The Kop & You’ll Never Walk Alone - Del 1
Historien om hur en lerkulle blev världens mest legendariska läktarsektion och hur en musikallåt kom att bli den största fotbollshymnen av dem alla.
"Bajen, bärs och rakade brudar" får ursäkta, den idag mest välkända fotbollssången är med största säkerhet You’ll Never Walk Alone. Det som en gång började som en gimmick på The Kop har idag blivit lika intimt förknippat med Liverpool FC som ”the liverbird” - en klubblogo är inte längre komplett utan de världsberömda fem orden. You’ll Never Walk Alone har successivt spridit sig till fotbollsvärlden utanför Anfield och kan nu för tiden höras på så vitt skilda arenor som Celtic Park och Bernabeustadion i Madrid. Och varthän i världen Liverpoolsupportrar reser då förstås. Men låt oss ta det hela från början.
Sambatakterna når Europa
Det kan kanske vara svårt att tänka sig, men organiserade sånginsatser från supportrar på fotbollsmatcher är en relativt ny företeelse. Ifall du bevistade en engelsk ligamatch i början av det förra seklet kunde du, förutom applåder, på din höjd få höra enskilda personer högljutt ventilera sina åsikter rörande det egna lagets spelare, motståndarna och som vanligt domaren. De första rapporterna om sång på Anfield dateras visserligen ända tillbaka till säsongen 1905-06, men jämfört med idag skulle de "sånginsatserna" stå sig rätt slätt.
1962 hölls VM i fotboll i Chile. TV:s intåg gjorde att fotbollsintresserade runt om i världen för första gången nu kunde följa matcher från andra sidan jorden. Förutom att européerna blev varse brasilianarnas fantastiska spel och teknik lade de märke till att den brasilianska publiken biföll sitt lag på ett sätt som man dittills inte hade upplevt: ”Bra-zil, cha, cha, cha”. Jag vet, varenda dagisunge kan fixa ”röda laget, sha-la-la-la-la”, men ni får tänka på att på den tiden var det här något helt nytt. Man kan kanske jämföra med att det i Italien är kutym att spontant applådera på operan efter ett särskilt snyggt eller svårt solo, på en svensk operaföreställning hade du förmodligen blivit utslängd om du började skrika och klappa händer mitt i akten.
Hur som helst, detta gjorde intryck på fotbollssupportrar i England som när höstsäsongen drog i gång den 18 augusti 1962 ville prova de sydländska takterna. Det har tvistats om vilket lag som var allra först, men eftersom Liverpool, som den hösten gjorde återtåg till den högsta divisionen, inledde ligaspelet på Anfield blev det just de, tillfällighet eller ej, som fick äran att starta en ny trend i England, ja kanske rent av i Europa. Någon gång under matchen mellan Liverpool och Blackpool började ett par i publiken försiktigt med ”Liver-pool, klapp, klapp, klapp”. Sakta men säkert hängde fler och fler på, en del torde ha vridit på sig besvärat, och tillslut rungade Liver-pool, klapp, klapp, klapp runt hela stadion. Vad spelarna tänkte när de hörde det hela kan man fråga sig (ironiskt nog förlorade Liverpool hemma för första gången på 29 matcher), men fotbollsvärlden skulle aldrig mer bli sig lik.
The Kop
Världens mest berömda läktarsektion skapades 1906, även om The Kop då var en kulle bestående av sand och lera. Senare döpte Ernest Jones, sportskribent i Liverpool Daily Post and Echo, kullen till ”The Spion Kop” efter en bergskulle i slaget vid Ladysmith i Sydafrika under Boerkriget 1900 (se texten till Scouser Tommy), där ett helt regemente innehållande flera Liverpoolfödda soldater hade stupat. Namnet ”The Kop” sägs även härstamma från en stenbefästning nära Liverpool som hjälpte staden att försvara sig under inbördeskriget på 1500-talet. Ordet ”kop” syftar helt enkelt på en [läktar]formation av sten eller sand och har använts för att beskriva även andra åskådarsektioner runt om i England. Det råder dock ingen tvekan om att Anfield hade originalet och det var i Liverpool som namnet fick fäste. När man idag talar om The Kop råder det inga tvivel om vad man syftar på.
Det var först säsongen 1928/29 som The Kop fick ett tak och blev dåtidens största läktarsektion. The Kop mätte 130x40 meter och var drygt 24 meter på det högsta stället. Läktarsektionen rymde otroliga 30 000 åskådare vilket innebär ungefär sex personer per kvadratmeter. ”Ju mer vi är tillsammans”, liksom. Det utskjutande taket gjorde att de flesta platserna i The Kop var höljda i mörker, något som gav ett skrämmande intryck på motståndarna. Legenden om The Kop växte sig starkare då den mirakulöst överlevde tyskarnas bombningar under andra världskriget, Liverpool vann för övrigt det första ligamästerskapet efter kriget.
Men medan The Kop från början var synonymt med en imponerande läktarsektion kom det med åren att handla alltmer om människorna som fyllde ståplatserna och lyfte sitt lag till oanade höjder. Det var på 60-talet det verkligen tog fart (vilket jag skall återkomma till i Del 2) och under 1970-talet talade man om att The Kop i stort sett var synonymt med en 1-0-ledning. Oavsett hur Liverpool spelade eller vilka motståndare som besökte Anfield sjöng The Kop för full hals och aldrig någonsin skulle de falla dem in att tappa sugen för ett tidigt baklängesmål, snarare tvärtom. Men The Kop var också stora i nederlaget, de visste när de hade mött ett bra lag och hyllade de motståndare som var förtjänta av det.
