Vilken underhållning!
Tottenham-Arsenal i all ära men omgångens match spelades söder om Themsen när Charlton tog emot West Ham hemma på The Valley. En svängig match slutade oavgjort 4-4.
Inför matchen skrev jag att det var ett svårtippat möte, främst eftersom West Ham hittills den här säsongen blandat bländade insatser med riktiga bottennapp. Kvällens möte hade det mesta man kan önska sig av en derbymatch – kamp, underbar intensitet, artister, tavlor – men kanske framförallt många mål! Med andra ord var det en svängig match där alla gav allt i 2x45 minuter, men också en match där man inte kan låta bli att fråga sig om de båda lagens försvarsspel verkligen håller Premiership-klass?
Det var gästerna, för dagen i ljusblå dress, som tog ledningen bara tre minuter in i matchen. West Ham bet sig kvar på Charltons planhalva och Paul Kitson, som gjorde come-back efter sin skada, trängde sig fram mellan Charlton-försvararna och drog på en låg stenhård avslutning nere vid höger stolpe. En chockstart för hemmalaget. Men the Addicks var inte på något sätt uträknade och anfallarna Euell och Johansson oroade ständigt Hislop och hans minst sagt förvirrade backlinje. Drygt 20 minuter in i matchen kom den efterlängtade kvitteringen. Jason Euell slog in 1-1 på en retur efter ett tveksamt ingripande av Shaka Hislop.
Båda lagens försvarsspel var under all kritik den här matchen. Charltons 2-1-mål kom efter att en West Ham-försvarare helt enkelt passat fram Johansson som i sin tur rullade ut bollen till Euell som klippte till från snäv vinkel. Hislop hade inte helt koll på sin första stolpe och dagens första ”You ain´t singing anymore” hördes på The Valley. Men det skulle komma mer. Knappt hade domaren blåst igång den andra halvleken innan West Ham gav svar på tal. Paul Kitson sprang sig nästan fri på en djupledsboll och, som det såg ut, tåade in bollen bakom Dean Kiely. Helt plötsligt var det inte längre Charlton-fansen som sjöng.
Rimligtvis borde de båda tränarna ha haft både det ena och det andra att säga till sina mannar under halvtidsvilan, men det fanns inget som indikerade det under den andra halvleken. Stundtals såg det ut som en handbollsmatch där spelet böljade fram och tillbaks och det i princip skapades en målchans varje gång. I den 50:e matchminuten tog hemmalaget ledningen då den finske landslagsmannen Jonatan Johansson elegant rullade in bollen under en utrusande Hislop. Men det hysteriska anfallsspelet fortsatte och jag tror inte att någon egentligen blev förvånad när Paul Kitson fullbordade sitt hattrick drygt 10 minuter senare. Det gick i alla fall inte att klaga på underhållningsvärdet framför TVn.
Det höll så när på att sluta med en kanske inte helt rättvis bortaseger för gästerna West Ham. Jermain Defoe, som tidigare spelade i just Charlton, fick efter en tilltrasslad situation tid att sikta in sig då bollen studsat ut till honom på straffområdesgränsen. Den högerfoten gjorde inga misstag, och paniken började drabba Charlton-spelarna. En desperat jakt på en kvittering startade och tiden började rinna iväg. Men när slaget kändes förlorat så frälste Jonatan Johansson oss med ett riktigt praktmål! Charlton bet sig fast i anfallsposition och fick in bollen i straffområdet där Johansson framnickad ”cykelsparkade” in 4-4-kvitteringen på brassemanér. Vilken avslutning på matchen!
Derbyt uppe i norra London, Sunderland-Leeds och Blackburn-Liverpool i all ära men det här rankar jag som omgångens match utan konkurrens. Som fotbollsälskare njuter man en sådan här afton, även om jag har full förståelse att de båda tränarna hade mycket mer att önska av sina försvarsspel.
Fullständig matchrapport inom kort på West Hams sida.
