Shrewsburyresan, del två.
Nöjda med resultatet gick vi tillbaka till hotellområdet för att ta ett par öl på någon av de närliggande pubarna, och vi hamnade mitt i ett sju helvetes ståhej.
Det var fullt polispådrag utanför Ruby`s Bar. EBF (English Border Firm) sprang runt och letade Chelsea kring stationsområdet. Ett tjugotal av deras boys gjorde vad de kunde för att ta sig förbi West Mercia Constabulary, men till ingen nytta. Fluffo och jag blev ordentligt synade av EBF inne på puben, de undrade verkligen vilka vi var. Knappast läge och dra en ”Carefree… just då. Efter en timme därinne förflyttade vi oss till den intill liggande puben, och umgicks hela kvällen med våra logivärdar, Pia och John. Pubägarens son hade Chelseatröja så vi snackade lite fotboll med honom. Han kände till en fyra/fem killar i Shrewsbury som höll på The Blues. Som vanligt så åkte min CSS Chelsea T-shirt av, och den bytte snabbt ägare. Det var den sista i min ägo, förövrigt. (Tur att CSS souveniransvarige, Staffan Lindberg, har tryckt upp nya med en liten diskret logo på bröstet). Resterande tid i Shrewsbury tillbringade vi ihop med Pia och John, först på en indisk restaurang och sedan i deras vardagsrum. Vi löste nog de flesta världsliga problem den natten. Ett stort tack till er bägge för er gästfrihet, och ett trevligt umgänge.
Måndag förmiddag rullade vi ut från Shrewsbury Station och på började således vår resa tillbaka till London Euston, via ett tågbyte i Wolverhampton. Åter i London 13:50. Hämtade väskorna hos Paul, och tog T-banan ner till Swiften, där vi skulle bo de avslutande två nätterna.
Vi hade bestämt träff med Harleyrip på Shed Bar på måndags kvällen. Shed Bar var dock stängt för allmänheten eftersom det var bokat för en privat till ställning. Vi omgrupperade snabbt till Jolly Maltster. En mycket bra pub, med ett stort utbud av mat och dryck till hyfsade priser. Där fick vi se en ny sida hos Harleyrip. Han gick egenhändigt igenom halva matmenyn. Fyra rätter + lite förrätter fick han i sig. Imponerande med tanke på sin kroppsbyggnad. Honom är det ingen idé och bjuda hem på mat, han rensar ju rubbet. Då puben stängde sa vi tack och hej till Harley, och bestämde träff på SO Bar innan Leeds matchen imorgon.
Tisdag morgon, och vi passade på och vila oss en stund efter frukosten. Vid elva satt vi dock på Shed Bar och inväntade ett möte med Diane Broom. Utanför var det halv storm med regn och blåst, och vi undrade om det skulle hålla i sig till kvällens match mot Leeds. Efter lunch dök Mattias Heikki från Norrköping upp, och både blåst och regn bedarrade en aning.
Eftersom laget hade lätt träning på Stamford Bridge och spelarna skulle bo kvar på Village- och Court Hotel, så rörde de sig hela tiden fram och tillbaka utanför pub fönstret. Kerry Dixon var inne på Shed Bar ett par vändor, Ken Bates kom och hälsade på oss (mer om det senare) och Mattias gick utanför och bara log och fotograferade sina favoriter. Kanske var det Mattias handslag med Lampard som tände Chelsea spelaren lite extra inför matchen?
Bates fru, Suzannah drack exklusivt vin och föreslog att jag och Fluffo kunde börja planera för vårt bröllop. Nästa säsong, då Chelsea, enligt Suzannah, kommer att vinna ligan. En stund senare dyker Bates upp, och blir informerad om våra giftermålsplaner. Jag känner en klapp på axeln och Bates frågar, ”Är det du som ska gifta dig på Stamford Bridge nästa år”? –Javisst, jag har tydligen lovat de när vi vinner ligan, och din fru säger att det blir nästa säsong”. Varvid Bates vänder blicken mot Fluffo och utbrister; ”Ha ha, du kommer att förbli älskarinna resten av ditt liv”. Humor har han ju i alla fall, gamle gråskägg!
Vid halvfem tiden så samlades vi som vanligt på SO Bar, för att börja den riktiga uppladdningen inför matchen. Harleyrip, Mattias och Mad Martin, som klev in med sina tre polare. Ett par timmar innan avspark så är stämningen på absolut toppnivå. Allsångs ledaren, ”Fluffy” står som vanligt på räcket och manar på. Även krukväxterna rök all världens väg denna kväll. Ett bestående intryck är också de två tioåriga grabbarna i vårat hörn, som tar över ”Fluffys” roll under en stund. De får stående ovationer efteråt. Med all rätt.
Barclaycard Premiership, Chelsea v Leeds United, West Stand Lower Tier, Gate 8, Row 14. Bra plaster, nära Matthew Harding i linje med straffområdesgränsen. En bra publiksiffra en tisdag kväll, då matchen även gick på SKY. 39 738, varav 1 481 fanns på bortasektionen. Det enda som egentligen oroade var hur vida Chelsea hade hunnit vila ordentligt efter den sena söndags matchen i Shrewsbury. Det kom att bli en underhållande match, där Chelsea till slut vann helt rättvist med 3-2, efter underläge två gånger om. Återigen visade laget hög moral. Chelsea årgång 2002/03 vägrar ge sig, och under matchens sista elva minuter lyckades laget vända 1-2 till 3-2. Gudjohnsens kvittering på en härlig cykelspark tio minuter in på andra halvlek var värd de fyrtio punden som matchbiljetten kostade. Vi satt precis i linje…. Lampard kvitterade till 2-2 i 79:e och Lampards kämpainsats gav också 3-2 i 84:e, även om det var Matteo som styrde bollen i eget mål. Lampard kysste Chelsea emblemet och Stamford Bridge kokade av lycka. Fluffo kunde i det läget inte hålla tillbaka känslorna, och stora tårar rullade ned för kinderna. Annars var det bara ”riktigt” drag de gånger hela Matthew Harding körde igång. Då var det också rejält tryck på just de sektionerna. Kanske läge och köpa säsongsbiljett där till nästa säsong?
Nöjda med slutresultatet gick vi till Drakes för matchanalys och öl. För första gången på länge så var vi tvungna och visa våra engelska medlemskort för att överhuvudtaget bli insläppta på just nämnda ställe. Leeds klassades säkert för lite av högriskmatch, därav denna extra kontroll. Hemresa onsdag lunch.
Nästa resa blir Manchester City i mars. Hade velat över på Stoke i FA Cupen också, men det är bara att inse sina ekonomiska begränsningar i frågan. Hade med facit i hand kunnat åka på Stoke ändå, eftersom besöket i Stockholm gick loss på två och ett halvt blås, för Fluffo och mig. Två och ett halvt för en TV match. Vissa lär sig tydligen aldrig? I glada vänners lag på O`Learys lyckades vi med att spendera nyss nämnda summa på mat och dryck, samt tåg- och taxiresor. I slutändan väl investerade pengar eftersom det i alla fall var kul och träffa alla Chelseavänner vid det dukade långbordet. Martin, Anna, Mark, Lasse, Sir, Brinken, Frederic, Louise, Oscar och syrran. Ett stort tack till er alla, och dessutom 2-0 till Chelsea. Vad mer kan man begära?
Harri och Fluffo
