Gästkrönika
Gunnar Pettersson ger i den här gästkrönikan sin syn på anklagelserna om att Liverpool spelar tråkig fotboll och försöker sig också på en förklaring.
Efter en rad dåliga insatser har folk, kanske mest andra lags så kallade supportrar och okunniga journalister men även våra egna supportrar, börjat att grymta om att vi spelar för tråkigt och defensivt.
Den här kritiken har blommat ut först nu när resultaten har uteblivit, men jag tror att den till stor del har sin grund ganska långt tillbaka. Jag menar, vi spelade väl inte direkt den mest underhållande fotbollen mot t.ex. Roma, Barca eller Man U borta under förra säsongen heller. Jag kommer också ihåg matchen mot Arsenal borta säsongen 99/00 när vi backade hem med hela laget för att på så sätt stoppa Henrys djupledslöpningar. Vi vann med 1-0 efter att Titi Camara kontrat in ett mål. Redan här tror jag att en del började undra. Andra supportrar var rasande på våran defensiv och jag måste erkänna att jag njöt när de gnällde om Liverpools tråkiga fotboll. De gnällde ju för att de var frustrerade.
Det man dock inte får glömma när man ser Gerard Houlliers Liverpool spela är hur det såg ut innan han kom till klubben. Vi hade en härlig offensiv och spelade med ett tremanna mittfält med Ince, Redknapp och Macca. I försvaret härjade Björn Tore Kvarme och Neil Rudduck som värst och i målet stod den gamle gode David James.
Faktum är alltså att när Houllier kom till klubben var han tvungen att ordna defensiven. Han började bygga upp ett nytt lag och köpte in spelare som Westerveld, Hyypia, Henchoz och Hamann.
Att defensiven skulle vara ordnad bara genom några spelarköp, det tror kanske Chelsea, men Gerard visste att ett bra försvarsspel bygger på att samtliga spelare deltar och jobbar hårt i det defensiva spelet och det var här han började sina ansträngningar bl.a. genom att ge unga och hårt arbetande spelare som Gerrard, Murphy och Thompson chansen.
Vi gjorde stora framsteg i det defensiva spelet och Gerards nästa uppgift var att utveckla det offensiva spelet utan att det påverkade det defensiva.
Det är i denna process vi är just nu. För tro inte att Houllier är nöjd med ett Liverpool som bara backar hem. Jag kommer särskilt ihåg en intervju med Gerard efter 2-0 segern hemma mot Porto när han sa följande: "We controlled the game in attacking which is a good sign of maturity. We didn´t sort of sit back and wait, we just controlled the game in playing our football". Jag såg inte själv den här matchen men kort därefter gjorde vi samma sak i en av de absolut bästa halvlekar jag har sett ett lag prestera, första halvlek mot Man U hemma. Jag är ganska säker på att det är så här Gerard vill att vi ska spela jämt. Men vi är trots allt bara i början av hans karriär på Anfield och att "kontrollera matcher med anfallsfotboll " klarade vi uppenbarligen av mot Man U och Porto hemma redan under förra säsongen. Att göra det mot Roma eller Barca borta är vi dock inte redo för ännu så därför "kontrollerar vi de matcherna med försvarsspel" istället. Jag är dock säker på att Gerards mål är att kunna "kontrollera alla matcher med anfallsfotboll" och när vi kan det så är vi bäst i världen (igen)!
Poängen är alltså att vi fortfarande är ett lag under utveckling, framförallt i det offensiva spelet, och att framtiden fortfarande ser mycket ljus ut för Liverpool Football Club. Vårt nuvarande spel beror absolut inte på att spelarna är för dåliga utan istället på dålig form och dåligt självförtroende. Jag tror även att våra spelare känner sig lite vilsna och bortkomna utan Gerard. Om ni har sett filmen American History X så kanske ni kommer ihåg en scen där mamman förklarar Dereks (han som ser ut som Jerzy Dudek) beteende med "He is just a boy whithout a father". Jag skulle vilja förklara vårt nuvarande spel ungefär likadant "We are just a team whithout a manager". Skillnaden är att Dereks far var död medan vår manager snart är tillbaka och då kan utvecklingen fortsätta!
YNWA / Gunnar Pettersson
