En uppvisning i frustration
Hur djup är krisen på Melwood?
Frustration uppenbarar sig ofta hos människor som inte förmår prestera vad de borde, och över allt annat vill.
När dåligt självförtroende aldrig vill försvinna, när man passerar elfte varvet i fotbollens onda cirkel. Då uppstår frustration.
Frustration tar sig många olika uttryck.
Som när Emile Heskey på en perfekt slagen djupledsboll försöker med en nedtagning, med höger vrist på vänster sida om resten av kroppen, som till och med Maradona dragit sig för att pröva på.
Eller som när Steven Gerrard i ett ögonblick av tanklöshet bestämmer sig för att hugga av en gren på familjen Naysmiths släktträd.
Eller som när Danny Murphy spelar 90 minuter utan att en enda gång lyckas ta emot en passning på ett ordentligt sätt.
Jag skulle kunna fortsätta. Det vet alla som sett matchen.
Klart är ändå att för en person med Liverpoolhjärta präglades söndagens Merseysidederby av en enda sak. Frustration.
Varför nickar inte Emile Heskey över och förbi Richard Wright?
Varför verkar Danny Murphy så oerhört tyngd av stundens allvar när han i veckan talat om hur mycket han som Liverpoolsupporter ser fram emot en sådan här match?
Varför agerar Gerrard så fruktansvärt korkat när han faktiskt äntligen är på väg tillbaka mot formen?
Frågorna är många, men jag tror inte att någon av de inblandade har svaren. De känner förmodligen samma sak som jag för tillfället. Irritation, maktlöshet, tomhet och, ja just det, frustration.
Kris?
Inför julhelgen har vi skrapat ihop 32 poäng. 7 upp till Arsenal. Ingen katastrof egentligen, fast inte heller godkänt.
Men kan man kalla det för en kris. Inför matchen idag hade jag svarat nej. Man är ju optimist. Jag trodde faktiskt att det skulle bli som Danny Murphy sa tidigare i veckan. Att detta var just den typen av match som vi så väl behövde.
En seger, och mycket hade varit förlåtet. Särskilt som Man Utd gick på pumpen tidigare.
Så här någon timma i efterhand är jag i alla fall framme vid ”kr”. Troligtvis kan jag uttala hela ordet innan jag går och lägger mig.
Inte så mycket på grund av resultatet. Ett derby är ett derby. Zlatan är Zlatan. Ni vet hur det är.
Men spelet! Eller snarare det famlande, smått patetiska, försöket till spel.
Visst har Everton gått bra i år. De förtjänar all respekt. Men samtidigt måste du ha klart för dig att de ligger inte ligger i toppen av samma anledning som Man Utd eller Arsenal.
Everton har grisat till sig ungefär alla av sina poäng och därför finns det ingen anledning för Diao och Gerrard att lägga sig i knäet på backlinjen.
Ska vi slå Everton så måste vi göra det med fart, fantasi och mycket folk i anfallet. Inte med passningar på 40 meters höjd ner mot Richard Wrights straffområde.
Ne, nog har Houllier lite att fundera över. Vi har en mängd tuffa matcher framför oss och vill vi kunna ta revansch för årets misslyckande i Champions League nästa höst så måste vi hitta harmonin igen. Och det snabbt.
Riise bäst
I början av andra halvlek, i samband med bytena, hade vi vår bästa period. Plötsligt fick vi fart under fötterna och nervositeten och tveksamheten från inledningen verkade för en stund vara bortglömd. Ett mål i det läget hade varit guld värt för oss, men så blev det inte och i takt med att tiden gick återgick vi till den avvaktande icke-fotboll som vi vant oss vid på senare tid. Varför vet jag inte.
Våra bästa spelare hittar vi av förklarliga skäl i backlinjen.
Jamie Carragher spelade upp sig under matchen och han krigade på bra så gott han kunde.
John-Arne Riise var också pigg och i konkurrens med Sami Hyypiä, som ska ha en stor eloge för att han gjorde sitt yttersta för att hålla uppe backlinjen när mittfältet vek ner sig, vinner norrmannen mitt pris som lagets bästa idag.
Slutligen. Steven Gerrard blev också bättre ju längre matchen led och även om han såg lite kantig ut i vissa situationer så kunde man skymta en antågande form. Men efter påhoppet i slutminuterna känner jag bara ilska.
Gerrards överfall kan rendera i både avstängning och böter, även om Steven, liksom jag, förmodligen skiter blankt i det sistnämnda. Men kanske blir det värsta straffet inget av det.
Detta kan komma att följa Gerrard under flera år.
Jag som trodde att man behövde heta Roy Keane för att göra något sådant.
Personligen har jag alltid gillat Steven för hans tuffa, respektlösa spel och efterlyste mer av den varan i eftermiddags. Men detta var varken tufft eller respektlöst. Det var korkat och fegt.
Överfallet var hästlängder under en spelare av Gerrards dignitets värdighet och kan inte ens försvaras med det klassiska ”derbyargumentet”.
Steven får nu jobba hårt om han skall lyckas tvätta bort den skam han dragit över sig själv och klubben.
När någon i framtiden frågar mig om min favoritspelare kommer jag nog att tänka två gånger…
