Grandins analys: Bättre än väntat!
Efter en inledning av Division 1 som kan beskrivas som medioker kan man nu med glädje och stolthet konstatera att Millwall är ett av de mer formstarka lagen i ettan. Laget radar upp bra resultat och har bevisat, redan nu, att man faktiskt har ett lag som håller gott och väl för spel i Division ett.
Detta trots att man drabbats av skador och varit utan spelare som Dolan, Lawrence och Harris. Detta är helt klart ett styrkebesked och jag hade nog fel i min teori att vi skulle vara mycket känsligt för skador. Skadorna har kommit, men vi har spelat bra ändå.
Plötsligt har vi också fått andra nyckelspelare än de vi kanske trodde att vi skulle få se i Millwall i år. Sadlier har varit fantasiskt bra. Steve Claridge är fortfarande ung i sinnet och i spelstilen och han är en kanonvärvning, ingen tvekan om det. Men den främsta anledningen till de bra resultaten stavas mittfältet.
I engelska tabloider och i nättidningar beskrivs Millwalls mittfält som ett av seriens bästa och mycket tyder också på att så verkligen är fallet. Och den bäste av dem alla, just nu, är Tim Cahill. Den unge australiensaren visade sin målfarlighet redan förra året, men i år har han tagit ett ytterligare steg i karriären. Med snabba ruscher, distinkta avslut och med ett hjärta som brinner för klubben är han den kanske viktigaste spelaren i laget för tillfället. Han är definitivt en spelare som i framtiden kommer att spela i den högsta ligan, men om det blir med Millwall eller inte återstår att se. Australiensarens kontrakt går ut nästa år och enligt ryktet är storklubbarna redan nu ute efter hans namnteckning. Cahill själv ser lugnt på det hela, och just det känns riktigt bra. Han ser Millwall som "sin klubb" och har sagt i uttalanden att han vill ge tillbaka så mycket som möjligt till Millwalls fans.
Ryktet säger också att han redan skrivit på ett nytt fyraårskontrakt och kanske är det så. Men då borde väl detta ha basunerats ut på den officiella hemsidan? McGhee talar om Cahills hysteriska form och hans oerhörda vilja att följa med i anfallsspelet och göra mål. Han är nyckelspelaren nummer ett. Millwalls kung just nu.
McGhee har även gjort klart i officiella uttalanden att det inte kommer på tal att sälja någon av de många unga talangerna i Millwall och att han blivit anställd för att föra Millwall till toppen, utan några spelarförsäljningar. Detta står även Theo bakom och det känns som om den långsiktiga planen, som Theo arbetat efter, nu äntligen börjar bära frukt. Enligt tidningarna ska både Sunderland och Spurs vara ute efter Marc Bircham och vara beredda att punga ut cirka 1 miljon pund. Men McGhee, han avfärdar ryktet och säger att några spelaförsäljningar, det blir det inte tal om i första taget. Istället får han spelare efter spelare att skriva på nya kontrakt. All heder åt dig där, McGhee!
Orosmolnet på den klarblåa himlen är att det ibland är mycket svårt att stå emot storklubbarna. Missar vi tåget, när det nu äntligen går, så står vi där med en alldeles för dålig trupp igen. Vi måste nå resultat om vi ska få behålla våra bra spelare och detta måste, tyvärr, nås i år. Kanske inte direktuppflyttning, men i alla fall en kvalplats. Jag kanske har fel och jag hoppas nästan att jag har det. Men jag tror att sanningen är den att spelare som är bra och spelar i en klubb som Millwall, snart börjar inse att deras karriärer inte är hur långa som helst. Man vill testa sin kapacitet medan man fortfarande är ung och man lockas av erbjudanden varken ni eller jag skulle tacka nej till. Och hamnar då Millwall samtidigt på en medioker plats mitt i tabellen, så känns det som om klubben är för liten för en spelare av Cahills eller Reids kaliber. Spekulationer som sagt, men ändå något som oroar...
Jag har gett mig på McGhee några gånger, sagt att han gör och säger konstiga saker. Det tycker jag fortfarande, men det är väl lätt att vara klok när man sitter i Sverige och följer laget på avstånd. McGhee befinner sig nära killarna och efter vad man kan förstå har han spelarnas förtroende och styrelsens stöd. Up you Lions!
Till sist måste en annan spelare få beröm, nämligen Warner i målet. Han har enligt uppgift varit fullkomligt strålande och omutlig. Min engelske vän tillika Millwall-fanatikern Spud, som egentligen kommer från Birmingham och vars familj hejar på Wigan(!), menar att det stabila försvarsspelet bottnar i att Warner sprider trygghet med sitt stabila spel. Släpper mittförsvaret igenom någon, ja, då är Warner där och tar bollen.
Nu glömer vi Wolves och slaktar Coventry.