Att hitta balansen
Ett framgångsrikt lag består av erfarna spelare med rutin, och unga hungriga talanger som tillför oförutsägbarhet och kreativitet.
Det är alltid spännande när en tränare köper in nya unga talanger som skall få blomma ut i laget under de kommande åren, och självklart känns det extra bra att hitta de där råa diamanterna innan andra har fått upp ögonen för spelarna i fråga. Men det finns två problem. För det första motsvarar inte alltid, för att inte säga sällan, talangen de lovande förväntningarna, och förblir snarare för alltid en talang med potential. Alternativt blir spelaren en helt okej truppspelare, men sådana kan man köpa direkt, utan att behöva vänta på att en ung spelare mognar.
Det andra problemet, som i viss mån är ett resultat av det nyss nämnda, är att man riskerar att hela tiden slussa in lovande spelare, låta dem spela i reservlaget eller göra ett par inhopp i a-laget under ett par år, upptäcka att de inte var riktigt så bra som man hade hoppats på och sedan sälja av dem. Rent ekonomiskt är talangköp en form av riskinvestering för framtiden, eftersom resultatet inte syns förrän om ett par år. Ser man inte upp kan en klubb hamna i en situation där de hela tiden säljer av spelare för en lite lägre penningsumma än de gav, vilket leder till att klubben går kontinuerligt med förlust. Lägg till det den tid som även kan sägas ha gått förlorad.
Många är väldigt förtjusta i att, så fort det dyker upp något nytt namn på spelarmarknaden, propagera för att ens klubb så snart som möjligt skall göra ett större inköp och införskaffa dessa namn och sälja av ett par "gamlingar" – "tänk vilket lag vi får om tre år". Nästa år är det nya namn, men samma resonemang: "tänk vilket lag vi får om tre år". Vad jag vill komma till är att man inte kan bygga för framtiden i all evighet. Risken är att man då fastnar på en ändlös resa där man ständigt byter färdmedel utan att någonsin nå målet.
"You can´t win anything with kids"
Klassiskt uttalande av gamle Liverpoolbacken och Skykommentatorn Alan Hansen rörande Manchester Uniteds möjligheter att lyckas i början av säsongen 1995/96, då de sedermera tog "dubbeln". Men Hansen hade faktiskt rätt. Nej, han missbedömde kraftigt Uniteds framgångar, men hade rätt i att det krävs rutin och erfarenhet för att ett lag skall nå framgång. Det Hansen missade var att det förutom "kidsen" David Beckham, Paul Scholes, Nicky Butt, Ryan Giggs och Nevillebröderna fanns erfarenhet i laget representerat av Peter Schmeichel, Steve Bruce, Gary Pallister, Denis Irwin och Eric Cantona.
Ett bra exempel på en blandning av hungriga spelare som tillför kreativitet, fart och fläkt, och äldre spelare som håller ihop det hela, är välbekanta med lagets spelstil och håller huvudet kallt i pressade lägen. Det du inte har i huvudet får du ha i benen – och tvärtom.
"Age ain´t nothing but a number"
Jämför man snittåldern (spelarnas ålder är baserad på säsongen 2001/02) på Liverpools startelva (Dudek, Carragher, Henchoz, Hyypiä, Riise, Gerrard, Murphy, Hamann, Heskey, Anelka och Owen = 24.7) med Arsenals dito (Seaman, Cole, Adams, Campbell, Lauren, Ljungberg, Parlour, Pirés, Vieira, Bergkamp och Henry = 28.2) ser man att det skiljer 3.5 år, en väsentlig skillnad i de här sammanhangen. Det här är en generell jämförelse och någon kan tycka att man skall plocka med till exempel Vladimir Smicer, något som skulle höja medelåldern några tiondelar. Men på samma sätt skulle man kunna plocka med Martin Keown, som med sina 38 år skulle höja Arsenals snittålder. Det viktiga är dock inte om det skiljer 3.2 eller 3.8 år, utan att det är en klar skillnad.
