En årskrönika
Stefan Elofsson är nu tillbaka igen med en ny artikel och den här gången är det en tillbakablick på det gångna året.
Så här endast några dagar in på det nya året har jag bestämt mig för att redogöra lite för mina tankar kring det gångna året. Trots den mediokra avslutningen på höstsäsongen så måste man ändå vara nöjd som Liverpoolsupporter. Vi är på alla sätt med i toppstriden och är inte akterseglade av något lag.
Vi började ju lite trevande, men jag har en känsla av att det började stämma mer och mer någonstans efter, den på flera sätt annars så dystra, matchen mot Leeds. Min bild stämmer ju överens med den som media målade upp, och oberoende om det hade med Houlliers insjuknande eller inte att göra, så är det känslan jag har.
Truppen ser ju inte riktigt lika dan ut som den Houllier presenterade i mitten på augusti. Inköpet av Jerzy Dudek förefaller mer och mer som en lyckad affär och även om Sander Westervelds fjolårs säsong var mycket lyckad så var det säkerligen inte speciellt många Liverpoolfans som grät blod när han abrupt fick lämna scenen. Än färre nu. Egentligen underligt men likväl sant.
Att byta en gud mot ett problembarn låter ju inte speciellt lyckat och Anelka har väl inte heller rosat marknaden så här långt. Potential har han ju trots allt, men att sakna Robbie Fowler kan väl ingen låta bli med tanke på hans inledning i Leeds.
Få godbitar
Så här med tillgängligt facit så måste jag säga att jag för övrigt ser en ganska färglös säsong, men det beror säkerligen mestadels på vår fantastiska fjolårssäsong.
Visst fanns det höjdpunkter och tillfällen då det röda hjärtat slog extra snabbt, men dessa räknar i alla fall jag på en hand.
Merseysidederbyt på Goodison är ju en given. Den kan också beskrivas som en slags vändpunkt. Steven Gerrards mål är ett utav mina favoriter.
Att slå Bayern München i Monaco sved inte heller. Att jag sedan bevittnade händelserna på en bar i Medelhavet gjorde ju knappast saken sämre eller firandet mildare…
Matchen mot Man Utd är ju självklart också given. Riises mål behöver ju knappast kommenteras ytterliggare, men jag kan ju nämna att en artikel, från en större svensk dagstidning, med rubriken ”Drömträffen” numera hänger på väggen intill min säng.
Själv har jag nästan glömt det så lyckosamma första gruppspelet i Champions League. Det var en mycket angenäm upplevelse för oss som nätt och jämt hade lärt oss gå senast det begav sig.
Dortmundmatchen var en härlig tillställning med underbar inramning och matchen mot Barcelona i det efterföljande gruppspelet kunde lika gärna ha varit höjdpunkten nummer 1 när jag nu sitter här och summerar, men så blev det ju som bekant inte.
Få har glänst
Truppen har sett jämn ut, lite väl slätstruken ibland. Michael Owen har nästan genomgående varit lysande förstås, men han har ju varit skadad en hel del, sin vana trogen, och det måste vi nog vänja oss vid och anpassa oss till.
För att lyfta fram två till så skulle jag vilja nämna Steven Gerrard först. Lysande i början av säsongen där han praktiskt taget på egen hand vann flera matcher åt oss. Matchen mot Kiev i Kiev är ett exempel där det tidigt i matchen syntes det var han eller ingen som skulle förmå att göra det. Steven Gerrard tappade sedan det där ”lilla extra” och fjolårssäsongen kändes ibland avlägsen. Alltför ofta gick han från matcherna med, enligt mig, betyget bra. Detta kan tyckas vara för mycket begärt av en 21-åring, men jag tror att ”bra” från Steven Gerrard, i för många matcher, inte kommer vara tillräckligt om vi ska vara med och slåss om titeln när våren kommer.
Den andra spelaren som jag skulle vilja lyfta fram är Danny Murphy. Han förstod vad som krävdes när Steven Gerrard började vackla och Gary McAllister plötsligt verkade stå med ena benet på ålderdomshemmet. (Må absolut inte någon skugga falla över skottens fantastiska fjolårssäsong, men visst har han varit lite av en svag länk på vårt mittfält i år?)
