Millwall 0-1 Wimbledon
The Lions inkasserade första hemmaförlusten sedan början av december då man föll mot Wimbledon i en medioker och intetsägande tillställning som sändes direkt i svensk TV.
Detta var tredje gången Millwall sändes i svensk TV genom åren, och första gången i TV4, men den som hoppades på en professionellare sändning så här 20 år senare tog fel. När studion med Peppe Englund i spetsen mellan diverse travlopp och snack om Champions League tvingas säga några ord om den match de skulle visa tyckte jag verkligen synd om de svenskar som hade bänkat sig framför TV-apparaten. För att spä på myten om Millwall hade redaktionen klippt ihop ett kort inslag där fokus givetvis lades på huliganism. Man visade några arkivbilder från kravallerna i samband med Arsenal-Galatasaray(!) i Köpenhamn, och avrundade med att faktiskt visa Steven Reids mål för Irland. Jag antar att till och med gästande Ralf Edström i studion tillslut tyckte det blev pinsamt då han sa "ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt ingenting om Millwall". Hela sändningen bjöd på små faktafel där man blandade ihop årtal, namn och spelare men jag antar att man får ha överseende med sådant när Millwall för en gångs skull visas på svensk TV.
London bjöd hur som helst TV-tittarna på sitt sämsta väder. Även om det senare sprack upp så var det regnigt, kallt och blåsigt då Millwall-spelarna sprang ut på planen. Jämfört med laget som i tisdags besegrade West Bromwich hade manager Mark McGhee gjort blott en ändring i laget då Paul Ifill ersatte Steven Reid ute på högerkanten. Wimbledon kom till avspark med sin tredje raka derbymatch på programmet.
Matchen började trevande och bjöd på typisk engelsk sparka-och-spring-fotboll. Skillnaden mellan de båda lagen var mittfältsspelet. Millwall dominerade kanterna med belgaren Christophe Kinet och Paul Ifill som ständigt var på språng, medan innermittfältarna Livermore och Cahill såg mycket bleka ut. The Lions skapade inledningsvis en del halvchanser utan att komma närmare än en nick utanför av Dyche och en tilltrasslad situation där Nethers nästan ovetande om hur fri han var höll på att förvalta en lång hörna vid den bortre stolpen.
Istället var det gästerna som tog ledningen i den 15:e minuten. Precis när jag antecknat Millwalls fjärde hörna i matchen tappade Lawrence bollen utanför straffområdet och Kevin Cooper tog ett kliv in i banan och drog på ett skott. Huruvida målet är att ses som en tavla av Warner mellan stolparna kan man sia om länge men faktum är att det som målvakt är mycket otacksamt när bollen studsar precis innan mållinjen. Kanske skulle Warner kunnat skära av vinkelt bättre om han var placerad längre ut? Hur som helst stort jubel bland de blott 765 bortafansen. Wimbledons mittfältare Neil Shipperley höll på ge laget ledningen med 2-0 bara minuterna senare då han testade Warner med ett skott.
Efter målet präglades matchen av kamp. Gästerna spelade mer taktiskt än Millwall som spelade fysiskt aggressivt utan att få så värst mycket uträttat. Kinet höll på få se ett inlägg segla in i bortre, Ifill missade målet, Kinet placerade ett lågt inlägg från Sadlier precis utanför stolpen och Ifill missade målet igen. Trots hela 9 hörnor i den första halvleken kändes det ändå inte så farligt när Millwall satte fart. Wimbledon höll ihop spelet bra.
Den andra halvleken fortsätter enligt samma modell som den första. Det var svårt att se att McGhee bett om några taktiska förändringar för spelet var precis så förutsägbart och intetsägande de sista 45 minuterna. Men trots det var Millwall så nära en kvittering bara fem minuter in på andra då en högerhörna slank igenom köttmuren och träffade en förvånad Harris på benet, mittbacken Nethercott slängde sig hänsynslöst fram med benet men Wimbledons målvakt Kelvin Davis hann före. Detta var Millwalls bästa kvitteringschans i matchen.
