Truppen som försvann - Del 1
Dags för världens mest exakta vetenskap – att i efterhand säga varför det gick som det gick.
En del ser säkert "straffen" mot Tottenham och "målet som aldrig var" för West Ham som avgörande faktorer för att Arsenal vann Premier League. Ligan avgörs dock inte i en match, men om man som Liverpoolanhängare nu prompt måste välja ut en match som anledning till varför vi inte vann ligan, så finns det i mina ögon bara en.
Där det vände #1
I den sjuttonde spelomgången, närmare bestämt den 23 december, möttes Liverpool och Arsenal på Anfield. Efter en stark höstperiod hade Liverpool åkt på den årliga Stamford Bridge-förlusten, medan domaren stark inverkat på att Arsenal just hade förlorat mot Newcastle på Highbury, trots att hemmalaget hade spelat ut "skatorna" efter noter under längre perioder av matchen. När Giovanni van Bronckhorst hårt (jag menar, hur ofta varnar domaren för filmning, egentligen?) blev utvisad efter en halvtimme på Anfield, väntade alla på att laget skulle utnyttja situationen. Det var bara det att "laget" inte var Liverpool – det var Arsenal.
Arsène Wenger, Dennis Bergkamp, Fredrik Ljungberg och Thierry Henry har samtliga nämnt segern på Anfield som en nyckelmatch. Inte enbart bröt de en lång trend av matcher utan vinst i Liverpool – de gjorde det dessutom med tio man. Detta gav laget en extra skjuts och det var också den sista gången Londonlaget skulle förlora en ligamatch under resten av säsongen.
Därmed inte sagt att det var en tillfällighet som gjorde att Arsenal vann ligan. De var det enda laget som inte hade någon svacka under hela säsongen och de lyckades föredömligt hålla ihop försvaret trots stora skadeproblem i backlinjen. De lyckades med att ta ut det allra bästa ur spelarna – Pirés och sedan Ljungberg blommade ut på allvar – och dessutom klev en joker i form av Bergkamp fram – deras McAllister om man så vill – och gav laget det där lilla extra. Om vi hade besegrat Arsenal dagen före julafton tror jag dock faktiskt att vi hade vunnit ligan. Inte enbart på grund av den uppenbara sexpoängsskillnaden som det hade inneburit, utan för den skillnad i självförtroende som det skapade för de två lagen. För med tanke på tidigare händelser under säsongen behövde vi verkligen självförtroendet.
Vart tog alla vägen?
Efter säsongen 2000/01 såg jag framför mig hur vi skulle bygga vidare på det starka försvarsspelet, och med Jamie Redknapp, Patrik Berger och Nick Barmby fria från skador skulle vi få lite mer så kallad spetskompetens och möjlighet att utveckla det offensiva spelet. Men säg det som varar. Högerbacksklippan Markus Babbel försvann redan i den andra ligamatchen och blev borta resten av säsongen. Redknapp gjorde visserligen mål mot Charlton och startade två ligamatcher, men som helhet kan han försummas från den här säsongen. Grégory Vignal inledde stark som vänsterback när Jamie Carragher skiftade till höger i försvaret, men en fotskada i ligacupmatchen mot Grimsby skickade även bort honom från säsongen 2001/02.
En tavla för mycket mot Bolton innebar Sander Westervelds sorti och plötsligt skulle Jerzy "vad sa du han hette" Dudek försöka ge Liverpool den första riktigt bra målvakten på tio år. Och det enda nyförvärvet inför säsongen var norrmannen John Arne Riise. Egentligen var det, fördomsfullt nog, det faktum att han var norrman som kändes oroligt. Stig-Inge Björnebye är inte direkt det mest respektingivande namnet i Liverpools historia.
Barmby fortsatte där han slutade den förra säsongen och nya skador såg till att han mest kämpade i reservlaget för att komma i form. Barmby nådde liksom Redknapp endast upp till två ligamatcher från start och är en parantes i årets statistik. Det tog ett par framträdande innan det stod klart att Gary McAllister borde ha slutat på topp och lagt skorna på hyllan i maj förra året. För icke-Liverpoolfans kan det här vara på sin plats att nämna att det finns en spelare i truppen som heter Bernard Diomède. Åtminstone säger ryktena det – liksom Snömannen har många försökt fånga honom på bild för att övertyga världen om hans existens. Diomède är liten, teknisk, vänsterfotad och den mest utpräglade yttermittfältaren Liverpool har. Eftersom den spelartypen finns i överflöd i truppen har han självklart inte fått någon speltid - och självklart förstår du ironi. Slutligen kan nämnas en ung herre vid namn Igor Biscan, som figurerade i fem ligamatcher under höstsäsongen, men som efter nyår inte har fått mer än tre minuter hemma mot Roma.
Med dessa fakta i bakhuvudet kanske man inte bör fråga sig varför vi inte vann, utan snarare hur vi kunde komma tvåa? För kvar på mittfältet har vi två, i år lika ojämna som skadebenägna, tjecker – Patrik Berger och Vladimir Smicer – samt precis så vi får ihop till en mittfältsuppställning, nämligen John Arne Riise, Dietmar Hamann, Steven Gerrard och Danny Murphy. Under säsongsinledningen kan McAllister och Berger sägas ha dragit sitt strå till stacken, men det är den nyss nämnda kvartetten, med komplement av Smicer, som nästan ensamma har hållit mittfältsskeppet flytande - och seglande med ganska god fart skall sägas - under säsongen.
