare, då hade det blivit straff” eller ”vilken tur att det stod en spelare där annars hade hamnat fri”.
Vadå? Taget ur sitt sammanhang kan man kanske tala om tillfälligheter, men Liverpool har tidigare visat hur spelarna är specialister på att försvara sig med hela laget och bevisade än en gång hur de kan släppa motståndarna in på livet, men ändå inte känna sig riktigt hotade.
Har du missat matchrapporten från matchen så hittar du den HÄR
