Vi är många som väntar
”Jag är stolt över hur spelarna kämpade idag. Jag är mycket nöjd med poängen, men spelmässigt måste det bli bättre.” Hört det förut? Jag också. Alldeles för länge.
När Gérard Houllier tog över som ensam manager i Liverpool hade defensiven högst prioritet och det var naturligt att laget byggdes om från backlinjen. Det gav resultat och Liverpool släppte in minst antal mål i Premier League säsongen 1999/00. Sedan dess har åtminstone jag väntat på att det skall hända något även spelmässigt. Man har intalat sig själv att skadorna (Fowler, Owen, Redknapp, Berger, Barmby, Smicer osv. den förra säsongen) har gjort att kontinuiteten i laguppställningarna har blivit lidande och att många olika mittfältsformationer bidragit till att laget har tvingats använda ett enkelt grundspel som bygger mer på samarbete och hårt arbete än individell teknik.
Houllier har skapat en tät sammanhållen grupp som verkligen vet hur man täpper till och biter ifrån med näbbar och klor för att försvara en ledning eller åtminstone hålla tätt bakåt. Lagandan och att ”alltid tänka laget i första hand” har en stor del i Liverpools framgångar det senaste året, det vore löjligt att påstå annat. Men på samma gång, hur länge kan man leva på ”jag är nöjd med poängen, men spelet måste bli bättre”?
Jag tror också att vi är överens om att Liverpools oförmåga att slåss om ligaguldet de gångna åren har varit alla tappade poäng i måstematcherna mot mitten- och bottenlag. Det är lika nödvändigt att plocka poäng även när man spelar dåligt, som det är att ställa undan lackskorna och ta av sig manschetterna om laget skall överleva den engelska vintersäsongen. Skulle jag säga att jag hellre tar 3-3 på bortaplan under svåra förhållanden bara för att blidka publiken, än 1-0 och svåra problem att skapa någonting, skulle jag ljuga. Men samtidigt är jag övertygad om att i det långa loppet, för att bibehålla möjligheten att kämpa om trofeér under en längre tidsperiod (det kommer alltid att dyka upp ett ”Blackburn 1995”), krävs det ett grundspel som bygger på att ”vårda bollen”.
Den stereotypa trenden oroar
Skulle Liverpool hålla hela vägen in i maj, är det frågan om det inte är det tråkigaste laget i mannaminne som har vunnit ligan. Det fanns visserligen en gång ett lag från London som blev kända för att spela på en 1-0-ledning. Vi har alla olika anledningar till att vi har valt att stödja våra röda hjältar och även om det kanske har varit tillfälligheter som lett en in på den rätta vägen : ), så har det personligen någonstans varit för att Liverpool har stått för det som löst brukar relateras till som ”positiv fotboll”. Att inte bara tjonga iväg bollen och hoppas att den träffar en spelare som bär en likadan tröja, placera hela laget bakom bollen och sätta sin tillit till fasta situationer. Det är inte alla lag som har kapacitet att i matchtempo utföra ett snabbt passningsspel och då skall man naturligtvis spela efter sina resurser. Men tittar man på Liverpools spelarmaterial så är det sannerligen tillräckligt bra för att kunna prestera bättre än det vi alltför ofta har kunnat se under det senaste året.
Jag hakar inte upp mig på en match som vi ganska oförtjänt går segrande ut, det här är ju just den typen av matcher vi har haft så svårt att ta tre poäng från tidigare. Jag är ute efter att sett till en längre period, så har nästan ingenting hänt. Faktum är att Liverpools spelstil inte bara har hållit sig likadan, den har blivit ännu mer stereotyp. Liverpools förmåga att försvara sig med hela laget och utnyttja kontringar med kuslig effektivitet, där det vassaste vapnet stavas Michael Owen, tog oss till tre cupsegrar och en tredjeplats i ligan. Det som har hänt sen i januari är bara att vi har blivit ännu mer beroende av att kunna backa hem och sparka ifrån oss och att Owen snart är det enda som händer framåt. Fortsätter det så här kommer Liverpools spel i slutet av säsongen att se ut enligt följande: Hela laget utom Owen radar upp sig runt och i eget straffområde. Varenda gång en Liverpoolspelare får tag i bollen skickas den upp mot Owen som springer allt vad han kan fram och tillbaka på motståndarplanhalvan. En gång träffar en sådan passning rätt och Owen sätter självklart bollen i mål.
Jag talar inte om någon enorm offensiv där hela laget löper med i anfallen och hoppas på det bästa, utan om att vi måste försöka hålla i bollen bättre. Även när vi spelar på kontringar är det nödvändigt att inte bara skicka iväg bollen utan adress. Resultatet? Ja, följden blir ju bara att en motståndare får tag i bollen direkt och det blir väldigt tröttsamt att hela tiden jobba för att återerövra den.