30 000 supportrar - en röst
Framför allt målvakter som haft ”nöjet” att stå framför The Kop när deras lag tagit ledningen på Anfield har sagt att ljudnivån bakom dem när Liverpool jagade framåt för en kvittering var om möjligt ännu högre än när Liverpool var i ledningen. Följande är inget direkt citat utan snarare en sammanfattande redogörelse.
”Du kunde skrika allt du orkade på dina lagkamrater och ändå inte höra ett ord. Det var som en ogenomtränglig ljudmatta som konstant vibrerade i ryggen. Det går inte att beskriva om man inte har upplevt det och det råder ingen tvekan om att det krävdes ett starkt psyke för att stå ut med den infernaliska ljudvolymen under en hel match. Var det inte för att du visste att de var vänligt sinnade hade du förmodligen sprungit därifrån av skräck (det finns ultranationalistiska falanger bland Real Madrids ”supportrar” som regelbundet bär vapen under matcherna och som jag inte ens skulle vilja möta i dagsljus med poliseskort, men det rör sig om en helt annan form av att sätta skräck i motståndarna). Samtidigt fanns det ingen annan arena där du blev så taggad att prestera ditt absolut bästa som på Anfield.”
Supportrarna på The Kop var som en perfekt synkroniserad kör bestående av 25-30 000 personer och folk som fick uppleva att stå i publiken under de legendariska åren har berättat om hur fansen nästan som på ett tyst kommando började sjunga samtidigt. Det var ingen som skrek med megafon att nu tar vi den och den låten, plötsligt var de bara i gång. Men vi har sett 70 000 heja fram Arsenal och Liverpool i Milleniumstadion i Cardiff och även bevittnat hemmamatcher med Barcelona med uppåt 90 000 på läktaren, 30 000 är väl inte så mycket, eller?
Förutom att man skall komma ihåg att Anfield tog in ungefär 30 000 fotbollsfans förutom The Kop, vilket ytterligare bidrog till ljudnivån, så vet ni som läst fysik att tryck definieras som kraft dividerat med area. Med andra ord, Nou Camp må rymma 90 000 åskådare, men platserna är uppdelade på ett antal terrasser som i sin tur är indelade i sektioner utspridda över en jättelik oval runt själva planen. Förutom att det är nästan omöjligt att få samtliga i publiken synkroniserade (inte minst på grund av att ljudet inte rör sig så snabbt) blir ljudvolymen inte lika fokuserad utan mer som ett stort surr. Tänk dig nu ett fyllt Scandinavium gånger tre, ett välbesökt Stockholmsderby i fotboll, en mindre svensk stad eller vad du nu känner för att ha som jämförelse. Föreställ dig sedan att alla dessa personer trycks ihop längs ena kortsidan av Anfield i en cirkelbåge. När denna tätt sammanpackade skara tog i för full hals med en röst snackar vi tryck.
På den här tiden bestod The Kop alltså enbart av ståplatser och vittnen har fascinerat återgett hur The Kop i rörelse var som att bevittna en tiotusenfotad varelse som böljade som ett sädesfält i vinden. Stod du mitt i det hela hade du ingen möjlighet att bestämma dina rörelser utan kunde bara följa med den upprepade vågrörelsen av människomassan fram och tillbaka. Alla som har stått på en ”äkta” ståplatsläktare, längst fram på en konsert eller varför inte i en välpackad krogkö känner igen den underbara, men samtidigt lite kusliga, känslan av att bara flyta fram och tillbaka oförmögen att styra sina rörelser. Du upphör att vara en individ och blir en i ett kollektiv med ett gemensamt syfte eller mål. Det kusliga handlar naturligtvis om att med så mycket folk inblandat är risken överhängande att antalet offer blir väldigt stort, ifall något skulle hända.
I sken av det som har skett på Roskilde, Hillsborough och för den delen Avenyn i somras, vill jag bara säga att det handlar inte om att musik, fotboll eller skilda åsikter i sig är boven. Vill du ha problem är det enklaste sättet att samla mycket folk på ett litet område, så är det bara. Slänger du dessutom in alkohol eller droger, ja då har du fixat dig din egen lilla katastrof. Men i The Kop kände du dig aldrig otrygg och så vitt jag känner till har det inte vid något tillfälle under alla år rapporterats om att någon person skulle ha trampats till döds eller ens ha blivit allvarligt skadad.
1959 anlände Bill Shankly till Anfield och det berättas om hur han brukade stå på The Kop för att känna atmosfären och höra kommentarerna bland publiken. Shankly var också en av de första som insåg vidden av en stark relation mellan ett lag och dess supportrar (visst, ännu en sak som låter helt självklar idag), något han använde för att stärka och motivera spelarna samt ytterligare driva på fansen. Efter Hillsboroughkatastrofen 1989 förbjöds ståplatsläktare i England och den 30 april 1994 revs The Kop för att bereda väg för sittplatser. Bitarna av den legendariska läktarsektionen såldes till förmån för välgörenhet.
Men vid det här laget var The Kop inte längre en sten- och stålkonstruktion som skiftat skepnad vid flera tillfällen (och kommer så att göra igen när Liverpool får en ny hemmaarena) utan symboliserar för all framtid ett legendariskt supporterstöd och en fantastisk stämning bland människor som samlats för att hylla och lyfta fram laget de älskar. Det arvet kommer att leva vidare oavsett vilken plats som får äran att bära namnet The Kop nästa gång.
Del 2 i artikelserien hittar du HÄR.
