Grandins analys: En stabil trio
Tony Warner, Sean Dyche och Stuart Nethercott. Där har ni den trio som ligger bakom att Millwall gått så fruktansvärt bra i Division 1 i år och ångar på som om de vore ute efter en direktuppflyttning.
En stabil trio, ett mittlås som inte släpper förbi någon i onödan. Och skulle någon råka passera Dychey eller Nethers, ja, då ligger Warner som ett räddande streck mot himlen över sydöstra London. Och det är det stabila försvarsspelet som gör att anfallsspelet fungerar så bra som det gör. Men vi har haft tur som har kvar dessa spelare i Millwall...
Millwall sägs av många ha ett av de bästa mittfälten i division ett och nog stämmer det påståendet. Dessutom får våra anfallare de fetaste rubrikerna i de tre "pånyttfödda" Claridge, Sadlier och Harris. Men man glömmer nog det fantastiska försvarsspelet som gjort att vi i princip bara släppt in ett mål per match. Mittbackarna har varit ypperliga den här säsongen och paret Dyche/Nethercott var ju också det backpar som fick spela under fjolårets slutspurt och gjorde det med total koncentration och skärpa. Kanske den största anledningen till att vi fick ta det där steget upp i ettan. Men, som sagt, vi har haft tur.
När Joe Dolan bröt benet förra hösten blev man orolig. Dolan hade under de första matcherna visat upp ett bra och säkert spel och nog trodde man att Dolan var den mittback vi så väl behövde. För ärligt talat. Nog kändes det som om Nethers tillhörde "den gamla" generationen mittbackar och nog kändes det också som om han låg illa till när Stevens och McLeary fick gå. In kom ju en ny tränare, med nya idéer, nya infallsvinklar och ett annat sätt att tänka.
Nu blev det inte så stor skillnad. McGhee fortsatte på den inslagna vägen, men var kanske mer fokuserad på uppgiften än föregångarna. McGhee är helt enkelt inte lika mycket kompis med spelarna, vilket är en klar fördel om man måste ta svåra beslut.
Hur som helst. Dolan skadade sig och plötsligt stod vi utan en rejäl mittback. Tuttle fanns förstås, men Barnsley-backen har väl aldrig rosat Millwall om man ska vara ärlig. Kvar hade vi två mittbackar, två något osäkra kort. Visst, Nethers har varit lika pålitlig som vilken Jaap Stam som helst, men man såg ändå på honom med tvekan under den första delen av säsongen 00/01.
Och Sean Dyche, han var i stort sett alltid skadad och hade egentligen inte testats fullt ut i Millwall, även om han kamperade ihop med Dolan till en början av den förra säsongen. Det naturliga, just då, var att satsa på Dolan och Dyche. Nethercott var reserven. Men Dolans skada öppnade återigen dörren för Nethers och det visade sig vara ett lyckokast att låta honom spela tillsammans med Dychey. Så har också Millwall spelat sedan slutspurten av division två och inte kan man klaga på resultatet?
I somras var dock spekulationerna igång. Nethers var på väg bort och bland annat Crystal Palace nämndes i transfersnacket. Dyche hade också problem med ryggen, vilket han haft sedan han kom till Millwall, trots operation med mera. Vi stod alltså som nykomlingar inför en säsong i division ett med tre osäkra mittbackar, en cancersjuk anfallare, en Cahill som alla ryckte i och en Claridge som man inte visste skulle hålla eller inte. Vi stod även med en skadedrabbad Sadlier. Och Moody, han gjorde vi ju oss av med.
Så börjar säsongen 01/02 och man tror knappt sina ögon. Sadlier stänker in bollar och Claridge ser ut som om han är nitton år gammal, inte trettiofem. Cahill gör till och med fler mål än i division två och Harris kommer tillbaka snabbare än anat. Och längst bak skriver Nethers på ett nytt tvåårskontrakt, Dyche rätar på ryggen och spelar som om han aldrig gjort någonting annat, och Millwall vinner stort, förlorar stort, vinner igen, vinner och spelar den kanske mest attraktiva fotbollen i hela serien. Puh!
Plötsligt är paret Dyche/Nethercott den kanske huvudsakliga orsaken till att Millwall ligger där de ligger. Två spelare som mycket väl kunde ha varit borta på grund av skada eller spelat i andra klubbar. Och Dolan... Honom har vi nästan glömt bort. Sedan har vi ju Warner.
Kommentarer överflödiga.
