Elof-galan (AKT I)
Liverpoolsweden kan idag lite stolt presentera Elof-galan där olika aktörer inom den engelska fotbollsvärlden kommer att få ta emot lite ris och lite ros.
Så var det då dags för Elof-galan direkt från Grundsund i hjärtat av Bohusläns skärgård.
Värd, och ensam jurymedlem dessutom, är Stefan Elofsson från liverpoolsweden.com.
Vinnare skall koras i flera kategorier, men eftersom flera av dessa bara kan ha ett begränsat antal deltagare finns inga nominerade utan vinnaren presenteras direkt.
Ja, ut med den röda mattan då så kör vi!
De första utmärkelserna kommer att tilldelas personer med Liverpoolanknytning som på ett eller annat sätt förtjänat lite extra uppmärksamhet i form av en ”Elof”.
AKT I
Årets nykomling
… och ”Elofen” går till Jerzy Dudek, med motiveringen: Polsk målvakt som under sin debutsäsong snabbt klev in och spelade huvudrollen i flera matcher. Värvades från Feyenoord och har en mycket stor del i Liverpools framgångsrika säsong.
Kommentar:
Valet stod här mellan John Arne Riise och så Dudek då. John Arne var väl kanske den största överraskningen och norrmannen har också haft en stor betydelse för Liverpools framgångar i år. Ändå faller valet på Jerzy eftersom dennes insatser varit direkt matchavgörande vid fler tillfällen och han tillhör dessutom den absoluta gräddan av Europas burvaktare.
Årets spelare
… och ”Elofen” går till Michael Owen, med följande motivering: Superstjärnan som i år gjort sin bästa säsong i den röda tröjan. Avgjorde på egen hand flera matcher när spelet gick i baklås.
Kommentar:
I liverpoolswedens omröstning kom Michael Owen nästan sist bland de kandidater som fanns och det tycker jag var en aning orättvist.
Att Jerzy Dudek vann var inte alls oförtjänt. Det hela är egentligen en definitionsfråga. För mig är årets spelare den som betytt mest för laget under året, naturligt, och den som betyder mest tycker jag är den spelare som är mest oberoende lagets form totalt sett. En spelare som står upp när de andra faller och som bryter trenden.
Ser man det utifrån den här synvinkeln så tycker jag i ärlighetens namn att vi bara har två, möjligtvis tre spelare som kan konkurrera om priset.
Dessa spelare är Michael Owen, Steven Gerrard och i viss mån Dietmar Hamann. Många ropar nu säkerligen på Sami Hyypiä och Stephane Henchoz, men faktum är att de sviktade något när det blåste snålt runt jul, åtminstone Sami. Sen gör ingen av dessa dåliga säsonger. Lysande bra faktiskt, men när det går trögt så behöver du spelare som bryter mönstret.
Michael Owen har förmågan att bryta mönstret genom att ensam rinna igenom motståndarförsvaret och göra det där målet som ingen annan klarar av, som i FA-cupfinalen 2001. Steven Gerrard kan det också och det visade han när det behövdes som bäst. Mackorna som han bredde till John Arne Riise och Danny Murphy, mot Arsenal och Man Utd, när vi i januari hade det riktigt tufft gjorde att svackan trots allt fick sitt slut någon gång.
Årets specialpris
… och ”Elofen” går till Jamie Carragher. Nr. 23 gör sin bästa säsong hittills i Liverpool och klarar av att hålla jämn nivå trots att han tvingats byta position i backlinjen med jämna mellanrum.
Kommentar:
Inför flera säsonger har Jamie Carragher beskrivits som Liverpools svaga kort och alla tidningar har spekulerat i vem som skulle kunna tänkas bli hans ersättare. Tiden har dock gått och Jamie Carragher är mer given än någonsin. Världsspelare som Christian Ziege har kommit och gått, men Jamie han finns kvar. Vad beror då detta på?
Flera gånger har Jamie häcklats i media och man har poängterat hans osnabbhet samt katastrofala teknik och faktum är att jag håller med. Carragher har dålig teknik, även om den har blivit bättre, och särskilt snabb är han inte heller. Ändå är Liverpools försvar ett utav ligans bästa, kanske det allra bästa, och en kedja är ju ALDRIG starkare än sin svagaste länk.
