Förlorade ögonblick
Man älskar inte ett fotbollslag (eller var det en människa?) för dess styrkor, utan för dess svagheter.
Schweiz är nu känt för sju saker: gökur, banker, knivar, choklad, ultraneutralitet, ost och att ha producerat ett lag som har slagit ut Liverpool ur Champions League. Fast hade man fått plocka bort ett av alternativen är frågan om man ändå inte hade valt gökuren...
Poängförluster på hemmaplan fällde oss
Avancemanget från gruppen förlorade vi egentligen i den första matchen mot Basel på Anfield. Det har sagts förr och kan sägas igen: i Europa, det gäller landslag lika väl som klubblag, är det en dödssynd att inte ta poäng på hemmaplan, i synnerhet mot huvudkonkurrenterna. Den här matchen förlorade vi – eller kanske snarare tappade möjligheten att vinna – med en och en halv minut på klockan. Ganska ironiskt att vi för andra gången på kort tid blir utslagna ur Champions League trots att ha gjort tre mål på bortaplan. Det är nästan så man önskar att vi hade förlorat i stället för att i slutändan vara riktigt nära att klara oss vidare.
Glömt hemläxan?
Att jag hade prickat rätt laguppställning i förväg gav mig möjligtvis en kort stunds tillfredsställelse, men inte riktigt lika nöjd var jag över att ha haft rätt i att peka ut Hakan Yakin och Julio Hernán Rossi som huvudfarorna. Om det nu var några spelare som Liverpool borde hålla extra koll på vore det väl dessa båda herrar? Likväl står vi med ett baklängesmål signerat firma Yakin & Rossi efter 93 sekunder (tillika Liverpools snabbaste baklängesmål någonsin i europacupspel, och vem sa att det här laget inte skriver historia?). Tydligen räckte inte det för att lära sig läxan, eftersom Yakin ligger bakom även 2-0 och 3-0, och den positiva känslan av att ha haft rätt var nu helt klart borta.
Det som kunde gå fel, gick fel
Jag tror fortfarande inte på tillfälligheter, men den första halvleken ökade bara på känslan från Anfieldmötet att Basel är ett av de mest effektiva lagen vi har mött. Samtidigt var känslan efter ytterligare 45 minuter mot dem att Milan Baros fullträff i det förra mötet var det sista målet vi skulle kunna göra på Basel om vi så hade fått spela tills urverket i en Tissotklocka börjar kärva. Vladimir Smicer kommer tre centimeter för sent, Emile Heskeys långskott tippas i ribban, John Arne Riises "träff" från tre meter fumlas, men hålls av Pascal Züberbuhler. Ett mål i något av de lägena hade kunnat återställa den sänkning av lagmoralen som 0-1-målet innebar.
Nu blev vi i stället för ivriga att få till något framåt och blottade oss på ett okarateristiskt sätt - ändå krävdes det ju faktiskt bara två mål på 88 minuter för avancemang. Jag är fortfarande inte övertygad om Basels styrka defensivt, med undantag av Züberbuhler, men deras offensiva krafter kommer att ställa till problem även i den andra gruppspelsfasen. Deras offensiva styrka kände vi till, och att då spela dem så i händerna genom att flytta upp backlinjen direkt från avspark är lika begåvat som att skära upp handlederna och hoppa i en hajbassäng.
Kvällen kändes fulländad när Jerzy Dudeks enhandsräddning (jag tycker det är att ta i att lasta honom för 0-3-målet) inte enbart går ut till Timothee Atouba, utan även hamnar så att vederbörande kan avsluta direkt, innan någon av våra försvarare är på plats. Lägg till ovanstående, tre träffar i målramen från matchen på Anfield och 15 skott på mål i samma match, och det kan onekligen kännas som att bollen inte rullade vår väg, men helheten struntar i missgynnande ögonblick och säger oåterkalleligt att vi likväl är på väg till UEFA-cupen.
För jag har sett saker ni inte skulle tro på. Men alla dessa ögonblick kommer att gå förlorade i tiden, liksom mina tårar i Göteborgsregnet. Dags att...ja?
