Recension: We Fear No Foe - a decade of following Millwall
"Throughout the world, in all form of life, rivalries exist." Mats Hedin recenserar Colin Johnsons i Millwall-kretsar ack så omdiskuterade bok.
I slutet av 1999 kom en efterlängtad bok ut för oss som hade väntad på en dokumentation om supporterlivet från en Millwall-fans ögon. Förlaget är A Terrace Banter och har sitt säte uppe i Lockerbie, Skottland, all respekt åt dom. Ett bokförlag som är smarta nog att förstå köpkraften hos den breda fotbolls och supportermassan är alltid trevligt. Denna boken är bara en i raden av läsvärda alster från detta förlag som behandlar supporterkulturen och livet runt just detta fenomen. And Up Steps (Sunderland), Hearts Are Here (Hearts) och Singing The Blues (Carlisle) är bara några i raden av personliga skildringar från läktarna som har satts på pränt.
We Fear No Foe - A decade of following Millwall, är skriven av en herre vid namn Colin Johnson, en vit man, någonstans över tjugofem. Huruvida författarnamnet är ett alias låter jag vara osagt men ingen ur Millwalls supporterled verkar känna igen namnet. Berättartekniken är hursomhelst okonstruerad, simpel och rak och fångar läsaren ganska omgående. Miljön i boken är helt realistiskt, gator och pubar känns igen om man har besökt dessa delar några gånger, det gör att underhållningsvärdet blir ganska stort för folk som har varit där.
Vi får följa ovan nämnda Colin Johnson från sin första match på egen hand mot Wimbledon på Cold Blow Lane i januari 1986 till Auto Windscreen Shield-finalen mot Wigan på Wembley 1999. En brokig väg kantat av bland annat Millwalls uppflyttning till högstaligan tillika degraderingen till Division 2, de frekventa tränarbytena, allt för stora mängder alkohol, dålig fotbollsunderhållning, korkade myndigheter och regelrätta slagsmål - men också av kamratskap, självrannsakan, lycka och en smärtsam insikt om att när man nått sina drömmars mål är risken stor att man blir redigt desdilunsionerad.
Ett riktig bitter upplevelse på Wembley fick dock Colin Johnson att undra om det ändå inte är bäst för Millwall att hålla sig så långt borta från allt vad Premier League och klassisk framgång heter.
"I for one have lost the appetite for success as a result of witnessing 48.000 people jumping on a bandwagon for one day. I had always dreamt of the day Millwall won the Premiere League and England won The World Cup. The reality of these dreams is that Millwall would be overrun with glory hunters every week. I personally have more fun at away games such as Lincoln and York, where three or four hundred proper Millwall fans are present than I would have if we played the likes of Man Utd or Arsenal every week in The Premiere League. Since the Wembley debacle, my ideals have changed. I no longer wish to see Millwall competing against Chelsea, Arsenal and the rest. In an ideal world, I would love to see Millwall return to the First Division, and then struggle every year to remain in that league. Instead of winning cup finals, we would win the relegation battles. I would have all the excitement of winning without actually achieving any recognised success. Finishing just above the relegation zone would be the equivalent of winning the league. My day trips would not revolve around Sky TV, yet I could still visit some fine stadiums, meet genuine fans from other clubs, and on some occasions, still witness real football rivalry in the pubs and street outside these grounds. The Millwall support would remain much as it is now, genuine people with a real love for their club despite all the negative things that happened."
När det stod klart att Millwall tagit sig till Wembley och finalen skulle det visa sig att 48,000 personer ur publiksiffran var fanatiska Millwall-supportrar som alltid har varit på plats när Millwall spelade, allt enligt dom själva. Kruxet var bara att några dagar innan finaldagen mötte Millwall-Colchester, denna match bevittnades av lite knappt 5,000 personer. Ligamatchen efter Wembley, den mot Preston, drog bara lite drygt 6,000... märkligt.
Som alla vet är Millwalls historia inte särkilt rosenrött, varken på planen eller på läktaren. I brist på sportsliga framgångar har The Lions mer gjort sig kända för sina ökända huliganer bland media, poliser, myndigheter, motståndarfans och även den egna klubben. Colin Johnson lägger stor vikt på just detta, han är inte själv en utpräglad bråkstake men han har bevittnat och ibland mer eller mindre deltagit i diverse oroligheter och kan på så sätt reda ut sanningen kontra mediamyten.
Ett stort plus är att författaren i fråga inte glorifierar begreppet huliganism som så många andra författare i samma genre tenderar att göra, utan konstaterar rätt och slätt att fenomenet är lika gammalt som fotbollen själv och att Millwalls supportrar endast är en i mängden när det väl kommer till kritan. "Throughout the world, in all form of life, rivalries exist."
We Fear No Foe är ett givet köp för supporter-intresserade i allmänhet och Millwall-fans i synnerhet. Boken finns att köpa i välsorterade bokaffärer i England men det går också att beställa boken direkt från Millwalls egna souvenirshop. ISBN numret är 0 9535920 2 2. Boken är på lite drygt 130 sidor och kostar £8.99.