Därför är det uppenbart att Jamie Carragher inte kan vara så kopiöst dålig, och hade jag varit "Svennis" skulle jag ha låtit Jamie spela högerback i VM, i Gary Nevilles frånvaro, om han inte varit skadad, för han skulle uträtta ett mycket bättre jobb än Danny ”Gökboet nästa” Mills.
Vad gör då Jamie Carragher så bra?
Svaret tror jag att du kan finna, som så mycket annat, hos de gamla grekerna. Filosofen Sokrates lär nämligen ha sagt att ”klok är den som vet vad han inte vet” och här tror jag den gode Carragher passar in. Jamie Carragher vet exakt vad han klarar av och vad han inte klarar av, därför försöker han sig inte heller på det som han kanske bara lyckas med en gång av fem. Där har Zlatan lite att lära.
Personligen tror jag att Jamie Carragher kan vara den absolut jobbigaste personen att möte om du får honom i ryggen och vill vända om. Inte nog med att Jamie onekligen är en utmärkt markeringsspelare, han tar heller inga risker, ger dig inte en tiondels millimeter, och tillåter dig inte att vända om. Försvarsspelets budord.
Årets dummaste
… och ”Elofen” går till Jamie Carragher. ”Carra” plockar därmed hem sin andra ”Elof” och han får den efter sitt myntutspel på Highbury i FA-cupmatchen den 27/1.
Kommentar:
Jamie Carraghers beslut att tacka hemmapubliken för visat intresse genom att ge dem lite dricks var väl inte det mest geniala han gjort genom åren. När vi sedan förlorade matchen var Jamie rejält skamsen. Med all rätt.
Årets citat
… och ”Elofen” går till Gary McAllister, med motiveringen: Skotten vinner tack vare följande uttalande: ”Om ett lag är så här framgångsrikt och folk säger att de spelar dåligt så måste man fråga sig vad som kommer att hända om de lyckas pricka formen”
Kommentar: Gerard Houllier brukar annars vara de ljuvliga citatens okrönte konung, men i år får han pisk av ”Macca”. Han har helt klart en poäng här.
Juryns favoritcitat någonsin står dock Houllier för när han på frågan hur han kan vara en så framgångsrik manager trots att han aldrig spelat fotboll annat än på gärdsgårdsnivå, svarar: ”Tja, man behöver inte ha varit häst tidigare för att bli en bra kusk”.
Årets look-a-like
… och ”Elofen”delas den här gången och tillfaler två par.
Danny Murphy och den homosexuella juristen Stefan i Rederiet, samt Dietmar Hamann och Phil Thompson.
Kommentar:
Ja, kommentarer är väl egentligen överflödiga. Ibland tror jag faktiskt att Phil är ”Didis” farsa.
Årets mål
… och ”Elofen” går till John Arne Riise för dennes mål mot Manchester United på Anfield den 4:e november.
Kommentar:
Årets mål i årets match. Frisparken var grym och Barthez hade aldrig tagit den om han så hade stått där på en stege i förväg. Möjligen var den sena matchen mot Blackburn mer underhållande än denna, men jag mådde så våldsamt bra efter den här segern.
Årets Kalle Anka-journalist
… och ”Elofen” går till Peter Wennman. Ja Peter visade minsann upp sin solklara inkompetens vid ett flertal tillfällen under den här säsongen. Flera var vi som skrev och när han väl besvärade sig med att svara ja då undrade man om han verkligen pussade fru Wennman till sömns med den munnen också.
Kommentar:
Redan tidigt började man ana att den gode Peter inte spelade med en riktigt full kortlek. När det sedan upprepade sig och alltfler instämde förstod man sedan att något inte var riktigt rätt. Att man kan bli tilldelat ett sådant stort ansvarsområde på Sveriges största dagstidning när man har så begränsad kompetens är skrämmande.
Inte mindre irriterad blev man när han besvarade kritiken på det sätt som han gjorde.
Men om man sedan läste vidare i tidningen så kunde man notera andra artiklar med Peter som undertecknad. Dessa kunde ha rubriker som ”Britneys nakensemester i Miami” eller liknande och då förstår man vilken enorm yrkesstolthet grabben sitter på.
Nej du Peter, Pulitzerdiplomet låter nog vänta på sig en stund till.
Nu väntar kort paus innan AKT II drar igång.