Fotbollsspelarens gyllene ålder, och likaledes den gyllene medelåldern för ett lag, sägs vara 28 år. Det stämmer bra överens med att just Arsenal tog hem ligan och enligt samma resonemang skulle Liverpool nå toppen om tre säsonger. Vid 28 års ålder har du fortfarande kvar ungdomlig (nåja) vitalitet samtidigt som du har skaffat dig erfarenhet, rutin och ökad spelförståelse. Medan en mittfältare kan sägas spela på sin topp mellan 28 och 30, når en mittback nästan sin guldålder ytterligare något år senare, och en målvakt sägs ju vara som bäst efter 30. Samtidigt kanske en ytterback, eller en liten kvick anfallare, som lever mycket på sin snabbhet toppar redan vid 26.
Det är naturligtvis inte så att bara för att du är 28, så är du bra. Men när du är 28 är du som bäst (generalisering med modifikation, som jag just kommenterade) – oavsett hur bra det nu är. Rutin skall absolut inte underskattas och en erfaren spelare tillför alltid rutin till en match oavsett huruvida han gör ett bra eller dåligt framträdande. Men det krävs också spelare som tillför komponenter som snabbhet, oförutsägbarhet och het vilja till laget, och beroende på motståndare och sammanhang får man väga de två sidorna mot varandra. I en engelsk cupmatch mot ett lag ur en lägre division, där det kommer att vara ett rasande tempo, mycket hjärta och stentuffa närkampar, bör man premiera inhemska hungriga spelare, medan du i en bortamatch i Champions League snarare väljer erfarna spelare som inte fumlar efter autografblocket när Rivaldo kommer löpande.
"Vår bästa tid är nu"
Ta bara och titta på Liverpool. De flesta är överens om att styrkan i vårt lag den föregående säsongen grundlades i försvarsdiamanten Jerzy Dudek, Stephane Henchoz, Sami Hyypiä och Dietmar Hamann. Det är knappast någon tillfällighet att just den här kvartetten utgör "åldermännen" i laget – intressant nog med en snittålder på just 28 år. Dessa är spelare som har en oerhört jämn prestationsnivå och genom stabilitet, spelförståelse och rutin är extremt viktiga för Liverpool, trots att de sällan förknippas med attribut som "teknisk briljans".
De spelare som lämnade Liverpool under den gångna säsongen var Gary McAllister (37), Jamie Redknapp (29) och Robbie Fowler (27). In kommer El-Hadji Diouf (21), Salif Diao (25), Bruno Cheyrou (24), Aliou Diarra (21) och troligen även Lee Bowyer (25). Enbart där talar vi om en föryngring i snittålder på nästan åtta år. Många anser att Jari Litmanen (31), Patrik Berger (28), Vladimir Smicer (29) och Nick Barmby (28) borde lämna klubben. Där skulle ytterligare en massa erfarenhet försvinna till förmån för unga talanger (tills Houllier överraskar med att signa Eusebio...). Självklart, håller inte spelarna skall de säljas oavsett ålder, men risken är att man gör sig av med spelarna mitt i deras gyllene era för att få plats med "det allra senaste". Köper man å andra sidan en äldre etablerad, och ofta dyrare, spelare skall det vara någon som går direkt in i, åtminstone, sextonmannatruppen eftersom det här inte finns något utrymme att låta honom blomma ut under tre säsonger. Att den bästa bänken vinner i längden får ju tolkas med någon måtta.
Förutsatt att Babbel inte drabbas av något bakslag efter sin långa frånvaro ser jag försvaret kunna fortsätta på topp under ytterligare tre, fyra säsonger. En spelare som Hyppiä skulle kunna fortsätta ännu längre, han blir ju inte direkt långsammare, och farten har ju hur som helst aldrig varit hans största vapen. Babbel kommer kanske så småningom att skifta in från ytterbacksplatsen till en mer central position för att släppa fram någon med kvickare ben för raider längs högerkanten.
Den övriga delen av laget, mittfältet och anfallet således, är väldigt ungt och kommer med motsvarande resonemang att nå sin topp först om tre, fyra säsonger. Väldigt översiktligt skulle man kunna säga att vi kommer nå en balans om två år – försvaret kan fortsätta ett par år till, men har nått toppen, mittfältet har ännu inte nått toppen, men är på väg mot den. Jag kan omöjligt förutse eventuella spelarköp inför säsongen 2004/05, så alla spekulationer får baseras på det nuvarande spelarmaterialet. Förutom att lagdelarna möter varandra om två år är det en annan sak man kan lägga märke till. Eftersom tre fjärdedelar av backlinjen är jämngammal kan man ana ett generationsskifte ungefär samtidigt. Än en gång kan man inte sia något om skador och som tidigare har sagts kan en mittback leva i evigheter, men efter att ha haft en given förstatrea i försvaret kommer Liverpool ungefär samtidigt att behöva skicka in nytt blod på tre positioner.