För att återgå till ämnet så är Danny Murphy den spelare som genomgått den största förändringen gentemot fjolåret. Hans lägstanivå har blivit allt högre, plattmatcherna har lyst upp Anfield med sin frånvaro och när landslagsuttagning efterföljs av utmärkelsen ”månadens spelare”, ja, då är det bara att gratulera. ”Underbarnet” Danny Murphy har, om man vill titta på saken krasst, gått från medelmåtta till stjärna. Talangen har på allvar blivit etablerad och kommit dit journalisterna trodde han skulle nå när han såldes från Crewe. Ingen lätt bedrift, fråga Johnny Rödlund.
Som jag nämnde ovan är ju Gary McAllister en spelare vars insatser denna säsongen aldrig varit nära de han presterande ifjol, men det kan ingen människa begära.
Två större besvikelser är dock för mig Emile Heskey och Igor Biscan. Den sistnämnde skulle lite elakt kunna beskrivas som vår dyraste dussinlirare, men det kan jag inte helt försvara (och nu får ni ursäkta min tvetydighet) då jag flera gånger predikat för att man ska ge honom fler chanser. Detta vidhåller jag, men det som får till och med mig att börja tvivla är hans, i det närmaste, totala avsaknad på ”stormatcher”, eller i alla fall matcher där betyget mycket bra kan sättas på honom utan skuldkänslor.
Till Igors försvar skall nämnas att hans spelsätt sällan renderar applåder från tribunen och i Liverpool FC är ju inte heller defensiva mittfältare någon bristvara, men ändå…
Emile Heskey har o andra sidan mäktat med en hel del riktigt bra matcher, men efter hans strålande fjolårssäsong och vetskapen om de egenskaper han besitter, så smyger sig besvikelsen på.
Detta är egentligen ett förtydligande på det jag skrev i min senaste krönika. Jag är inte alls ute efter att vi ska slå flera långbollar. Jag är ett Liverpoolfan och jag kan säga så mycket som att den dagen då jag vill se fler långbollar från mitt lag, det är samma dag som Fredrik Ljungberg skaffar sig en anständig frisyr. Det jag vill är istället att Emile, när situationen kräver det, t.ex. under kraftig press, skall söka sig i sådan position där han kan nås med en längre höjd boll som han kan ta emot och hålla i, för att sedan vänta in sina medspelare. Detta behärskar Heskey mycket bra och det var säkerligen en stor anledning till att Liverpool betalade hutlöst mycket pengar för honom.
Jag har valt att ta två matcher för att spegla problemet. Roma borta på Olympiastadion kan ses som skolexemplet och West Ham på Upton Park som skräckexemplet. Mot Roma gör Heskey kanske inget väsen av sig, men han ägnar sig i alla fall åt det han är bäst på, och så gott ensam om att behärska i Liverpool för tillfället. Han tar emot långbollar, håller i och ger vårat försvar välbehövligt och, i den här matchen, absolut nödvändigt andrum. I matchen mot West Ham är han godkänd och gör inte heller nu särskilt mycket väsen av sig. Skillnaden är bara den att han ägnar sig åt fel saker. När matchen fick den karaktär som den fick, med kraftig hemmalagspress under senare delen av första halvlek, borde Emile ha insett att det var ”dödfött” för både honom och Anelka att ligga och fiska efter stickare bakom West Hams backlinje. Istället borde han ha försökt att avlasta försvaret genom att utnyttja det som jag just nämnt.
Min teori är att detta beror på att i matcher som den mot Roma vet Phil och Gerard vad som väntar och därför spelar man med Heskey som bollmottagare. Han får klara instruktioner om hur han ska ta emot och vänta in och han har i flera matcher av den här karaktären varit outstanding och visat att han besitter tämligen unika egenskaper. Däremot så är matchbilden mot West Ham mera oförutsägbar och Emile får då inte lika klara instruktioner, utan spelar som vilken forward som helst. Därför blir han liggande i linje med Anelka och väntar på helt fel bollar.
Detta är min teori och orsaken kan ju vara en taktisk miss från ledarna, men likförbaskat så är jag besviken på Heskey höst. Hans sviktande målform lämnar jag tillsvidare därhän.
Min årskrönika alltså. Jag har valt att plocka fram vissa bitar som fångat min uppmärksamhet, somliga viktigare än andra. Jag kunde ha hållit på bra mycket längre till. Fler spelare och händelser borde fått utrymme, men detta var ett axplock. Ber att få återkomma till förväntningar och förhoppningar inför –02s första hälft.
//Stefan Elofsson - pool@winningteam.com
