Luciaresan december 2002, del 1.

Middlesbrough-Chelsea på Shed Bar. En ny upplevelse för mig. Quo på Wembley Arena. Det har jag upplevt förr. Det är ingredienserna i luciaresan 2002.



Jag kallar den så eftersom vi avgick från Västerås, den 13 december. Väl ute på flygplatsen kom meddelandet om en timmes försening upp på tavlan. Nåja, det var ju fredag den trettonde så lite bakslag var väl att räkna med. Lusse-tåget stod och sjöng för oss i avgångshallen ungefär samtidigt som planet från London tog mark.

Efter att ha fyllt tankarna med bränsle rullade vi ut på startbanan, och resa nummer 88 tog sin början. På Stansted gick allt som vanligt smidigt och snabbt. Åtta minuter efter det att vi klivit av planet klev vi på tåget mot London Liverpool Street. Schysst och hinna med 18:30 tåget eftersom Harleyrip och Guy satt och väntade på oss på Shed Bar. Vi hade ju redan tappat en timmes värdefull öltid på den brittiska sidan, i och med förseningen. 19:55 knackade vi på hos Swiften och slängde in väskorna på rummet. Fick faktiskt Sir Wiklanders gamla rum från september resan. Eller rättare sagt rummet han aldrig bodde på, ty Sir sov hellre på gamla kartongbitar i någons trädgård i området kring Hildyard Road. En pappbit är ju alltid bättre än Hästens, eller hur Sir?

På Shed Bar satt Harleyrip och Guy mycket riktigt och väntade. Ringde också Diane för och säga hej. Vi skulle hämta ut våra Shed Bar biljetter på Security Office, eftersom laget hade bortamatch, och kontorspersonalen var ledig. Det sista hon sa var, ”don`t drink too much”. I takt med kvällens fortskridande glömdes hennes omtänksamma ord helt och hållet bort. Vi kom i säng 02:30, fulltankade. Innan dess hade vi i alla fall jävligt roligt. Det var kul och höra om Guys affärsresor till Asien, USA och alla andra ställen runt om i världen. Berest kille. Då Shed Bar stängde tog vi rutinerat rulltrappan upp till Village Hotel Bar och fortsatte festen. Till sist kom vi på varför det gick omkring så mycket folk klädda i smoking, kilt och fina klänningar. I en av lokalerna pågick ett privat James Bond Party, som bäst. Vi behövde aldrig någon inbjudan, vi bjöd in oss själva. Harleyrip, Fluffo och undertecknad. Vi smälte in bra i jeans och fotbollströjor…. Som vanligt så dominerade svenskarna! Harley och jag spenderade mycket tid till och skrika Chelsearamsor mot den gamla Shed muren som vi hade utanför fönstret. Vilken extas, och för och inte tala om vår Chelseadans. Dessemellan köpte vi öl, ”shaken, not stired”. Kul var det, och klockan drog iväg. Harleyrip passade också på att tappa bort en matchbiljett i den allmänna festyran. Tur att det ordnade sig till slut. Chelsea Box Office gav honom en ny.

Lördag, och matchdag. Chelsea hade bortamatch i Middlesbrough, och vi hade köpt biljett till en Beamback på Shed Bar. Chelsea sände alltså matchen inne på puben, eftersom klubbens tilldelning av 1177 biljetter var slutsålda. En sådan biljett kostar £10 och måste införskaffas i förhand. Shed Bar var utsåld och flera av våra engelska vänner kom därför inte in. Precis som förr, det är All-ticket, som gäller.

Helst hade vi velat vara på plats på Riverside Stadium, men eftersom vi skulle på Status Quo på Wembley Arena på kvällen, så fanns det inga möjligheter att hinna tillbaka till London i tid för kvällens urladdning. Nåväl, en Beamback skulle bli en ny upplevelse, och en mycket trevlig sådan, visade det sig. Har alltid undrat hur dessa tillställningar brukar vara? Nu vet jag.

Innan Shed Bar slog upp portarna vid elva tiden på förmiddagen, så hann vi med julshoppingen på Megastore. Tänk om jag fick ha en Chelseagran hemma någon jul? Blått och vitt, och fullt med Chelsea grejer. Kommersen var i full gång och slutnotan hamnade på £142. Hade förbeställt Peter Osgoods självbiografi, ”Ossie, King of Stamford Bridge” i bokaffären vid Fulham Broadway, eftersom den forne skyttekungen var där den 4 december och signerade sin 191 sidiga Chelsea historia. ”To Harri, Best Wishes, Peter Osgood, 9”, blev inköpt för £15.99. Läckert!!!

Läs fortsättnigen i del 2.

Harri Hemmi2002-12-30 18:53:00

Fler artiklar om Chelsea