Stolt över att hålla på Liverpool
Jag är stolt över att hålla på Liverpool. Den tanken for genom mitt huvud flera gånger under den första halvleken. Även innan Danny Murphys första mål.
Så har vi då en gång för alla visat att vi kan spela underhållande anfallsfotboll i så gott som en hel match. När det som bäst behövdes klev vi fram och bevisade att vi verkligen förtjänat den ligaposition vi innehar. Ingen kan ha undgått att Liverpool FC kom till den här matchen för att vinna.
Jag menar inte att vi gör en perfekt match rakt igenom. För det tycker jag inte att vi gör. Emellanåt såg vi något underbemannade ut på mittfältet och det var ibland som om vårt signum, det kloka, taktiskt genomtänkta, försvarsspelet, fick ge vika för anfallslustan och tempot. Lite tråkigt kändes det till en början och jag hade kanske, om något frågat mig innan matchen, föredragit ett mellanting, men nu har vi i alla fall bevisat att vi klarar av den här typen av fotboll också. Mot starkt motstånd dessutom.
Innan matchen satt jag och funderade på om beslutet att spela med Emile Heskey på mitten skulle visa sig vara ett genidrag eller en flopp. Han har ju innehaft rollen tidigare med varierande resultat.
Beslutet visade sig dock vara klokt och det hela kan betraktas som en taktisk triumf. Vårt offensiva mittfält är nämligen nyckeln till segern idag.
Om man studerar det jobb som firma ”Smicer-Murphy-Hamann-Heskey” får uträttat offensivt och jämför det med vad vårt mittfält lyckades åstadkomma i den senaste hemmamatchen mot Everton (och då speciellt under första 45) så skiljer det oceaner. Inte bara för att de själva gör solida offensiva insatser, utan de ger också våra anfallare, Michael Owen och Nicolas Anelka, det understöd som behövs för att även dem ska höja sig ett eller två pinnhål.
Som jag tidigare skrev så tyckte jag mellan varven att det blev lite väl hetsigt anfallsspel. Vi tokrusade i alla luckor under den första halvleken och tempot var så högt att Magnar Dalen förmodligen hade ringt Arne Ljungkvist redan efter första kvarten.
Det tar hursomhelst på krafterna att spela på det viset och defensiven blev då och då lidande. När Smicer och Heskey inte orkade jobba hem fick Newcastle stora ytor att spela på och med lite otur så hade resan kanske blivit lite svårare än vad den blev.
Owen utvilad, men Anelka var bäst
Det syntes också tidigt att Michael Owen var utvilad och spelsugen. Det glödde om Michael under den första halvleken. Nästan lite för mycket till och med då det flera gånger såg ut att gå lite för fort.
Straffsituationen när han först tar emot bollen strax innanför straffområdesgränsen och sedan blir fälld av Dabizas är tveksam. Visst är greken där och ruffar, men jag tror inte att Michael hade fått tag i den bollen ändå.
Hursomhelst. Michael Owen var ett ständigt orosmoment och han blir oerhört nyttig i under våren.
Utropstecknet i den här matchen var annars Nicolas Anelka som går från klarhet till klarhet i den röda tröjan. Fransmannen var mycket bra under den här matchen. Visst är han ibland lite egoistisk och en och annan felpass blir det, men han vill i alla fall vara med i spelet nu och han tar för sig på ett sätt som han inte gjorde i början.
Avslutningen som Shay Given tippar i ribban är en mycket bra prestation och den explosiva löpningen som föregår ledningsmålet är enastående.
Personligen blir jag mer och mer övertygad om att det vore rätt att köpa loss honom från Paris SG.
Roligt också för Danny Murphy att få näta ikväll. Två gånger dessutom.
Danny Murphy har gjort en bra, men kanske något ojämn, säsong så här långt.
Idag visade han emellertid att hans kvaliteter som fotbollsspelare också räcker till för en plats på innermittfältet. Trots en del felpass så tog han sitt ansvar genom hela matchen och när han fick tillfälle att anfalla då gjorde han det på bästa tänkbara sätt.
Svacka efter 1-0
Efter vårt 1-0-målet kom vår enda svacka under matchen då vi plötsligt började tappa aggressivitet och koncentration i det defensiva spelet.
”Ett lag är som sårbarast efter att man gjort mål.” Dom orden han jag tänka både en och två gånger när bollen for lite flipperspel i vårat straffområde efter en frispark.
Newcastle saknade dock den skärpan och det ska vi vara glada för.
Efter Danny Murphys mål i matchens 52:a minut sjönk tempot och anfallslustan hos de röda i takt med att orken började tryta, men jag tycker att vi behärskar skeendet ganska bra trots allt.
Cort borde fått kort
Ett nytt hatobjekt fick man ju också till skänks under den andra halvleken.
Carl Cort hade jag ingen direkt uppfattning om tidigare. Allt jag visste var att han var lång och gänglig samt att han härstammade från Wimbledon.
Hans Maradona imitation var dock lika vidrig som den var medveten. Visst skulle han fått syna det röda kortet, men jag kan egentligen inte klandra domare Winters som inte hann se den. Hursomhelst, det där glömmer jag inte fram till påsk om man säger så…
Tur också för Winters att han till slut bestämde sig för att döma bort målet. Jag såg nämligen att Abel Xavier hade dragit igång sina spottkörtlar på högvarv.
Alla som glömt att Dietmar Hamann kunde skjuta fick sig också en påminnelse. Jag menar förstås inte målet utan den vårdslösa kanon som tysken drog på i slutet av den första halvleken. Shay Given höll ju praktiskt taget på att åka in i målet tillsammans med bollen…
Till sist. Tittade ni på matchen nu!? Ni som skrivit att Liverpool spelar på kontringar och förlitar sig på turen.
Eller tittade ni på matchen? Ni som med all önskvärd tydlighet blottat ert bristande fotbollskunnande och er skrattretande dåliga fantasi genom att kläcka det så fyndiga namnet ”Booringpool”.
Detta, mina damer och herrar, var nämligen Liverpool FC.
//Stefan Elofsson - pool@winningteam.com
