Luciaresan december 2002, del 2.
Det kändes ovant att gå omkring på SW6, allting verkade vara så öde. Inga supportrar, inga poliser, inga hamburgervagnar och inga souvenirförsäljare. Klart att vi skulle springa på någon vi kände.
På vägen tillbaka till Swiften träffade vi på Chelsealegenden, Eccles. Han tyckte vi borde flytta till London, eftersom vi alltid var där. Själv skulle han iväg till Peru och gå Inkaleden vid årskiftet. En sexveckors drömresa för honom.
Vid elvatiden var vi på plats på Shed Bar. Happy Hour mellan tolv och halvtvå. Det syntes på vissa bord, eftersom Budweiser flaskor och Breezers stod uppradade överallt. Gick över till Fishnets och tog en Fish & Chips Takeaway, eftersom hungern gjorde sig påmind. Upplevelsen av att se matchen på detta sätt var helt okej. Nära till baren, känslan och sitta tillsammans med Chelsea fans, och en fantastiskt bra stämning. Det sjöngs mer än det görs på Stamford Bridge en matchdag. Sen var det ”rätt” folk på plats också. Fluffy, allsångsledaren från SO Bar var på plats. Bill och Graham från Brighton dök upp. Ty, Mick och George var också där. Många kända namn och många kända ansikten. Toronto Steve satt vid vårat bord, en kille som brukar vara inne på chatten under Chelseas direktsända matcher på Big Blue. Kul och träffa personen bakom ett namn som jag sett otaliga gånger på dataskärmen. Ölen flödade, och ramsorna avlöste varandra. ”We hate Tottenham”, ”When the Blues go STEAMING in”, ”Fuck em all” och ramsor av den karaktären dominerade. Matchen då? Hade Hasselbaink ställt in siktet ordentligt så hade matchen varit vunnen efter första kvarten. Skotten gick mer mot rad Z på läktaren eller ut mot hörnflaggan. Vi vann ju trots allt skotten mot mål med 9-4 och de som gick utanför 7-4. Frisparksmålet Boro gjorde, var en bjudning av domaren, M Messias. Inte fan frälste han mig med just den insatsen. Skönt med Terrys kvittering, i den 42:a minuten. Shed Bar exploderade i ett fullkomligt lyckorus. Härligt och se. Matchen slutade 1-1 och Chelsea missade därmed chansen att gå upp i ligaledning för första gången sedan januari 1999. Efter slutsignalen tömdes Shed Bar ganska snabbt, och vi sa hejdå till Guy, och satte kurs mot Wembley Arena.
Det var med en klump i halsen vi tittade upp mot Wembley Stadium, och mindes våra cupfinal äventyr under de senaste åren. Glädjen över de härliga cuptriumferna mot; Boro 1997 och 1998 och Aston Villa 2000. Samtidigt kände vi vemod över att se denna klassiska arena nästan helt demolerad. Endast en bit av TwinTowers stod fortfarande kvar som ett landmärke av det forna brittiska imperiet. Snart är även den borta.
På Wembley Arena var medelåldern hög. Quo har ju rockat i 40 år snart så det är inget konstigt med det. £40 för två T-shirts, £9 för programmet och £4 varje gång vi köpte Breezers, gjorde att punden gick iväg ganska snabbt. ”Heavy Traffic Tour”, och entry through the blue door. Kändes psykologiskt riktigt att ha platser på den blå sidan. Jag har sett Quo 30-35 gånger, och det här var överlägset den bästa konserten. Fullt ös från början, både på bandet och de 8 000 i publiken. Vi var sjöblöta av svett efteråt, och killen på platsen bredvid oss ville träffa oss på SO Bar innan Leeds matchen i januari. Varför? Jo han höll på Chelsea. Att han visste vilka vi höll på i den engelska ligan, var solklart. Undertecknad skrek visst Chelsearamsor i varje paus mellan Quo låtarna. Hhmmm….
Nöjda efter en riktig Quo urladdning lämnade vi Wembley Arena och blev ännu blötare, ty det vräkte ner regn. Var det Quo som manade fram detta i låten, Rain, månne? Hes var jag också, efter att ha skrikit på Shed Bar i två timmar under fotbollen, och hjälpt Quo med att sjunga med i varje låt under konserten. Kunde knappt prata på två dagar då vi kom hem. Ett kvitto på ännu en lyckad resa.
Nästa blir Leeds hemma i januari 2003.
