"Another wasted corner"
Nej, det finns naturligtvis inte så mycket att säga efter en sådan här match, men jag skall i alla fall försöka.
Den första tanken som slår en efter matchen är: hur skall vi kunna vinna ligan om vi inte ens vinner en sådan här match?
Precis som man får vitt om man blandar alla färger (testar du med vattenfärger lär du dock få någon form av äckelbrun) får man, när man blandar ilskan, sorgen, tröttheten, bitterheten och frustrationen som genomsyrar en efter matchen, endast tomhet. Enbart ett stort . Självklart får vi lida för alla missade målchanser. Michael Owen har stundtals enmansshow i bortaförsvaret, men gör som ni vet vi det här laget allt utom mål. En av Emile Heskeys båda nickmöjligheter hade punkterat matchen, och hans volley på stopptid hade kunnat ge Newcastle ännu en sista-minuten-resa från Anfield.
En snabbt slagen frispark
De senaste åren har det räckt att nämna ordet landslagsspel för att skicka ett par Liverpoolspelare till sjukstugan. Och visst såg förbannelsen ut att slå till igen, när Steven Gerrard sjönk till marken med till synes stora smärtor i foten strax före paus. Gerrard bet dock ihop resten av halvleken och hann "läka" tillräckligt under halvtidsvilan för att köra för fullt resten av matchen. Det var dock den andra gången Gerrard blev liggande, som skulle visa sig mer matchavgörande. Efter 80 minuter blir Gerrard som jag ser det tacklad tio meter utanför eget straffområde. Domare Graham Poll blåser och Gerrard verkar efter ett litet tag signalera att det inte är någon fara. Av någon anledning är det Newcastle som får frisparken, och medan Gerrard fortfarande reser sig upp, slår de den från ett annat läge, och utnyttjar att Liverpool är ur position.
Det gör att Abel Xavier, Stephane Henchoz och Danny Murphy nästan springer ihop i sitt försök att få stopp på Laurent Robert. Robert lyckas dock få fram bollen till Craig Bellamy, som spelar fram en fristående Gary Speed rakt framför mål. Att vi går tre på en boll är ju inte nödvändigtvis en katastrof, det är det att vi blir en mittfältare kort, samtidigt som Gerrard just rest sig efter tacklingen. Precis som mot Arsenal i Charity Shield och Blackburn föregående onsdag får en motståndare stå helt omarkerad rakt framför mål.
Avgörande byten
Det är ingen tvekan om att Bobby Robsons byten blev avgörande för matchbilden, huruvida han hade identifierat Liverpools högerkant som måltavla låter jag vara osagt. Redan minuterna före 2-1-målet fick jag samma känsla som mot Blackburn efter att vi hade tagit ledningen - ett bastant grepp höll på att glida oss ur händerna.
Jag skrev inför säsongen att Newcastle kan komma att få svårt mot tunga mittfält. Tro inget annat, Newcastle har ett högkvalitativt lag, men det saknas lite råstyrka centralt. Detta syntes tydligt idag, då Dietmar Hamann och Steven Gerrard totalt dominerade, och stundtals gjorde lite som de ville. Newcastlespelarna uppträdde pressat och vid flera tillfällen kunde vi bokstavligt plocka bollen rakt framför fötterna på dem. Och när de till och med började bråka med varandra undrade man om de verkligen skulle kunna samla ihop sig till en forcering. Men, i samma ögonblick som vi släppte på gasen på mittfältet lät vi Newcastle krypa upp i planen och få möjlighet att utnyttja sina offensiva kvaliteter – och sådana har de gott om.
Många med mig lär undra varför Gerrard inte fick fullfölja matchen. Sex minuter mer eller mindre, när han nu valde att fortsätta efter paus, lär ju inte göra någon större skillnad. Det vi hade behövt i det läget var snarare ännu en stark kraft på mittfältet som i första hand gick in för att förstöra Newcastles spel – typ Jamie Carragher. Den senare kunde dock ha fått komma in i stället för Xavier redan tidigare.