Millwall flyttade undan för undan upp spelet men gästerna försvarade sig klokt. Vi fick vänta enda till den 84:e minuten innan McGhee satte in friskt blod. Inlånade anfallaren Naylor ersatte Livermore. Ett byte som kom alldeles för sent. Precis innan dess hade Kevin Cooper haft möjligheten att utöka ledningen då han testade Warner med en rökare med vänsterfoten, som målvakten tvingades tippa över.
När klockan stod på 87 minuter serverades Kinet med en strålande crossboll från Ifill, han avancerade in i straffområdet och slog ett lågt inlägg mot just inbytte Naylor som bara var centimetrar bort från en kvittering, istället hann en försvarare emellan. Mitt i Millwall-pressen hade Wimbledon ett skott i burgaveln.
Bäst i Wimbledon var den gamla Millwall-spelaren Kenny Cunningham som var omutlig i gästernas backlinje. Han och Kevin Cooper var skillnaden mellan vinst och förlust. Jag skrev Millwalls hörnor till 17 stycken i antal vilket skvallrar om vår ineffektivitet. En svag insats av Millwall gjorde att första hemmaförlusten sedan 4:e december fick skrivas till handlingarna. Dessutom andra matchen den här säsongen vi misslyckades med att göra mål på hemmaplan. Som om inte detta räckte vann de övriga topplagen tämligen komfortabelt. Millwall ligger nu på 4:e plats i tabellen efter suveräna Manchester City, Wolves och West Bromwich - men Burnley och Coventry som båda vann sina matcher ligger tätt bakom och flåsar. Vi har endast 4 poäng till godo till Norwich som ligger nedanför sista play-off platsen.
Om jag ska försöka mig på lite spelarkritik så hade Tony Warner i mål ingen av sina bättre dagar. Målet såg som sagt inte otagbart ut och vid en annan situation klantade han bort bollen till en Wimbledon-spelare som hade kunnat göra mål. Han har dock visat stor form senaste veckorna så jag hoppas detta var ett olycksfall i arbetet.
I backlinjen skötte sig de flesta bra. Lawrence på högerkanten drällde med bollen då och då och verkade stundtals ha svårt att hänga med. Mittlåset gjorde inte bort sig, båda två vill så mycket och när de sprang upp på fasta situationer kunde man riktigt se hur gärna de ville få huvudet på bollen. Ryan var riktigt bra till vänster och vad jag minns släppte han inte förbi någon på hela matchen.
På mittfältet får både Christophe Kinet och Paul Ifill med beröm godkänt. Speciellt den sistnämnde var hela tiden på språng och vågade att utmana. Ska man hitta någon negativt så var han stundtals kanske lite egoistisk. Innermittfältet med Cahill och Livermore var stundtals helt osynliga. Speciellt Tim Cahill hade vi alla önskat oss mer från. Livermore borde ha blivit utbytt långt tidigare.
Det är svårt att sätta betyg på Sadlier och Harris då de inte fick så mycket bollar att arbeta med. De fanns där och var beredda när väl en chans gavs. Den som främst fick underkänt av mig var manager Mark McGhee som borde ha gjort en taktisk förändring långt tidigare än 84:e minuten. På bänken fanns Mark Bircham och Darren Ward som jag tror båda två hade kunnat kliva in centralt på mittfältet och fått mer uträttat. Vill inte låta överdrivet kritisk. Vi ligger fortfarande på play-off plats vilket är bättre än i alla fall jag vågade drömma om innan säsongs start.
Nu väntar matcher mot Sheffield Utd(b), Barnsley(b) och Preston(h) och ingen av dessa motståndare är oöverkomliga. Poäng här och en andra- eller tredjeplats är möjlig i allra högsta grad.
