Jag väljer "Bolltrillande Liverpool"
Avsaknaden av de meriterade spelarna blev mindre än befarat när ”färskingarna” tog sitt ansvar.
Om en fotbollskunnig person, med noll koll på Liverpool (låter otänkbart, men pröva att föreställ er), sett våra senaste matcher så hade han garanterat inte reagerat på att vi saknade flera nyckelspelare idag. Åtminstone inte till en början.
Under de första 25 minuterna var det en fröjd att se modet och hungern hos våra mindre erfarna spelare. Vi vågade verkligen ta för oss trots att detta var flera spelares första bekantskap med, åtminstone tillsynes, respektingivande Elland Road.
I debatten om årets mer offensivt inställda Liverpool, kontra fjolårets lite mer defensiva kan man ha många åsikter och jag tror inte att det finns några självklara rätt och fel.
Efter dagens match är dock min bestämda åsikt att jag, om jag får välja, föredrar "Bolltrillande Liverpool".
Så länge vi vågar spela bollen som vi gjorde i början av dagens match så kommer snacket om vår spelfilosofi att avta. Sen kommer vi i vissa matcher skapa 15 målchanser och i vissa kanske bara två, men det har mindre betydelse om vi alltid har för avsikt att spela fotboll.
Gamlingarna tog sitt ansvar – vad det led
Ju längre matchen led desto mer fick Leeds att säga till om. Möjligen tog det ut sin rätt att vårt lag innehöll många förändringar, och flera spelare med kort historia inom klubben.
Med hemmalagets övertag lades naturligt ett mycket tungt ansvar på våra ”gamlingars” axlar.
Men både Sami Hyypiä och Dietmar Hamann började tveksamt. Kapten Sami var avvaktande och i situationer där det vanligtvis luktat gult kort lång väg petade bara Hamann lite grann med en tå.
Båda dessa herrar spelade dock upp sig markant eftersom. Men det var egentligen först efter att Leeds skapat ett par riktigt heta målchanser och vi insåg allvaret.
Sådana varningssignaler har man normalt inte råd med, för de brukar kosta illa svidande baklängesmål, men det hade vi idag och Sami, Dietmar, och alla de andra, skall tacka den tredje ”gamlingen”, Jerzy Dudek för det.
Jerzy Dudek gör säsongens bästa match idag och är fenomenal. Säkerheten själv var han i målområdet och han kryddade det hela med några riktiga ”Tarzaningripanden”.
De tre nämnda ”gamlingarna” var tillsammans med Jamie Carragher, som vanligt stabil och nästan undantagslöst felfri i markeringsspelet, våra främsta spelare idag.
Senegaleserna överraskar alltjämt
Målskytten Salif Diao fortsätter att imponera. Han är överraskande säker i passningsspelet och han drar också sitt strå till stacken när det gäller den löpvillighet som jag ofta eftersökt.
Betydligt hetare än sin landsman är han för tillfället, men även El Hadji överraskade positivt på mig idag.
Efter mycket tid tillsammans med Lee, Thompson och Houllier vid sidan av så visade han direkt en vilja att deltaga i spelet. Visserligen gör han enkla misstag och emellanåt värderar han helt fel, men självförtroendet verkar ändå hyggligt intakt efter tiden på bänken. Det är viktigast för framtiden. Någon oro för hans potential känner jag nämligen inte.
Jag skulle kunna gå igenom nästan samtliga spelare från dagens startelva, för så pass imponerad var jag, men jag låter bli.
Istället nämner jag den enda som möjligtvis faller ur ramen idag.
Det är John Arne Riise som, efter en mycket fin inledning på säsongen, inte verkar ha något flyt för tillfället. John Arne ger ett segt intryck, visserligen med landskampsspel i benen, men jag har noterat det innan, och han tycks inte trivas när det inte ges så mycket utrymme för offensiva utflykter.
Nu ska vi nog vara glada att norrmannens första riktiga svacka verkar komma först nu och inte förra året då vi inte hade haft råd att undvara honom särskilt mycket. Med Babbel i intågande tror jag att det skulle vara sunt att vila Riise någon match.
Viktigast, och roligast, idag var trots allt att vi lyckades vinna trots de svåra rådande omständigheterna. För även om detta inte var den mest välförtjänta seger vi tagit i år så är det viktigt att de nya spelarna kan känna att de kan gå in och som ersättare fylla luckorna med oförändrat resultat när de ordinarie saknas.
Till sist. Om det är något vi saknar i truppen för till fället så är det en löpstark yttermittfältare som gärna går på djupet. En del av mig har därför grämt sig en del för att Bowyer-affären aldrig blev av. Hur ofattbart det än kan låta har jag inbillat mig att Houllier kanske, möjligtvis, med lite tur skulle kunna ha gjort folk av Lee.
Skönt då att Bowyer så tydligt går in och bevisar motsatsen. Han är och förblir en skitstövel.
