Stolthet och ära, 3
Fortsättning på MTLs sammanfattning av säsongen 2001/02.
Det här med att låna in spelare var Millwalls melodi säsongen 2001/02. Mycket givetvis beroende på att ordförande Theo Paphitis på nära håll följt ITVs förfall och var medveten om att den ekonomiska bubblan snart skulle komma att spricka. Mittfältaren Stephen McPhail lånades in från Leeds utan att göra succé. Istället drog han på sig en utvisning med en medföljande avstängning som tack. Då var istället 33-åriga Dion Dublin från Aston Villa desto lyckosammare. I sin första match gjorde han mål efter bara 9 minuter och låg bakom 3-0-segern mot Stockport. Förlustsviten var bruten.
Slutet på säsongen blev en minst sagt spännande historia. Skulle nerverna hålla? Skulle spelarna orka? Hade man brutit den negativa trenden? Svar ja. Backlinjen - numera bestående av Bull, Nethers, Ward och Lawrence - spikade ihop laget totalt och på de fem sista avgörande matcherna släppte Millwall bara in en enda boll! Det var löjligt jämnt i tabellen och mellan fjärde och åttonde plats skiljde det bara ett par poäng. Matchen hemma mot Wolves den 5:e maj skulle visa sig bli avgörande för båda lagen. Millwall-förlust och play-off skulle med fel resultat i de andra matcherna vara ett minne blott. Wolves-förlust och den tidigare så självklara direktuppflyttningen skulle övertas av värsta konkurrenten West Bromwich. 17,058 åskådare (varav 2,619 bortafans) skapade en enorm stämning och bar fram hjältarna till seger. Den forna Wolves-spelaren Steve Claridge sänkte sitt forna lag med en straffspark som innebar 1-0 och seger. De två sista ligamatcherna slutade även dessa med seger - 1-0 borta mot Coventry och 3-1 hemma mot Grimsby. Faktum är att Millwall gick obesegrade genom april månad och var väl förtjänta av en play-off plats.
Så här tätt inpå känns det nästan jobbigt att skriva om play-off spelet. Som 4:a i tabellen efter 46 omgångar ställdes vi mot Birmingham, och först ut väntade ett möte på St Andrews eftersom vi skulle få fördelen att avgöra på hemmaplan. En tät men inte särskilt välspelad match såg länge ut att sluta med en 0-1-förlust för lejonen. Men Dion Dublin, den forne Aston Villa-spelaren som hånats matchen igenom av hemmapubliken, kvitterade med 20 minuter kvar att spela med en otagbar nick. 1-1 efter första mötet och det såg onekligen väldigt bra ut inför den avgörande matchen.
Vem kunde motstå att åka över? Inte jag i alla fall. På The Den möttes hemmahjältarna av en enorm ljudvägg när fansen gjorde allt som stod i deras makt för att bära fram laget. Inte heller den andra matchen var särskilt välspelad även om Millwall såg ut att vara det bättre laget. The Lions dominerade större delen av matchen utan att sätta Birmingham under en svårare press. Dion Dublin hade en enorm chans att avgöra matchen men avslutet hamnade långt utanför. Trots att Millwall-spelarna nästan gick på knäna i slutet så vägrade manager Mark McGhee av någon anledning att byta in fräscha ben. Detta blev vårt fall. De sista 10-12 minuterna av matchen kom The Blues i flera farliga anfall. När Stern John slog in segerbollen på övertid bakom Warner gick luften ur publiken. Det kändes så fruktansvärt orättvist. Matchen skulle ha varit avgjord långt tidigare. Jag tyckte, och tycker än idag, att Millwall var ett bättre fotbollslag än Birmingham.
Efter matchen utbröt diverse tråkigheter. En del idioter stormade in på planen och försökte få fler mer sig, glädjande nog stannade de flesta dock kvar på läktaren, två stycken försökte dessutom ge sig på Birmingham-försvaren Steve Vickers som inte lät sig skrämmas dock. Utanför arenan på Ilderton Road väntade gissningsvis runt 1,000 Millwall-anhängare på bortafansen, men gav sig på polisen när man inte kunde komma åt dessa. Undertecknad har aldrig sett något värre i hela mitt liv, då inte ens på tv. Tusentals stenar, plankor, järnrör, flaskor och raketer kastades mot polisen, bilar antändes, gatlyktor vältes och polisen sprang gatlopp med de uppretade supportrarna i flera timmar innan man hade läget under kontroll. En trist avslutning på en annars fin säsong.
Birmingham tog sig som bekant till final där man ställdes mot Norwich som aningen överraskande slagit ut Wolverhampton. Norwich bör nämnas tog sig till play-off på målskillnad i den allra sista omgången. I en högdramatisk final på Millennium Stadium i Cardiff stod The Blues tillslut som segrare efter straffsparkar. Givetvis måste man säga grattis och ärligt konstatera att de har bättre förutsättningar än vi för att klara sig i Premier League. Men… någonstans i bakhuvudet gnager känslan av att det borde ha varit Millwall istället...
Läs del 4 här!
