Vi blev kvar på Anfield
Efter en osannolik match, där man flera gånger kastades mellan hopp och förtvivlan, är Liverpool utslagna ur Champions League. Tyskarna ställde om och anpassade sig medan vi fortsatte där vi slutade för knappa veckan sedan.
När Leverkusen bytte strategi och gick på ”tokoffensiv” såg vi ut som om vi blivit kvar på Anfield och vi lyckades aldrig hitta ett bra botemedel. Vi verkade inte tillräckligt förberedda och kom aldrig in i matchen ordentligt.
Att försvara sig på bortaplan är nämligen inte samma sak som att försvara sig på hemmaplan.
Hemma, när Leverkusen anföll mera sporadiskt och ofta bara med fyra, fem man, kunde vi avvakta och läsa deras genombrottsförsök.
Borta däremot måste man vara mera aggressiv redan på mittfältet och när man lyckas erövra bollen gäller det att vara beslutsam.
Detta klarade vi inte av…
Individuellt kommer väldigt få upp till normal standard idag. Särskilt i försvarsspelet gjorde vi alldeles för många misstag. Flera gånger säljer vi oss för billigt och låter tyskarna göra lite som dom vill.
1-0. Steven Gerrard går på Ballacks skottfint så det står härliga till och sen får tysken tid att både ladda och sikta.
3-1. Tyskarna får härja fritt i vårat eget straffområde och de får fler än ett försök dessutom.
4-1. Fruktansvärt passivt redan på mittfältet. Tysken får sedan slå en relativt enkel genomskärare som aldrig ska få gå fram och när den gör det så ställer sig Jamie Carragher, närmaste man, och viftar på offside så Lucio får Eriksgata.
Matchbilden – Vår mardröm
Visserligen skapar vi betydligt fler chanser under den här matchen än vad vi vanligtvis gör på bortaplan i Europa, men samtidigt tillåter vi också tyskarna att skapa mer än normalt.
Detta är en matchbild som inte gagnar oss.
Förr, under Roy Evans, såg det ofta ut så här. Stora ytor och väldigt chansrikt. Vi lärde oss då att spela under dessa premisser och blev någorlunda skickliga på det. Så är det inte idag.
När tyskarna dessutom fick tidig utdelning kunde de fortsätta att trumma på med närmast obegränsade krafter.
Jag vill egentligen akta mig för att kritisera Houllier, men också jag ifrågasätter bytet Dietmar Hamann – Vladimir Smicer. Visserligen gör Hamann en dålig match, men en dålig Hamann i defensiven är i alla fall bättre än Smicer eftersom denne inte är defensiv överhuvudtaget.
Efter Hamanns utgång blev det plötsligt väldigt långt mellan lagdelarna och detta gjorde att defensiven klappade igenom ordentligt.
Jag hittar ändå, mitt i all bitterhet, några positiva inslag.
Att vi lyckas resa oss efter 3-1 är oerhört starkt och det är mycket olyckligt att vi inte orkar hela sträckan. Jag hade verkligen unnat Jari Litmanen att bli matchhjälte och hade han blivit det så hade detta nu varit en klassiker.
Tomhet
När jag skriver detta dagen efter känns det verkligen som just dagen efter och baksmällan är total. Jag känner tomhet och föreställer mig bara vad spelarna tänker.
Att ladda batterierna blir svårare än någonsin, men samtidigt är det viktigare än någonsin för nu har vi inte råd med några skitmatcher.
Som vanligt kommer olyckan alltid i sällskap av ytterligare några och skadorna på våra forwards är mycket oroande.
Speciellt ledsamt för Michael Owen eftersom jag tyckte att han, trots missarna, gjorde en riktigt bra match. Visserligen fungerar inte målskyttet, men han skapar i alla fall. Dessutom jobbar han berömvärt hela matchen och då lossnar det till slut.
Till sist. Toppmüllers taktik kan beskrivas som något av en chansning. På Bayarena fick man dock hela vinsten om man vågade friskt.
Förlusterna verkar svida mer när man spelar bland de allra bästa. Alltid något.