Derbymatchen - bara en i raden
Derbymatchen, men jag skulle lika gärna kunna välja en av minst tio (det är ju det som är problemet) matcher efter sommaruppehållet, får fungera som exempel. Owen ger Liverpool ledningen och cirka en kvart efter målet så håller vi uppe spelet okej, så bra var det dock inte. Patrik Berger och Riise kommer till avslut på två hörnor och tjecken har ytterligare ett skott, men för övrigt? Sedan kommer den klassiska dippen före paus där motståndarna nästan alltid tar över och så väntar man på att spelarna skall få en liten utskällning och göra en bättre andra halvlek. I stället får vi se ett spel som är helt oacceptabelt efter paus. Danny Murphys nick är vår enda möjlighet och det är på tok för mycket oforcerade felpassningar. Just nämnde Murphy ”ligger bakom” två av Derbys bästa möjligheter med horribla felpass. Det finns dock ingen anledning att hänga ut just Murphy då alltför många lågvattenmärken passerades.
Jerzy Dudek gör så att Liverpool trots allt får med sig alla poängen, men visst skulle domaren ha blåst för straff tidigare än vad han gjorde. Om Stephane Henchoz är på bollen när han glidtacklar Malcolm Christie så är det med jorden som fastnat längst ut på skon. Domare brukar dessutom vara snabba att blåsa i de momenten, särskilt när den fällde spelaren viker sig ”så rätt”. Det vi visade mot Blackburn var inget vidare, men det här var ännu sämre. Noll rörelse, ingen vilja att försöka skapa ett passningsspel och rent av riktigt dålig bollkontroll. Laget blir bara sämre och sämre ju längre matchen lider och när det är våra två anfallare som drar på sig varningar, då är det inte mycket som stämmer.
Liverpool har så lätt för att sjunka in i någon sorts falsk trygghet, där ingen spelare verkar ha viljan eller förmågan att ruska om resten av laget och se till så att något händer. De flesta talar om att vi försvarade en ledning, jag skulle nog säga att vi saknade förmågan att utöka den. Av de 25 matcher vi har spelat efter sommaren (vi ser förbi 9-1 mot ett finskt nonsenslag och alla "kämpainsatser"), tycker jag spelmässigt endast att man kan hålla fram vändningen från 0-1 till 3-1 i derbyt mot Everton, första halvlek mot Manchester United och hemmamatchen mot Borussia Dortmund. Visst har Liverpool glimtat till oftare, men det har även Fulham och West Ham gjort, för att gripa några lag ur luften. Det oroande är att trenden sett över en längre period inte pekar uppåt, snarare åt andra hållet.
Bättre rörelse en förutsättning
Mellan den 16 december och den 3 februari möter vi [förutom fem andra lag fördelade på sex matcher] Chelsea (b), Arsenal (h) och (b), Manchester United (b) och Leeds (b). Man kan visserligen se det som att vi får en lite lättare säsongsavslutning, men det är många toppmatcher som radar upp sig nu och kan laget inte visa upp bättre spel än det har gjort hittills, kan tabellen innebära betydligt mindre rolig läsning när vi kommit in i februari.
Det handlar inte om att offra en stark defensiv, i mitt tycke är en stark defensiv förutsättningen för en stark offensiv, för att kunna spela rörlig anfallsfotboll. Att påstå att man inte kan kombinera ett starkt försvarspel med ett fantasifullt anfallsspel, är lika dumt som att säga att man inte både kan vara smart och snygg. Som en start skulle jag vilja se att våra ytterbackar lite oftare försöker hitta en medspelare närmare än 30 meter och att åtminstone ett par anfall per match involverar fler än tre på varandra följande passningar inom laget på offensiv planhalva. När en spelare tvingas slå en lång passning, mer på chans än något annat, beror det i första hand på dålig rörelse hos övriga lagkamrater. Och där kommer vi in på en förutsättning för ett bättre passningsspel. En passning tjänar ingenting till om den inte innebär att en spelare, som befinner sig i en bättre position, får bollen.
Bill Shankly som lade grunden till det kända ”pass and move”, lägg märke till ordet ”move”, uttryckte det enligt följande:
”Fotboll är ett enkelt spel baserat på att spela och ta emot passningar, att kontrollera bollen och att göra sig tillgänglig för att ta emot en passning. Det är fruktansvärt enkelt.”
Nu är det naturligtvis inte så enkelt, trots att grundteorin kan formuleras så kort och koncist. I sådana fall hade ett bra passningsspel inte varit så utslagsgivande och ovanligt. Jag förväntar mig inte en förändring över en natt, men över en säsong. Under tiden kan jag bara vänta.
-----------------------------------
Så här när vi närmar oss jultider avslutar jag med ett litet pyssel. Manchester United har redan förlorat fem ligamatcher. Ta begynnelsebokstaven i namnet på lagen som har besegrat dem och kasta om dem. Visst är livet fullt av tillfälligheter?