And thy name shall be: Boringpool
Jag minns när "social kompetens" började dyka upp på allvar överallt. Efter att någon myntat uttrycket spred det sig som en löpeld, och trots att det inte var några nya egenskaper man sökte, dök det upp i varenda annons. Säsongens uttryck var Boringpool (lägg märke till den totala avsaknaden av finess i konstruktionen – Sliverpool hade varit något) och började hagla på allvar i slutet av det förra året. Jag kräver inte att alla håller på Liverpool och smaken är ju som baken – en del lyssnar på systrarna Graaf, andra diggar Broder Daniel – men det är en sak som gör mig besviken. Inte i betydelsen att jag blir sårad - kunde knappast bry mig mindre - utan att jag blir rädd för den brist på förståelse som till synes verkar råda. Tror ni verkligen att Gérard Houllier ringde Phil Thompson efter matcherna mot Derby (b), Bolton (h) och Southampton (b) och sade: du "Tompa", det här är fotboll! Tyck gärna att Liverpool spelar tråkigt, men tro för allt i världen inte att vi vill spela så här eller att Houlliers plan är att i första hand förstöra allt som kan liknas vid spel.
Alltid dessa skador
Frånvaron av så många mittfältare har inneburit att vi i viss mån har saknat de spetskvaliteter jag nämnde för ett tag sedan. Omfattande skador innebär (åtminstone) tre saker. För det första det uppenbara att man tappar den skadade spelarens kvaliteter. För det andra tvingas en annan spelare ta den skadades position, och om ersättaren inte är lika bra och van vid positionen råkar man ut för problemet att flera spelare spelar i onaturliga positioner och/eller i ovana roller. Slutligen kommer skador att innebära att man tvingas slita mer på de övriga spelarna, något som innebär större risk för ytterligare skador samt några procents minskad prestationsförmåga till följd av trötthet. Vi spelade i mina ögon helt enkelt efter de resurser som erbjöds efter alla turer. Men jag hade naturligtvis gärna sett, och inför säsongen förväntat mig, en mer märkbar förbättring av passningsspelet och offensiven.
Då har jag ännu inte nämnt det som hände den 13 oktober, som ledde till att Houllier tvingades till en hjärtoperation. Även om det i efterhand har framkommit att vår franske manager regelbundet var i kontakt med Thompson och laget redan en dryg vecka efter operationen, vore det konstigt att påstå att Houlliers frånvaro inte skulle ha haft någon inverkan. Thompson fortsatte inte helt oväntat med säkra kort och utvecklingen av spelet hamnade lite i träda. När det gick förbi de ursprungliga tre månadernas frånvaro har jag en känsla av att vissa spelare började frukta att Houllier inte skulle kunna komma tillbaka till sitt jobb, vad han och ledningen än sade.
Förlängningen av Houlliers frånvaro kom dessutom samtidigt som laget befann sig i en svacka och under den delen av säsongen då spelarna brukar se som mest slitna ut (eller är det planerna?) runt jul och nyår. Med tanke på den effekt som samtalen med Emile Heskey och Danny Murphy fick, kan jag säga att Houllier har ett enormt inflytande på spelarna, om nu någon tvivlade på det. Just peptalket före match och i halvtid saknades, även om Houllier var delaktig i uttagningen av truppen inför matcherna. Visst kan man ifrågasätta Houlliers laguttagningar och spelstil, och att byta ut Hamann borta mot Bayer Leverkusen var ett misstag. Men alla tränare gör misstag. Alex Fergusons mixtrande med framför allt Scholes under hösten var en starkt bidragande orsak till att Manchester United inte vann ligan, Arsène Wengers byten i FA-cupfinalen förra året ändrade matchbilden till vår fördel och Claudio Ranieri borde naturligtvis aldrig ha låtit Jimmy Floyd Hasselbaink spela småskadad på gamla meriter i årets FA-cupfinal. Men som sagt, alla tränare begår misstag.
Låt er inte luras
Men Houlliers syn på fotboll är inte tio man bakom bollen och kontringsspel lett av en ensam forward. Glöm inte att Houllier var en av de drivande krafterna bakom uppbyggnaden, efter den tunga inledningen på 90-talet, av det franska landslaget som så småningom vann VM- och EM-guld och dessutom är inblandad i den ungdomsakademin som förmodligen är den främsta i världen. Bortser man från de sällan nydanande intervjuerna direkt efter match, där "jag är stolt över mina spelare, de gav allt osv.", kanske är ett sätt att snabbt bli av med journalister, kan man skönja i mer djuplodande intervjuer vad fransmannen egentligen hoppas på i framtiden.
"Mina spelare har nått en stabil plattform att bygga vidare på. Det är nu dags att de blir mer uttrycksfulla i sin fotboll – det kommer att göra skillnaden. För en del är det en fråga om att bygga på självförtroendet. Vi skulle självklart vilja vinna samtliga matcher och spela riktigt bra, men det är att romantisera det hela. Jag är nöjd med vår effektivitet, eftersom jag anser att det är nyckelordet på toppnivån. Effektivitet har sitt ursprung i skicklighet, taktiskt kunnande och fysisk styrka.
Vi är inte ett arrogant lag. Vi är inte heller ett tråkigt lag, men ibland upplever jag att spelarna nog inte vet vad de är kapabla till. Det är dags för oss att ta spelet ett steg ytterligare, men den sista biten är den allra svåraste - den som skiljer de riktigt bra lagen från de legendariska. Vi kanske ännu inte är "där", men vi gör oss redo att lägga in den högsta växeln.
Jag var hela tiden av åsikten att jag skulle tillbaka till fotbollen. Den största moroten var att dessa spelare är så nära något speciellt och jag vill vara tillsammans med dem när det sker. Du vill ta till vara på varje stund som ditt lag upplever, i synnerhet när deras bästa tid ligger framför dem."
Fortsättning i Del 2
