Recension: A Tuesday Night In Grimsby
Så du trodde du visste vad lidande är? Läs då först Barrie Stradlings bok "A Tuesday Night In Grimsby" och tänk till igen innan du svarar.
Bakom varje bortaresa följer en historia, det vet jag av erfarenhet efter att ha åkt - kanske inte land - men iallafall rike runt för att se mitt svenska lag spela fotboll. Barrie Stradling, boende i East End´s Stepney, bör rent geografiskt sett vara en West Ham-fan. Men då geografins roll beträffande supporterskap är tämligen överskattad så är Stradling en tvättäkta Millwallfan som har sett 99.9% av klubbens bortamatcher under 30 års tid, enligt honom själv.
Tuesday Night in Grimsby - Diary of a masochist, gör skäl för sitt namn. Det är en bok som dom flesta bör känna igen sig i, åtminstone dom som har legat runt och kånkat på vägarna i hopp om en trepoängare, och om du dessutom är en anhängare till ett gäng som inte tillhör dom allra bästa lagen i seriesystemet tenderar du att känna igen dig riktigt väl. Detta alster består till stora delar av anekdoter och flyktiga minnen från arenor, städer och resor som Stradling har upplevt med sina kompisar. Till skillnad från Colin Johnsons okonstruerade och raka språk tenderar Stradling att kopiera Nick Hornbys berättarteknik vid vissa tillfällen vilket innebär uppräknade av diverse listor, i detta fall rör det sig om dom värsta bortaresorna, dom bästa bortaresorna, de blåsigaste arenorna och de mest ogästvänliga arenorna, dom bästa pajerna och så vidare. Ett smart grepp, helt enkelt.
Typiskt för boken är att Millwall allt som oftast förlorar matcherna han berättar om - men med tanke på bokens titel så är det väl meningen så. Precis som Colin Johnsons tar Stradling även upp våldet kring matcherna. Inget nytt under solen för dom som läst Johnsons bok (Manchester City -98, Cardiff -99 och Wigan 2000 är matcher som exempelvis tas upp i TNIG), och även Stradling lägger huvudansvaret på polis och arrangörer. Kanske på ett lite mer nyanserat sätt då han varit med i gamet dubbelt så lång tid som Colin Johnson.
Bokens stora behållning tycker jag ändå är när författaren sammanfattar alla ramsor som har rullat över läktarna - ordentligt underhållande - eller vad sägs om följande:
"Marc McGhee’s blue, yellow, red, green, black and white army"
(Mark McGhee, Millwalls nuvarande manager, var känd för att byta tränarjobb lika frekvent som en annan byter kalsonger.)
"You’re shit and your wife’s a slag!"
(Paul Peschisolido, fotbollspelare, nu i Sheffield Utd, och äkta man till Karen Brady som inte gillar Millwall efter den berömda St. Andrews-incidenten.)
"Dalglish can’t sit down, he’s got piles!"
(Kenny Dalglish, Liverpools gamla manager, hade som vana att aldrig sitta ner när han ledde laget från bänken.)
Boken är läsvärd, givetvis för att den handlar om Millwalls öden och äventyr, men också för att den är väldigt underhållande som bok i sig. Den är lättläst och borde även attrahera folk som inte har The Lions som sitt engelska favoritlag. Nick Hornbys lidande framstår som en fis i vinden. (”Oj,oj,oj vi har inte vunnit titeln på 17 år...”) Vad är det jämfört med att åka med ett av Millwall officiellt chartrat tåg upp till Sheffield för att anlända när matchen är över på grund av strul med loket, få tillbaka respengarna, för att sedan använda dom till nästa match borta mot Chesterfield som slutar med förlust 3-0 i hällande regn? Eller varför inte Hartlepool en söndag klockan 12.00 i FA-cupens 1:a omgång, förlust med 1-0, och lägg till att hemresan tack vare strul på motorvägen tog sju timmar.
Boken beställs med fördel från sportpages.co.uk eller andra internetaffärer. ISBN numret är 0 9535920-5-7. Boken är på 145 sidor och kostar £8.99.
