The Nightmare Before Christmas
0-4 kan milt sagt beskrivas som missvisande och i stort sett allt som kunde gå fel, gick fel.
Timingen kunde ha varit bättre. Till i mina ögon årets svåraste ligamatch saknade vi på mittfältet i tur och ordning Nick Barmby, Dietmar Hamann, Patrik Berger, Vladimir Smicer och Jamie Redknapp, samt inte minst Michael Owen i anfallet. Det började dåligt och blev bara värre.
3-0-målet sade väl allt. En rensning från en Liverpoolspelare tar på en medspelares häl och hamnar hos Frank Lampard. Chelseaspelaren skjuter ett skott som Jerzy Dudek förmodligen hade hållit om bollen inte touchat hälen på Jamie Carragher och smitit mellan polackens ben. Bollen är dock fortfarande inte över linjen, men när Dudek vänder sig för att rädda den petar han ovetandes bollen vidare till en framstörtandes Sam Dalla Bona.
Liverpool brukar som regel hamna i underläge på Stamford Bridge och den här gången gick det ännu snabbare än vanligt. Upprinnelsen till målet är en liten tveksam insats av Carragher och Graeme Le Saux får så småningom bollen. Le Sauxs skott tippar Dudek i stolpen, men som den här matchen skulle gestalta sig gick bollen rätt ut till Chelseaspelaren som satte returen utan problem. På en hörna ett par minuter efter målet fick Liverpool en jättechans som kunde ha gett matchen en annan karaktär, men en av matchens förgrundsgestalter, Carlo Cudicini, undvek precis att tippa Sami Hyypias nick i nättaket.
Carragher, som gjorde sin svagaste insats på den här sidan millennieskiftet, spelade sedan bollen parallellt med straffområdet rätt på fötterna på Jimmy Floyd Hasselbaink. Holländaren fick iväg ett stenhårt och ganska välplacerat skott, men Dudek kunde tippa till hörna och höll kvar Liverpool i matchen.
Förutom den chansen började Liverpool nu hitta positionerna och jag blev förvånad över att vi lyckades spela så bra under omständigheterna. I bortamatcherna mot Chelsea har vi ungefär skapat en chans per halvlek, men nu lyckades Liverpool faktiskt spela sig till avslut. Men efter en bra period där Steven Gerrard och Igor Biscan hade de bästa möjligheterna blev det som mot Barcelona att motståndarna kontrade in ett mål i stället.
Eidur Gudjohnsen gjorde en fin prestation när han tog emot bollen, höll undan två försvarare, och lade en perfekt passning till Hasselbaink som kom löpande i djupled. Så fort jag såg att både John Arne Riise och Stephane Henchoz valde att gå på Gudjohnsen anade jag det värsta och med Sami Hyypia längre upp i planen hann Carragher inte tillbaka för att hindra Hasselbaink från att sätta 2-0.
Det är oerhört sällan man får se Liverpoolbänken göra byten redan i halvtid, om det inte är till följd av skada, men i söndags insåg väl till och med Phil Thompson att det krävdes något inför den andra halvleken. Carragher, som hade haft stora problem på sin kant, flyttades över till vänsterkanten och Riise tog steget upp på mittfältet. Jag tycker inte att Biscan hade gjort bort sig på något sätt, men någon spelare var ju tvungen att offras. Det verkar vara så att så fort Liverpool går ifrån den "vanliga" grundstommen på mittfältet så har spelarna svårt att hitta positionerna. Visst är efterklokheten världens mest exakta vetenskap, men kanske borde det ha varit Gary McAllister som skulle ha klivit av.
Trots att Chelsea efter paus höll inne offensiven skapade Liverpool möjlighet på möjlighet, men utan att få dit bollen. När Riise så fälldes i straffområdet och McAllister klev fram för att slå straffen blev man nästan inte överraskad av att Liverpool inte ens lyckades få utdelning på ett sådant läge. I stället för att tappa gnistan helt fortsatte vi dock att hålla uppe spelet och göra allt utom mål. Precis som i första halvlek, och mot Barcelona för den delen, visade våra motståndare prov på hög effektivitet och lyckades med en hel del flyt få in 3-0-målet enligt beskrivningen i början.
Gudjohnsen som gjorde en mycket bra match var sedan nära att göra 4-0 genom att som Le Saux utnyttja Dudek för att valla bollen. Returen satte han dock utanför. Trots att en minut redovisades som stopptid och man inte trodde att det kunde bli värre, lät domaren matchen fortgå ytterligare en minut och Gudjohnsen lyckades med Dudekvallningen vid sitt andra försök.
Ja, det här är den typen av matcher som man vägrar diskutera med någon som inte har sett dem och jag kan utan att ha dåligt samvete hävda att det lika gärna hade kunnat sluta 2-2. Chelsea borta var visserligen en match där jag hade ”budgeterat” för förlust, men att förlora på det här sättet känns alltid oerhört bittert. Man kan också komma ihåg att Chelsea alltid brukar lyfta sig mot Manchester United och hemma mot Liverpool. Jag blundar inte för att Chelsea enligt statistiken hade lika många chanser som Liverpool, men räknar man vassa avslut var det från och med 3-0-målet, när matchen var körd för Liverpools del, som hemmalaget fick till det mesta. Det är också möjligt att hemmalaget kunde ha lagt in en högre växel om vi fått in 1-2-bollen, men så mycket som Liverpool skapade har jag svårt att se att det var en medveten taktik av Chelsea att sjunka tillbaka.
Är det så här säsongen kommer att se ut? Mycket chanser som mot Bolton, Grimsby, Fulham och Chelsea, där vi kammar noll, eller tillknäppta matcher där Liverpool sätter en av två målchanser och försvarar sin ledning? Vi får väl glömma det här så fort som möjligt och tänka på Arsenals ribbträffar och James Scowcrofts kvittering borta mot Leeds i stället.
Liksom mot Fulham möter vi en målvakt som gör en kanonmatch och det som trots allt gör att vi inte tar poäng är oförmågan som brukar prägla lag som krigar längre ner i tabellen: att inte få in bollen på de möjligheter som skapas. Det som är oroande, i synnerhet med Owens skada i åtanke, är att varken Emile Heskey eller Jari Litmanen är sista spelare på någon av Liverpools målchanser. Det känns inte bra och det är konstigt att Litmanen gör en så usel insats. Men när Owen inte spelar och gör sina löpningar tvingas Litmanen utmana själv i stället för att slå en djupledspassning. Mitt snack om att låta Riise och Heskey skifta position en bit in i andra halvlek var kanske inte lika desperat som det först lät.
När jag pratade om Dudekvallning var det ingen kritik mot vår målvakt utan mer riktat åt att Chelsea hela tiden lyckades att få tillbaka bollen. Dudek gör ett par bra ingripanden och räddar ju faktiskt också förstaläget både vid 1-0, 3-0 och 4-0. Plus även till Riise, som liksom tidigare under säsongen, ser riktigt vass ut när han får spela på mittfältet. Norrmannen fixade dessutom en straff.
Hasselbaink och Gudjohnsens smarta samarbete ställde till stora problem för vår backlinje och lag som i anfallet spelar med korta passningar i sidled i stället för bollar i djupled verkar ställa till stora problem för Liverpools försvar. Liverpool har bränt fler chanser mot Fulham och Chelsea än vad vi har skapat under resten av ligasäsongen och mot Chelsea saknades dessutom så många spelare i truppen att till och med Heggem fick en plats på bänken ; ). Förhoppningsvis har vi fyllt kvoterna av missade chanser och samtidigt skadade spelare nu.
