Dags att plana ut
Stefan Elofssons tankar inför den stundande säsongen.
Allt sedan Gerard Houllier tog över som ensam ansvarig för Liverpool FC så har trenden varit den samma. Stabilt uppåtgående. Det har gått snabbt trots att Houllier aktat sig noga för att stressa.
Efter fjolårets andraplacering talas det nu om det sista, avgörande steget mot toppen.
Och visst är det så, vi behöver ta ytterligare ett steg för att någon skall minnas ”Houllier-eran” i framtiden. Ingen kommer att tala om den snabba marschen mot toppen om den stannar av på upploppet.
Själv skulle jag dock vilja nyansera bilden en aning. Visst skall vi klara av att genomföra även det sista klivet. Potentialen finns och vi Liverpoolanhängare har väntat tillräckligt.
En sak ska vi ändå ha klart för oss. De 80 poäng som vi samlade ihop till ifjol är enormt bra. De skulle kunna ha räckt till guld och då hade den plats där vi står idag kallats för toppen.
Som jag ser det bör vi nu först och främst inrikta oss på att bli etablerade här. Kan vi under de följande säsongerna hålla oss i trakterna kring 80 poäng så kommer guldet förr eller senare. Var så säkra.
Blir vi stabila på den nivån vinner vi ligan de säsongerna som vi har tur med formsvackor, skador och annat som är svårt att påverka.
-01/02 var bra
Som jag tidigare påpekat var fjolårssäsongen mycket bra. I många avseenden en mönstersäsong faktiskt. Med undantag för den svaga perioden runt jul och det ibland lite sviktande hemmaspelet så finns det inte mycket i övrigt att önska när det gäller det sätt som vi genomförde ligaspelet på.
Vi spelade mycket bra på bortaplan, vi slarvade för en gångs skull inte särskilt mycket mot de betydligt sämre lagen och vi hävdade oss också hyggligt mot de absoluta topplagen. Visserligen kanske vi borde bärgat mer än den enda pinne vi lyckades knipa mot ”the Gunners”, men å andra sidan tror jag inte att vi ska vänja oss vid att ta sex poäng mot Man Utd varje säsong, även om en sådan tradition skulle vara angenäm.
Kan vi alltså få till ett liknande ligaspel under den här säsongen, och kanske krydda med en cupfinal, ja då kommer detta säkerligen att bli en angenäm upplevelse.
Nyckeln till framgång
Om Liverpool skall lyckas i år tror jag att vissa faktorer är viktigare än andra. Naturligtvis är vi känsliga för långtidsskador på tunga spelare såsom Sami Hyypiä, Dietmar Hamann, Steven Gerrard och Michael Owen. Dessa är mycket betydelsefulla kuggar och de behövs i allra högsta grad om vi skall klara av att genomför en säsong i klass med vår förra.
Den skadesituation som vi hade under förra säsongen var nog normal. Man kan inte säga att vi hade tur med skadorna, men det kunde också ha varit så mycket värre.
Konkurrens på mitten
Det som fick läget att kännas hårt ifjol var att så många av våra mittfältsspelare drabbades. I inledningen av säsongsupptakten såg det emellertid betydligt roligare ut.
Vi hade breddat truppen med mycket skickliga och utvecklingsbara Bruno Cheyrou, och vi hade dessutom skadefria Patrik Berger och Nicky Bramby att tillgå. Båda med tillsynes uppgående formkurva.
Detta utgångsläget försvann dock hastigt under förra veckan och det var inte direkt med förtjusning jag läste om Barmbys övergång till Leeds.
Barmby har alltid varit bra i Liverpool så länge han fått vara skadefri och att sälja honom till en konkurrent för en sådan här struntsumma har jag väldigt svårt att förstå. Särskilt med tanke på att han är britt och representerar en ganska sällsynt spelartyp i vår trupp.
Nu är läget dock som det är och skulle också Berger lämna Anfield, ja då ser det ut ungefär som i fjol då spelare som Murphy, Hamann, Gerrard och Riise fick dra ett mycket tungt lass. Nu tror jag personligen att Houllier har en sista värvning på gång och att det då borde röra sig om en mittfältsspelare. Istället för Bowyer så att säga. Helst skulle jag vilja se en ”Bowyer-typ”. Högerfotad löpstark mittfältare, som gillar att gå på djupet och som kan spela centralt. Kan vi få in en sådan spelare i truppen, och dessutom kanske få behålla Berger, då har vi plötsligt en bra bredd på mittfältet igen, vilket ger bättre avlastning på Gerrard och de andra, och då tror jag att vi har vunnit en hel del.