"En underhållande match för den neutrale" – men vem bryr sig?
Ja, man kan rulla Liverpools alla målchanser om och om igen och gå igenom vilka byten som skulle kunna ha gjorts för att förhindra det här. Det ändrar som bekant ingenting, men det är väl det som kallas att älta? Strax efter 2-0-målet rörde sig mina funderingar kring: Vi spelar riktigt bra med det här mittfältet, men avgörande för om vi går hela vägen blir hur bra "backupen" kan prestera. Det vill säga, i de matcher där en eller flera av Gerrard, Hamann och Murphy vilas, är avstängda eller skadade gäller det att ersättarna håller uppe nivån. En kvart senare, och jag hade en hel del annat att fundera på...
Än en gång är det svårt att fokusera på det positiva eftersom det bleknar bredvid det faktum att vi tappar en 2-0-ledning hemma (först gången under Gérard Houlliers ledning – borta mot Leeds tappade vi 2-0 till 3-4). För andra matchen på mindre än en vecka uppträder vi orutinerat eller försiktigt i ett "säkert" läge, där vi borde ha kunnat fortsätta att hålla uppe spelet och låta tiden gå, och bjuder in motståndarna i matchen. Många är säkert glada över att vi trots resultatet visar upp ett varierat, offensivt och underhållande spel. Det är bara det att när man läser vissa kommentarer så kastas man tillbaka till 90-talet. För precis så var det då: Liverpool gjorde tv-tittarna gladare än fansen. Målen rullade in åt båda hållen och till slut satt man där med en femteplats i ligan när sommaren kom. "Kan vi bibehålla det här spelet och bara sätta chanserna, så...", heter det nu. "Kan vi bibehålla det här spelet och täta till försvaret, så...", hette det då.
Nej, jag är naturligtvis överdrivet cynisk, men faktum kvarstår: vinner man inte när man spelar bra kommer man att få problem. Jag kan dock konstatera att jag aldrig har sett Dietmar Hamann så här bra. Jag efterlyste inför säsongen fler offensiva initiativ och att han liksom Gerrard startar och leder attackerna. Tysken har verkligen gett svar på tal, och när man direkt efter en varning svarar med att gå upp och göra mål, då använder man energin på rätt sätt.
Tecknen pekar åt samma håll
Däremot kan Abel Xavier inte ersättas snabbt nog. Portugisen är inte direkt dålig, man han begår varje match "de där misstagen" som ger motståndarna målchanser. Ytterst få spelare är felfria under en hel match, men Xavier begår, om man så vill, fel misstag. Inräknat Charity Shield är Xavier inblandad i samtliga av våra fem baklängesmål, lägg till det den jättemöjlighet som Alan Shearer får att sätta 3-2 till Newcastle. Trots att Djimi Traoré långt ifrån är färdigutvecklad som fotbollsspelare, så känns det ändå defensivt säkrare när fransmannen går upp för att möta en motståndare jämfört med kollegan på andra kanten. Det vore väldigt beklagligt om vi i maj tvingas konstatera att ligaguldet gled oss ur händerna på grund av insatserna från en spelare som är tredjeval på sin position.
"Spela ut" är en kraftfull fras, men kraftigt dominera är ingen överdrift för att beskriva Liverpools övertag mot Newcastle. Vi har oräkneliga, i alla fall nästan, skott på mål och radar upp hörnor. Det är tur att Dabizas ändå bestämmer sig för att ge oss en straff, så det blir något av en av dem. Det roliga i sammanhanget är att det finns ett Liverpoolfanzine som heter "Another wasted corner". Vid tanken på det log jag för första och sista gången under promenaden hem.
Nu är det nio långa dagar tills nästa match. Nio dagar av vånda. Nio dagar av ältande. Nio dagar av diskussioner om ett par urvattnade landskamper. Nio dagar utan leende. Nio dagar utan solsken. Nio dagar utan Liverpool.
