Första målet vinner
En närmare titt på de senaste säsongernas ligaresultat avslöjar en oroväckande, om än inte överraskande, trend.
Medan vi tar en vända förbi matchen mot Manchester United kan ni fundera på vad ni tror har inträffat flest gånger sedan Gérard Houllier ensam tog över managerrollen i Liverpool: att vi har förlorat matcher trots att vi har gjort det första målet, eller att vi har vunnit matcher där vi har släppt in det första målet.
King for a day, Forlan for a lifetime
Emile Heskeys första insats efter att ha blivit inbytt var en mindre lyckad passning, den andra var att onödigt trycka ut John O’Shea över sidlinjen. Knappt värt att nämna om det inte vore för det som följde (jag är inte ute efter att hänga ut Heskey, bara visa på att varje litet moment på sitt sätt är avgörande för matchen). Fabian Barthez såg ut att grina lite när han slog frisparken och jag dristade mig till ett "det var ingen vidare träff". Huruvida det var en felträff eller inte spelar mindre roll då bollen låg i vårt nät tre tillslag senare. Jerzy Dudeks tabbe är naturligtvis en av de grövsta den brittiska övärlden har beskådat sedan Mauricio Taibi flyttade till Italien.
Tavlan är av den arten att det krävs en rejäl ansträngning för att återupprepa. Det gör också att jag känner mig mindre orolig än om Dudek hade gått ut och totalmissat en hörna som hade lett till mål. Man kan inte bara etikettera Dudek som ett felköp över en natt på grund av tunneln på sig själv mot United. Jag anser att missarna den senaste tiden inte är brist på kompetens utan brist på skärpa, alternativt självförtroende – eller både och. Sedan är det naturligtvis typiskt att en spelare, som inte ens hade funnits med i startelvan om Juan Veron inte hade insjuknat i influensa på morgonen, får tag på "returen" först av alla.
Trots allt kan man säga att missarna mot Middlesbrough, Fulham och Manchester United, förutom ett dåligt lagsjälvförtroende, har kostat oss i runda slängar fem poäng, även om det naturligtvis aldrig går att säga med säkerhet. Nu törs jag nog ändå säga att Dudek fortfarande har räddat fler poäng än han har förlorat för oss. Derby borta, West Ham borta, Chelsea hemma och Sunderland borta (samtliga säsongen 2002/03) innehöll kvalificerade räddningar i skeden av matchen där motståndarna hade en stark period eller där matchen fortfarande inte var avgjord. Det här var bara ett axplock ur ligaspelet på konkret avgörande räddningar. Totalt sett var det ju Dudeks stabilitet och konsekvent lugna uppträdande, vilket ingöt en sådan trygghet, som imponerade och jag vägrar tro att han "bara råkade" ha 50 bra matcher.
Historien är full av talangfulla spelare, förutspådda att få en lysande framtid, som försvinner in i glömskan efter att ha råkat ut för bisarra skador precis när de är på väg att bryta igenom. När de kommer tillbaka är självförtroendet stukat och någon har tagit "deras plats". Sedan ser man dem aldrig. Samtidigt finns det spelare som kommer från ingenstans, får chansen av en tillfällighet, gör rätt sak vid exakt rätt tidpunkt och går vidare och har en lysande karriär. Huruvida Dudeks blunder i framtiden kommer att nämnas som det som Forlans karriär stod och föll med återstår att se.
En bländande insats
Precis som Stefan Elofsson skriver ser jag 0-2-målet som en direkt följd av den kalldusch som Dudeks blunder innebar för laget. Man kan tycka att Sami Hyypiä hamnade på fel fot i samband med Uniteds andra mål, men om Djimi Traoré åtminstone hade varit i närheten av sin försvarsposition skulle finnen ha sluppit hålla ögonen på både Forlan och Ryan Giggs. Något jag noterade på reprisbilderna av målen tagna bakifrån var hur lågt solen stod och att Dudek inte bara vid målen stod och kisade. Jag har hört talas om en nymodighet som kan appliceras på huvudet för att undvika överdriven exponering av solstrålar – "keps" vill jag minnas att den kallades. Efter att ha sett Newcastle-Everton direkt efteråt, så kan jag väl säga att förstamålvakter i staden Liverpool inte stod i så hög kurs på söndagen. Jag skall för övrigt strax återkomma till just den matchen.
Som Liverpoolsupporter är jag naturligtvis besviken på resultatet, men jag är även besviken på att en så tät och intensiv match aldrig fick den rafflande upplösning som den förtjänade. Man kan inte med säkerhet säga att vi förlorade på grund av Dudeks miss, eftersom Forlan skulle kunna ha poppat upp efter 90 minuter och avgjort matchen ändå, men vi gav aldrig oss själva en chans att vinna som det var nu. Med tanke på vår starkare bänk, ett fysiskt starkare lag och att spelare som Steven Gerrard och Dietmar Hamann (ingen av dem var ju i närheten av en ojuste tackling) hade legat i ganska tillbakadragna roller under matchen så långt, hade jag hoppats att det skulle fälla avgörandet till vår fördel ju längre matchen led. Av det blev nu intet.
Och nej, inte ens på den elfte reprisen går Dietmar Hamanns högerkanon in.