Bättre bredd och fler spelartyper att tillgå gör också att vi kan variera oss lite mera och då blir vi betydligt svårare att handskas med. När vårat grundspel låste sig i fjol fick vi det tungt och vi hade egentligen bara Smicer som kunde komma in och röra runt lite grann.
Med bredd följer ytterligare fördelar. Konkurrens till exempel. Med ytterligare ett köp skulle vi kunna få ett konkurrensläge på mittfältet som kan bli mycket fördelaktigt för oss.
Hur en spelare som Igor Biscan skall slå sig in här och börja konkurrera om platserna i år har jag svårt att se. Men killen har ju fått spela på träningsmatcherna och har dessutom säkerligen tröttnat på träsmaken, som torde ha passerat öronen på honom vid det här laget, så ingenting är väl omöjligt.
Två andra spelare som lätt kan komma i kläm som läget ser ut är Richie Partridge och Jari Litmanen. Den sistnämnde verkar ju vara på väg bort, men det hoppas jag att Houllier har tänkt över ordentligt. För jag tror att han skulle kunna bli användbar med tanke på hans unika kvaliteter och det faktum att han kan hantera att sitta på bänken och ändå vara bra.
Med Riche är det dock lite mer oroligt. Enligt uppgift ska han ju vara den mest talangfulla spelare som passerat akademien sedan Michael Owen, men risken finns att han vill röra på sig om det blir för många hänvisningar till läktaren i år.
Det hade känts lite onödigt och tråkigt. Kanske kan Barmbys flytt föra något gott med sig här.
Kontinuitet i backlinjen
I backlinjen har konkurrensen varit dålig de senaste åren, naturligtvis beroende på våra mittbackars dominans, men det är ingen nackdel i den här lagdelen som jag ser det. Inte så länge alla är skadefria. Backlinjen är den lagdel där kontinuitet betyder allra mest och för mig får vi gärna gå runt på fem backar totalt under hela säsongen.
Nu ska vi dock inte lita på att vi kommer undan de svåraste skadorna också i år och där tyckte jag också för en vecka sedan att Gerard Houllier hade gjort de åtgärder som behövdes. Han hade visserligen bara köpt Alou Diarra, för att sedan låna ut honom, men situationen såg ändå klart ljusare ut än i fjol. För det första betyder Markus Babbels återkomst otroligt mycket och det kommer att innebära stor skillnad. För övrigt hoppades jag på att både Steven Wright och Dijmi Traore stod före Abel Xavier på listan i år, därför att de är båda ett år äldre än i fjol (för visso tror jag att även Xavier drabbats av detta) och säkerligen ännu hungrigare, men se där gick jag bet.
Stephen Wrights nära förestående övergång till Sunderland irriterar mig också, särskilt med tanke på att vi fortfarande har kvar trafikkonen Xavier i laget, och då får det var av hur mycket välvilja som helst av Houllier. Stephen har alltid gjort sitt jobb när han fått chansen och han har dessutom visat att han har viljan och potentialen att utveckla sitt spel i det offensiva.
Nu lär vi dock inte få se mer av de utstående öronen i den röda tröjan och då ser situationen i backlinjen genast lite tristare ut.
Som jag ser det leder köpet av Bruno Cheyrou för visso till att Riise även kommer att finnas tillgänglig som vänsterback en hel del och han är strålande även där. Så det är ju positivt i det här läget och frågan är om det kanske är där vi får se norrmannen mest i år.
Mångfald i anfallet
I anfallet tycker jag också att vi ser starkare ut än i fjol. El Hadji Diouf sitter inne med enorm kapacitet och han är redan nu bättre än Anelka. Han får också mer uträttat än en ständigt formsökande Robbie Fowler, även om jag aldrig skulle ha hävdat detta om ”God” fortfarande varit med oss så att säga.
Det optimala hade ju naturligtvis varit att ständigt ha en utav trion Heskey, Owen och Diouf i något som i alla fall kan liknas vid form. Skulle det slå in blir vi svårstoppade eftersom det ökar våra chanser att vinna matcher i formsvackor när inte spelet stämmer så bra. Mellor och Baros skulle också kunna växa av detta även om det kanske innebär att de får något mindre speltid om ni förstår mitt resonemang.
Något som också är mycket roligt, och som gör att jag tycker att anfallet är den lagdel som är mest fulländad och minst av allt behöver förstärkning, är att vi har en stor mångfald bland våra toppforwards. Vi har olika spelartyper och dessutom har var och en av våra tre främsta forwards mycket breda register.
I teorin skulle ju detta innebära att vi skulle kunna skapa chanser oavsett matchbild, men sådan är ju inte riktigt praktiken. Men jag tror att det underlättare i alla fall.
