Grandins analys: Räcker det hela vägen?
Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva den lycka jag känner över Millwalls fantastiska resultat i Division 1. Jag saknar ord. Att vi var så här bra kunde jag aldrig hoppats på och vecka efter vecka blommar den ena Askungen-sagan efter den andra fram.
Claridge får vara med och sänka sina gamla kompisar i Portsmouth. En klubb Claridge älskar, men som inte ville ha hans tjänster. Och som han blommat ut i Millwall. En krutgubbe är vad han är. Och så Harris första mål i Division 1, det första målet i A-laget sedan testikel-cancern. Och vilket mål! TV-bilden visade ett Watford som pressade, men rensar Millwall. Bollen når Harris ungefär tjugo meter in på egen planhalva. Harris trycker sig förbi en Watford-spelare och avancerar på vänsterkanten. En Watford-back hänger med, men Harris gör en enkel kroppsfint, kliver in i banan, skjuter och skruvar in bollen vid bortre stolpen. Ett mycket snyggt mål. Och det som skakar en mest är kanske glädjescenerna som utspelade sig på Watfords hemmaplan. Alla Millwall-spelare fullkomligen kastar sig på Harris, lyfter upp honom och bär honom. Till och med Warner är med i firandet. Och man hör publiken. Watfordsupportrarna har sedan länge lämnat arenan. Kvar finns några tusen Millwall-fans som skriker ut sin glädje.
Det känns som om det ska mycket till för att stoppa Millwall just nu. Vi har ett så bra lag och en sådan bra bredd att vi kan gå hur långt som helst. Vi sopar mattan med det ena laget efter det andra, avancerar i cupen, har ungdomar som visar framfötterna och en tränare som behåller lugnet.
Det finns bara beröm att ge, bara hyllningar att skriva. Millwall håller gott och väl för den här divisionen och att laget är uppe och slåss i toppen är nästan bara för mycket. Jag minns Preston förra året och det gör McGhee också. I somras sa han att det skulle mycket till för att Millwall skulle kunna göra om Prestons bravad.
Att göra "en Preston" innebär att man som nykomling i ettan tar sig till kvalfinalen om en plats i den högsta ligan. Än är det kanske för tidigt att ropa hurra, men Millwall spelar så smart, så fokuserat, att jag tror en plats bland de sex främsta inte är en omöjlighet, snarare en rimlighet. Den enda smällen kom väl mot Birmingham borta i den andra omgången. Millwall kom till Birmingham med en färsk 4–0-seger mot Norwich och kanske var killarna lite för självsäkra.
Men efter det har det bara, i alla fall nästan, gått bra. Visserligen har vi ett par onödiga förluster, men det är som det ska vara. Det går inte att ta sig igenom en serie utan att förlora, och förlusterna mot Burnley, Wolves och Manchester City är inte så mycket att säga om. Det är bra lag, allesammans.
Jag vet inte hur det här kommer sluta, men jag är inte längre ett dugg orolig. Det bekymmer jag tidigare har haft har rört skador på de viktigaste spelarna, men nu vet jag inte riktigt längre vilka spelare som är viktigast. Jämnheten är enorm. När en spelare är borta, kliver en annan fram. McGhee satsar på 4-3-3 och vi vinner enkelt mot Crystal. Vi går tillbaka till 4-4-2 och vinner. Marc Bircham kliver in på mittfältet och gör sin bästa match någonsin. Reid stänker in långskott och Cahill är förmodligen den målgladaste mittfältaren i hela ettan.
Lägg därtill Nethers säkra backspel, Warners räddningar, Dyches vilja. Krydda vidare med Sadliers fantastiska säsong och Claridges vilja att aldrig ge upp. På toppen av allt har vi Harris. Som vi knappt har saknat, men som nu gör så bra ifrån sig på träningar och matcher att McGhee inte kan ställa någon forward åt sidan utan satsar ibland på 4-3-3. Imponerande.
McGhee förtjänar också beröm. Att i ett derby mot värsta konkurrenten CP satsa på ett nytt spelsystem är ett bevis på ingenting annat än mod. Det ska han ha credits för. Han verkar vara en tränare som kan bedöma olika spelares form och få det bästa ur dem. Och sedan han tog över har Millwalls kurva bara gått rakt upp. Frågan är om det räcker. Jag tror det. Kanske inte till en direktplats till Premier League, eller kanske inte ens en plats där via kvalfinalen. Men det är så jädra skönt att vi är med där uppe.
Det räcker för mig.
Nu ska vi ha revansch mot Birmingham!