Fotbollens val och kval
Manchester United. På lördag står Chelseafansens mest avskydda lag för motståndet. För egen del väcktes känslor ett specifikt datum. Den 15 maj 1994.
Synen var lika överväldigande som smärtsam. Framför mig i det dunkla skenet av en golvlampa låg hela mitt liv utspritt. I en kaskad av färger bredde skivkonvoluten ut sig över vardagsrumsgolvet.
Hur många gånger hade inte Clash ”London Calling” signalerat fest? Hur ofta hade inte Smiths ”The Queen is Dead” tagit min melankolitemperatur? Hur mycket fattigare hade tonåren inte varit utan Led Zeppelins ”II”?
Frågorna yrde runt i huvudet men svaret ekade som ett mantra – ”vinylskivorna måste bort”. Allihopa. Nästan 400 stycken. En livsberättelse.
400 skivor eller en biljett till FA-cupfinalen mellan Chelsea och Manchester United. Valet hade aldrig varit svårt. Redan på planet tillbaka från London och semifinaltriumfen mot Luton hade jag insett det oundvikliga. Studielånet var slut. Föräldrarnas tålamod likaså. Livlinan var skivorna. De som betydde mest i livet. Efter Chelsea. Det var en lika svidande som given ekvation.
Kväll hade blivit natt och ytterligare fyra kassettband var inspelade med de mest betydelsefulla minnen från ungdomsåren. En telefonsignal skar sönder nostalgitrippen. Efter tre timmars bilresa i hällande regn i mellersta England var Matthew tillbaka i London med dyrgripen. Den svarta finalbiljetten hade kostat 400 pund. Nu var den min.
Dagen efter tillhörde min skivsamlingen en obskyr vinylhandalare i Malmö. Pengarna täckte kostnaden för svartabörsbiljetten. Inte mer. Men några dagar senare var jag full av förväntan tillbaka i London, tillbaka på The Village Inn, tillbaka på Wembley.
Drömmen om ett slut på decenniers pokaltorkan blev till en mardröm. Minnena av matchen är idag fragmentariska. Gavin Peacocks ribbskott i första halvlek. Den miserable domaren David Elleray. Och vädergudar som höll på Chelsea – sol i första halvlek, regn i andra.
Men starkast minns jag hur jag helt tappade fattningen när United sprang ärevarv även bort mot Chelseas sektioner. De fann ingen nåd bland de blå och ur min strupe vällde svordomar okontrollerat fram på svenska. United valde att avbryta sitt ärevarv och jag valde att för alltid förvara mina känslor för United på en riktigt mörk plats. Även om minnena förbleknat av 0-4-förlusten så lever känslan kvar lika starkt.
Ingen ånger har funnits för de sålda skivorna. Inga skratt från vännerna över mitt äventyr har förändrat min syn på beslutet. Utan smärta ingen glädje. Varje gång Chelsea slagit United har jag känt mer glädje än många andra. På lördag kan det vara dags igen.
