Ska det vara så här?
Det är sannerligen tufft att vara Liverpoolfan när hösten håller på att bytas mot vintern.
Så står vi här igen, i höstmörkret, ängsligt famlandes efter form och självförtroende.
Ska det vara så här erbarmligt frustrerande att se på sitt favoritlag under den här tiden?
Same old, same old.
Den första halvleken var bedrövlig, och då är jag snäll. Mest för att jag hunnit besinna mig under kvällen. När det skedde skulle ni ha hört mig. Eller kanske inte. I alla fall inte om ni är barn eller på annat sätt känsliga personer.
Vi såg väl närmast ut som jultomtar i shorts som inte begripit att de var en månad tidiga där vi irrade runt på planen utan en aning om vad vi skulle göra.
Salif Diao var en halvtimma sen in i varje närkamp, Riise och Murphy tävlade om vem som kunde behandla bollen sämst, Owen spred bollar med sitt förstatillslag som en sprinkler, Babbel var på gränsen till kriminellt ringrostig och Emile Heskey var mer oengagerad i vad som hände på planen än Alen Boksic på en avbytarbänk.
Den enda som utförde sitt jobb var Dietmar Hamann och det var därför signifikativt att det var han som fick oss att tända till igen. Hans frispark blir väl årets ”Riise”, men någon klassiker blir det inte då historien saknar ett lyckligt slut.
Efter målet var vi på gång och det var synd att vi inte fick längre tid på oss att försöka åstadkomma något.
Hårdare arbete krävs
Med våra tidigare säsonger i minnet är det förstås lätt att måla, ja ni vet vem, på väggen. Men tittar man på tabellen har vi ingen anledning att misströsta.
Faktum kvarstår dock. De farhågor som fanns för några veckor sedan är på god väg att bli smärtande sanning. Fru Fortuna har onekligen övergivit oss och för tillfället arbetar vi inte tillräckligt hårt för att vända på trenden. Vi har inget vägvinnande grundspel att falla tillbaka på. På Loftus saknades linjer i spelet.
Efter matchen mot Sunderland kände jag viss optimism även om också den var frustrerande. Där spelade vi oss åtminstone fram till kvalificerade målchanser. Idag etablerade vi förvisso tryck under vissa perioder, men det fanns ingen fart och vi var alldeles för få spelare i boxen.
Det kommer att krävas hårdare arbete och mer koncentration om vi ska komma tillbaka in i vinnartrenden igen. Alla måste börja dra åt samma håll och det är nu som Gerard Houllier måste bekänna färg.
I brist på egen framgång får man som vanligt trösta sig med andras motgång och det var därför skönt att Arsenal förlorade på St. Marys då både Everton och Man Utd tog nya skalper.