"Ett mål betyder så mycket"
I Houlliers första match som ensam manager mötte Liverpool Leeds på Anfield och tog ledningen på straff i den 68 minuten. Trots att det endast återstod 22 minuter av matchen lyckades Liverpool med konststycket att förlora matchen med 1-3. Det var inte bara för att det var Houlliers första "riktiga" match som den var speciell, utan för att Liverpool förlorade en match där laget tog ledningen. Just det senare tänkte jag kolla lite närmare på.
Newcastles seger hemma mot Everton var anmärkningsvärd eftersom det var den fjärde gången den här säsongen som laget hamnade i underläge på St. James’ Park, men vände och vann. Förra säsongen var de ligans bästa lag på att vända underlägen till poäng och deras vidöppna spelstil inbjuder förstås till att sätta sig i svåra lägen, likaväl som den ger möjligheter att vända matcher. Detta är fjärran från Liverpools prestationer. Egentligen hade jag tänkt vänta med att presentera det här tills vi vann en match där vi inte gjorde det första målet, men eftersom jag verkar få överlåta det till mina barnbarn får ni läsa det nu i stället.
Det hade varit intressant att jämföra dessa siffror med till exempel Arsenal, Manchester United och just Newcastle, men eftersom jag ännu inte har hittat en webbsida som presenterar ett lags samtliga matcher uppställda med målskyttar från båda lagen, har jag varit tvungen att klicka mig in på varje match och notera vilket lag som gjorde det första målet. Jag överlåter därför en liknande studie till respektive lags redaktioner. Därför är också endast ligamatcher inräknade, men ni får ta mitt ord för att trenden även går igen i cupmatcher.
Uppställningen borde vara ganska självförklarande – de tre siffrorna på varje rad anger hur många segrar, oavgjorda matcher respektive förluster Liverpool har nått efter att ha släppt in/gjort det första målet. Procentsiffran syftar på hur stor andel poäng vi har tagit av det maximala antalet. Varför 0-0-matcherna presenteras för sig torde vara ganska uppenbart.
1998/99 – under Houlliers ledning
Liverpool gjorde första målet i 12 matcher
=> 9 2 1 = 81 %
Liverpool släppte in första målet i 12 matcher
=> 2 2 8 = 22 %
Fyra matcher slutade 0-0
1999/00
Liverpool gjorde första målet i 18 matcher
=> 16 2 0 = 93 %
Liverpool släppte in första målet i 15 matcher
=> 3 3 9 = 10 %
Fem matcher slutade 0-0
2000/01
Liverpool gjorde första målet i 27 matcher
=> 20 5 2 = 80 %
Liverpool släppte in första målet i 10 matcher
=> 0 3 7 = 10 %
En match slutade 0-0
2001/02
Liverpool gjorde första målet i 26 matcher
=> 23 3 0 = 92 %
Liverpool släppte in första målet i 11 matcher
=> 1 4 6 = 21 %
En match slutade 0-0
2002/03
Liverpool har gjort första målet i 11 matcher
=> 9 2 0 = 88 %
Liverpool har släppt in första målet i 4 matcher
=> 0 1 3 = 6 %
En match har slutat 0-0
Totalt under Houlliers ledning
Liverpool har gjort första målet i 94 matcher
=> 77 14 3 = 87 %
Liverpool har släppt in första målet i 52 matcher
=> 6 13 33 = 20 %
Tolv matcher har slutat 0-0
Vi kan notera att vår ökade poängskörd inte beror på att vi har blivit bättre på att vända underlägen, snarare tvärtom, utan att vår förbättrade defensiv ganska naturligt gör att vi tar ledningen i en allt större andel av matcherna (visst, något generaliserande). Eftersom undantagsmatcherna inte är fler än nio kan jag snabbt friska upp ert minne. Förutom den ovan nämnda Leedsmatchen har Liverpool alltså endast förlorat två matcher där laget har tagit ledningen. Dessa är borta mot Tottenham och Leeds säsongen 2000/01. Tottenham kvitterade på ett offsidemål och gjorde sedermera även 2-1, medan 3-4-förlusten på Elland Road efter 2-0-ledning fortfarande är svår att skratta åt.
De sex segrarna i matcher där Liverpool släppte in det första målet är:
1998/99 - Newcastle (h) [Liverpool vände 0-2 till 4-2 på 17 minuter i en match där vi noterar att Dietmar Hamann blev utvisad efter en halvtimme och Andreas Andersson gjorde 0-2-målet] och Everton (h).
1999/00 - Leeds (b) [Rigobert Song gjorde självmål, så i och för sig gjorde vi det första målet], Bradford (h) och Sheffield Wednesday (h).
2001/02 - Everton (b)
Tilläggas kan att fem av dessa matcher spelades på Anfield samt att Everton (1 min 1998/99, 5 min 2001/02), Bradford (12 min), Sheffield Wednesday (18 min) och Leeds (20 min) gjorde tidiga mål, vilket kanske innebar att den där riktigt krampaktiga stressen aldrig infann sig. På de 113 senaste ligamatcherna har Liverpool lyckats vända underläge till seger blott vid ett enda tillfälle. Vill man inte vinkla siffrorna riktigt så mycket kan man säga att vi endast har vunnit en av de 29 senaste ligamatcherna där vi har släppt in det första målet.
Mycket siffror att smälta på en gång, men slutsatsen är att lika starka som Liverpool är på att utnyttja en ledning, lika svårt har laget att vända ett underläge. Det senare är något som måste förändras för att vi på allvar skall kunna utmana om ligaguldet.