Framtidens försvar
Om fem säsonger är Carragher 29 år och kanske tar han, då med rejäl erfarenhet, steget in som mittback – finns det egentligen något i hans spel som antyder att han skulle spela ytterback? Avvaktar man med Diarra skulle man kunna tänka sig Grégory Vignal som vänsterback och Stephen Wright på den andra kanten. Wright kan fylla mittbacksplatsen precis som Babbel, men eventuellt har Otsemobor, då 24 år, blommat ut tillräckligt för en regelbunden plats.
David Raven då, undrar någon? Visst, Raven såg oerhört lugn, samlad, välplacerad och stark i luften ut i de matcher som visades på Eurosport. Men, kom ihåg att det här var en U17-turnering och det är enligt mig först under de kommande åren som vi får se om han tar steget upp till Premier Leagueklass. I synnerhet i positionen som mittback är jag ganska skeptisk till att plocka in ungdomar. Spelförståelse och erfarenhet väger oerhört tungt och Raven är kanske aktuell ytterligare två säsonger längre fram i tiden (2009/10). Jag talar inte här om inhopp i en ligacupmatch (om den turneringen fortfarande existerar då) utan om regelbunden speltid.
När man talar om unga spelare utan erfarenhet skall man dock komma ihåg att en 22-åring idag generellt sett har betydligt mer erfarenhet jämfört med en jämngammal för tjugo år sedan. Att spela in unga talanger innan de har vuxit färdigt, lagt till dagens enormt pressade spelschema, är i mina ögon den stora anledningen till alla skador som dyker upp på stjärnskotten idag (Kieron Dyer, Steven Gerrard och Michael Owen för att nämna ett fåtal), men det är en annan diskussion.
De egna produkterna får inte plats?
Vad händer då under tiden som Babbel, Henchoz och Hyypiä proppar igen försvarsplatserna likt 40-talisterna inom näringslivet. Ja, risken är att det blir en Dudek/Kirklandsituation, det vill säga där Kirkland riskerar att stanna i utvecklingen till följd av för lite speltid. Med den ekonomi som råder i de flesta klubbar, speciellt i de lägre divisionerna (även om erfarenheten helst skall vara på så hög nivå som möjligt), är det förmodligen dock inte svårt att få till stånd ett låneavtal och med tur få tillbaka en "ny" spelare à la "Murphy från Crewe". Låt mig sammanfatta det kort med att säga att jag hoppas att klubben förstår att ta till vara på sina guldkorn (förutsatt att de nu är så bra som många av oss tror – eller skall vi säga hoppas) och inte säljer en spelare som till exempel Stephen Wright.
Nyförvärv kräver tid
När Houllier höll igen med inköpen inför säsongen 2001/02 var vi nog en del som trodde att fransmannen ansåg sig ha den trupp han vill bygga sitt Liverpool kring, men när nu hela fem nyförvärv har presenterats till säsongen 2002/03 finns det kanske ytterligare anledning till att sätta säsongen två år in i framtiden som den första toppen – förutom att försvaret och mittfältet "möts" då – eftersom det tar tid för spelare att spela sig in i ett lag och för laget att smälta in spelarna. Lägg till det att flera av nyförvärven just har flyttat till ett nytt land.
Att få spelarna bekväma på sina positioner och att hitta ett stabilt grundspel både defensivt och offensivt (vilket vi i mina ögon inte har ännu) med så många förändringar tar tid, och det är först när ett lag har nått dit som det uppnår idealläget av att ha en fungerande stomme till vilken du varje/vartannat år tar upp en eller två spelare från de egna leden, köper in en riktig klasspelare för att toppa laget, samt ser någon spelare tacka för sig. Det ser jag två, kanske tre, säsonger in i framtiden – därmed inte sagt att vi inte kan vinna Premier League redan i år!
Ja, den här krönikan har växlat mellan att diskutera erfarenhet och talang. Men just de två polerna - inte nödvändigtvis motpolerna - bildar balansen i alla framgångsrika lag, så låt oss hoppas att vi hittar den.