Den gyllene triangeln
Min sista punkt under rubriken ”Nyckeln till framgång” blir ”Den gyllene triangeln”. Konstellationen som gjort att trenden de senaste åren pekat i den riktning som den gjort.
Samarbetet mellan Hyypiä-Henchoz-Dudek måste börja fungera ganska så omgående om vi ska ha en bra chans i år. Egentligen så finns det väl ingen anledning att tvivla, men de har inte fått någon gemensam speltid på försäsongen så lite osäker känner jag mig.
Jag ser gärna därför att vi spelar ganska försiktigt och tillbakadraget i inledningsmatcherna, bara för att inte ta några onödiga risker och starta säsongen på fel fot.
Vem vinner?
I likhet med många andra är jag betydligt bättre på det jag kan än det jag inte kan och i sanningens namn är jag endast en hygglig tippare, för att inte säga medioker. Även om jag brukar intala mig själv att det handlar om missflyt.
Men trots att det inte tillhör mina främsta begåvningar ska naturligtvis också jag försöka mig på ett tips så här veckan innan starten av ligan. Det första jag kommer att tänka på är Man Utd. Jag avskyr tanken värre än något annat, men den är ofrånkomlig. Deras trupp är oerhört stark och med lite otur blir den snart ännu namnkunnigare. Dessutom har de för första gången sedan –98 revanschlusta och det är verkligen inte att underskatta.
Köpet av Rio Ferdinand skrämmer mig också och Man Utd blir därmed min favorit. En favorit som ger mig avsmak och aldrig har jag så här gärna velat ha fel.
Efter United så är det ovisst. Naturligtvis så både tror jag och hoppas på Liverpool och jag ser ingen anledning till att Arsenal inte gör oss sällskap.
Ytterligare ett lag hakar förmodligen på och mina tankar handlar här föga överraskande om Leeds, Chelsea och Newcastle. Har även en känsla av att Aston Villa kan bli en positiv överraskning. Någon nykomling bör också haka på till en början.
När det gäller Arsenal så ser även de grymt starka ut i år. De har en komplett trupp och de har fått behålla alla de spelare som ryktats vara på väg bort.
Jag har svårt att tro att Fredrik Ljungberg gör en lika storartad säsong, men det är inte nödvändigt för att Londonlaget ska blanda sig i striden om guldet.
Leeds har blivit av med Rio Ferdinand och det är naturligtvis ett stort avbräck. Avsaknaden av Rio bör dock kunna kompenseras av Terry Venables defensiva genialitet i ganska stor utsträckning, så skadorna kanske blir betydligt lindrigare än vad många befarat.
Pengarna som försäljningen innebar har med säkerhet inte heller placerats i låsta fonder så truppen kan när som helst komma att förstärkas betänkligt, förutom Nick Barmby då som redan tillförts.
Personligen tycker jag att Leeds skulle behöva en forward av rang, alternativt en duktig speluppläggare på mitten, men behovet av det sista alternativet är dock inte lika akut så länge som Bowyer blir kvar i truppen.
Anledningen till att jag skulle köpt en forward om jag hette Terry Venables är att jag aldrig gillat Mark Viduka, trots att han klarat sig bättre i Premier League än vad jag trodde, och Alan Smith har varit en ”talang” alldeles för länge och är dessutom på tok för ofarlig i boxen.
Skall Leeds lyckas måste dom hitta tillbaka till det spel som gav dem en semifinalplats i Champions League för två år sedan och dessutom skulle de må bra av att ha Harry Kewell frisk under en hel säsong.
Att tippa hur det ska gå för Chelsea är som att spela på lotto så därför låter jag bli att precisera mig och säger bara att de har potentialen att vara med där upp.
Klart är dock att Chelsea, när de har en bra dag, kan slå alla lag i hela Premier League och en sak som paradoxalt nog skulle kunna tala till deras fördel är att de inte gjort något spektakulärt köp under sommaren.
Truppen är överraskande intakt för att vara Chelsea och det är ju en ny erfarenhet för många i laget så det kanske kan tala till deras fördel.
Premiär alltså mot Aston Villa på Villa Park. Alltid svårt att säga något om öppningsmatcher, men vi är starka traditionellt i premiärer så varför inte?
Vi ska dock se upp för Villa för jag tror som sagt att de kan bli bra i år och de har många spelare med potentialen att avgöra en match.
Det var mina tankegångar inför säsongen. Skulle hälften av det jag förutspått slå in är jag nöjd. Gör det inte det så tar jag tillbaka alltsammans och hävdar motsatsen.
