Rapport från London SE16
I helgen besegrades Sheffield United med 1-0 och Millwalls obesegrade svit sträcker sig nu till sex matcher. Krislaget som vi kallats för ligger nu bara två poäng från kvalplats och helt plötsligt kan det här bli en ganska trevlig säsong ändå. På plats på The Den fanns El Lunko och här är hans alltför(?) ärliga rapport.
Efter åtta månader och nio sorger var det dags för första resan över sedan den nattsvarta play-off kvällen mot Birmingham City. Ni känner till den vanliga resrutten – boskapstransport med Ryan Air till Stanstead – och sedan billigast möjliga boende. På fredag, lagom seg efter en rejäl runda kvällen innan bar det av ner till stadens sydöstra delar igen. Tuben till Bermondsey och sedan en rask promenad vidare till arenan, via pubarna The Gregorian och The Ancient Forester, förstås. När jag står inne på souvenirshopen tafsandes på en snygg silverfärgad matchtröja kommer självklart Big C himself intravande. Snacka om att världen är liten! Han var lite stressad men vi bestämde oss för att träffas innan matchen för några öl.
På kansliet träffade jag Lucy Pepper som är ansvarig för klubbens matchprogram. Hon har hjälpt mig med en hel del grejer senaste året så det var trevligt att för första gången få stifta hennes bekantskap på annat vis än via telefon och mejl. Lucy är en bedårande kvinna som visade mig runt inne på arenan, i omklädningsrummet och bland Millwalls lilla men ack så fina pokalsamling. I omklädningsrummet föll jag direkt för den på vägen målade devisen; IT’S NOT ABOUT TAKING PART …IT’S ABOUT WINNING som förevigades på foto.
Hon berättade även en anekdot om hur Nationwide fått tillverka en ny Division 2-pokal efter att den gamla blivit utsliten efter en säsong med Millwall. De kan inte en gissa sig till hur många som druckit champagne ur den skulle jag tro.
Vi pratade också om hur samarbetet mellan klubben och Milllwall Sweden ska fungera. Hon berättade att man är överväldigade över att ha supportrar i Sverige och på alla sätt och vis vill underlätta för oss. Vi har fått tillstånd att använda logotyper, bilder och sådant redan nu. När det gäller matchbiljetter så har vi dock stött på ett problem då man inte insett tidigare hur många svenska anhängare det faktiskt finns. Utan problem kommer man kunna fixa biljetter till oss som reser över då och då. Problemet var så som hon beskrev det de svenskar som faktiskt arbetar/ pluggar i London och ser så gott som alla matcher. Jag hoppas hur som helst att allt ska vara löst inom kort.
Kvällen avslutades på tvivelaktiv lokal på Haymarket i centrala London med dyr öl och dyra kvinnor. Hastigt och lustigt var det lördag. Klockan 10 kom Andy förbi hotellet och vi gick ut och åt en frukost på stationen. Bönor och toast är oslagbart när man är bakis. Helt plötsligt var man i så god form att det faktiskt slank ner några öl på The Shakespeare. Tyvärr kunde inte Andy följa med på matchen utan hade några ärenden att klara av i västra London. Resan söderut om Themsen kunde börja.
Väl inne på the Golden Lion, strax bakom South Bermondsey Station, träffade jag på Big C, Terry och de andra igen. Allehanda artighetsfraser utbyttes på väg fram till baren där landlorden och tillika födelsedagsbarnet (med reservation för barnet) höll hov. Jag har serverats av nyktrare personer. Med dagens tredje pint i handen var det bara att konstatera att nere på pubarna i SE16 var allt precis som vanligt. Diskussionerna varvades om hur snål-Theo sålt sig, vem som gjorde vad kvällen innan, polisens provokationer nere i Southampton föregående vecka, om hur vi slog ut Chelsea ur FA-cupen för snart sju år sedan och allt annat som hör en pre-match drink till. De märkesriktiga ”smågrabbarna” hävdade bestämt att en United-liga vandrade ned från New Cross Gate mot The Barnaby, vilket intresserade övriga öldrickare diplomatiskt uttryck måttligt. Och precis som vanligt var det bara rent skitsnack. Allt var som vanligt.
En kul grej hände 30-40 minuter innan matchen då polisen stationerade sig utanför. Troligtvis för att se till att ingen råkade komma för nära bortafansens bussar. Två konstaplar går då in på puben och pratar med landlorden, för att stänga puben tror folk och stämningen blev genast lite irriterad, varpå en resolut Big C går fram till dem och säger at ifall de håller koll på United så har han koll på sina killar. En lättad konstapel försöker sträcka fram handen till ett tack men får bara ett fnys och ”bye bye” till svar.
En kvart innan matchen träffade jag Lucy igen vid pressrummet. En varm kaffe och vi vågade oss ut på läktaren. Istället för att sitta på West Upper Tier så gjorde jag henne sällskap på rampen uppe vid filmkameran. Placerad på läktarens högsta punkt, precis vid halfway line, så förstår ni att jag måste haft arenans bästa plats. Nackdelen var förstås att jag kom bort lite från matchstämningen.
Matchen blev inledningsvis till en riktigt intetsägande historia. Det märktes att Sheffield United är ett bra fotbollslag men första halvleken var jämn och chansfattig. Båda lagen hade någon halvchans var. Andra halvlek blev däremot en högintressant affär. Jag hoppades att Millwall skulle gå över till att spela med två anfallare men McGhee fegade på den punkten. Men däremot satte han in belgaren Kinet istället för Sweeney vilket gav Millwalls anfallsspel en helt ny dimension. Första farliga chansen hade Ward när han nickade millimetrarna utanför stolpen efter en Wise-hörna som Claridge skarvat in i målområdet. I 62:a match minuten fick Paul Ifill bollen ute på vänsterkanten, tog några kliv in i banan, och klippte till fem-sex metrar utanför straffområdet - PANG nere i vänstra hörnet och 1-0 till Millwall! Trots att Millwall kontrollerade den andra halvleken, och stundtals hade The Blades under massiv press, var gästerna bara en Warner-utrusning från en kvittering.
Om man ser till bedrövliga 9,000 på läktarna var det riktigt bra stämning inne på The Den. Sheffield-gänget kom med 800 fans och bjöd upp till sång vilket Millwall inte var sena att haka på.
» Läs fortsättningen här!
