Don´t push your luck
Jag borde naturligtvis ha vetat bättre.
Den här spriten tar ju inte. Jag har inte åkt fast för fortkörning på åtta år. Det räcker med att flipperkulan träffar en enda poänggivande sak på vägen för att jag skall få fem frispel. Wow, det har inte kommit en droppe regn på hela semestern så här långt. Vad som händer i de just givna exemplen behöver jag nog inte tala om. Ja, vad säger man på svenska? "Utmana inte ödet", kanske.
Men jag var naturligtvis tvungen att öppna min stora trut och börja tala om "ett mål från ett 68 år gammalt rekord" och så gick det som det gick. Att Liverpool skulle slå rekordet, att Owen skulle göra sitt 100:e mål och att ifall någon i Liverpool hade petat in en boll på slutet så hade det varit Premier Leaguemål nummer 10000, kändes lite för bra. Hade matchen varit en film skulle van der Sar så klart ha tappat bollen när han plockade ner matchens sista inlägg och så hade Owen petat in den och slagit tre flugor i en smäll. Att tro att något händer bara för att man nämner det, är naturligtvis bara vidskepelse, men ändå känns det ganska typiskt. Att Owen hade "det hundrade målet" i huvudet är nog dock en mer konkret bidragande faktor än bara siffermagi.
Med reservation för viss selektiv varseblivning känns det än en gång som att Liverpool skapar som mest chanser i de matcher vi inte vinner. Det är naturligtvis så att i en match som man leder behövs inte en lika stark satsning framåt, men ändå. Mot Middlesbrough, Derby, Sunderland och Blackburn för att ta de senaste matcherna (jag skulle kunna rabbla fler, men avstår) så har vi utnyttjat 50-100 % av de chanser som skapats. Owen brukar få ett eller två lägen och klämma dit bollen. Mot Fulham fick Liverpoolforwarden mer än dubbelt så många målchanser som vanligt, men satte inte en enda. Edwin van der Sar spelade stabilt och när vi började slipa ner trävirket muttrade man för sig själv: "inte en så´n match".
Det kändes väl över huvud taget som en mitt-i-veckan-hängmatch, men skall man säga något positivt så hade vi för två år sedan förmodligen förlorat den här matchen med 0-1 efter ett sent baklängesmål. Jag talade inför matchen om huruvida Jean Tigana hade läst på sin läxa. Nu var det inget rivstartande Fulham vi fick se, däremot hade Fulhams franske tränare garanterat läst kapitlet "försvarsspel mot Liverpool" ett par gånger. Betydligt hårdare press på vänsterkanten (John Arne Riise) än till höger (Jamie Carragher). Överlag och i synnerhet när det egna laget (Fulham) tappar boll, så stäng till de centrala ytorna så att inga djupledspassningar kan slås och pressa Liverpools mittfält att vända om. Fulham har spelat stabilt bakåt i höst och de visade än en gång upp ett mycket klokt försvarsspel under hela matchen. De flesta av Liverpools chanser uppkom i samband med fasta situationer eller när laget lyckades bita sig kvar på offensiv planhalva efter en dito.
Dietmar Hamanns roll som försvarsskärm framför vårt mittförsvar saknades inte så mycket i den här matchen eftersom Liverpool inte sattas på så stora prov. Däremot fick tyskens frånvaro två andra effekter. För det första tappade Liverpool lite udd i anfallsspelet då Steven Gerrard spelade i Hamanns roll och därmed befann sig i en mer tillbakadragen position än vanligt. För det andra. Det Hamann gör oftast under en match är att ta emot bollen från Stephane Henchoz och Sami Hyypia (alternativt bryta ett uppspel) och sedan slå en passning till en mer offensiv mittfältare eller en ytterback som löper upp. När man pratar om att Hamann arbetar i det tysta är det väl förutom att avlasta vårt försvar även det faktum att han startar uppspelen snabbt utan onödiga finesser som avses.
Jag vet inte om en del spelare kände sig ovana i sina positioner, men sällan har jag sett så många felaktiga uppspel av Liverpool. Och när slog Gerrard så många totalt missriktade bollar senast? Ett par av fadäserna redde han upp själv - fattas bara annat - och en lysande brytning i eget straffområde höjer betyget, men till skillnad från till exempel Webbis lade man mot Fulham märke till alldeles för många av de där enkla "Hamannpassningarna" för att jag skall kunna ge Gerrard plusbetyg. Var det förresten något Fulhamanfall i första halvlek som inte uppkom till följd av att en Liverpoolspelare oforcerat spelade bollen till en motståndare?
När den där första "enkla" passningen inte kom som på beställning stannade laget liksom upp och spelarna fick slå passningarna utan rörelse. Patrik Berger däremot sprang förmodligen lika mycket som de övriga mittfältarna tillsammans. Det naturliga bytet för mig efter paus hade varit att sätta in Igor Biscan i stället för Gary McAllister (Macca gjorde inga direkta fel, men det räcker inte) och om Jari Litmanen skulle in först, hellre ta av Danny Murphy eller Emile Heskey. Liksom mot Middlesbrough tycker jag att Liverpools byten innebar en valiumtablett snarare än en adrenalininjektion och Bergers inverkan blev direkt märkbar. Biscan fick dock i ärlighetens namn inte så mycket tid att jobba på.
Det var lite för många bra målchanser för att 0-0 skall kännas okej. Det gäller nu att göra något som är svårare än att fixa en taxi på nyårsafton för att hålla undan i toppen: ta poäng på Stamford Bridge.
Har du inte läst matchrapporten från Fulham-matchen så hittar du den HÄR.
