Bollen är rund
Kan man egentligen hitta något positivt från denna säsong? Är Cherno Samba sur? Har McGhee gjort sitt i klubben? Och någon rad om svikaren Mick McCarthy.
När denna säsong om sju veckor ska sammanfattas finns det egentligen bara en positiv sak att plocka fram – nämligen ungdomarna! Då Millwall har haft uppemot 11 seniorspelare borta har McGhee plockat in den ena junioren efter den andra i startelvan och de flesta av dem har faktiskt imponerat rejält. Det började med anfallaren Ben May, född 1984, som byttes in i andra omgången. Sedan har Mark Phillips(-82), Paul Robinson(-82), Glen Johnson(-84), Peter Sweeney(-84), Charley Hearn(-83) och Alan Dunne(-82) följt efter. Själva grädden på moset var matchen borta mot Brighton då Moses Ashikodi debuterade 15 år och 240 dagar gammal och blev Millwalls yngste A-lagsspelare någonsin. Ungdomarna är framtiden.
33 spelare. Så många har Millwall använt sig av den här säsongen. Rekord någon?
Ofta glömmer man att det inte var särskilt länge sedan som Paul Ifill, Steven Reid, Richard Sadlier och Tim Cahill tog klivet upp från ungdomsakademin. Då under Nicholls och senare Billy Bonds ledning fick dessa grabbar, då runt 17-18 år gamla, chansen att visa upp sig i A-laget och idag drygt fem år senare är dessa stommen i Millwall. Alla har de spelat mellan 120-170 matcher vilket gör dem till väldigt rutinerade trots sin ålder. Den dåliga ekonomin och de till synes oändliga skadeproblemen kan föra med sig något positivt – ibland.
Apropå Sads kan jag tänka mig att unge Cherno Sambo kanske inte är helt nöjd över att han är tillbaks i laget. Den minnesgode kommer säkert ihåg att vår skotska manager för någon vecka sedan lovade den storväxte Samba en chans i A-laget. Huruvida detta fortfarande gäller nu när Sadliers höft håller och killen till och med lyckats göra mål låter jag vara osagt.
Däremot kan jag meddela att bihåleinflammation inte är kul alls.
Ett flitigt diskussionsämne de senaste månaderna har varit Mark McGhees vara eller icke vara i klubben. Elaka tungor menar att skotten gjort sitt och att klubben är i behov av ett nytt ansikte vid rodret. Andra att vi har varit löjligt skadedrabbade helt enkelt med en dos av en ordförande som håller hårt i pengarna. Själv måste jag säga att jag är kluven. Faktum är att McGhee är en av klubbens mest framgångsrika tränare någonsin och lyckats exceptionellt bra med nästan obefintliga ekonomiska medel. Men givetvis kan inte en manager i all evighet leva på sina meriter. Ett flertal gånger den här säsongen har han visat prov på väldigt dåligt omdöme då det gäller prova på något nytt och få till konstruktivt spel. Glädjen finns den fortfarande där?
Minst lika viktigt som tränarfrågan är klubbens framtida biljettpolicy. Att ha en tom arena eller att inte ha en tom arena, det är frågan.
Omröstningen på MTL's startsida gav Mick McCarthy 35% av ”vem är Millwalls bästa manager någonsin”-rösterna. Detta kan tyckas lite märkligt. Då irländaren 1992 tog över Millwall som spelande tränare var vi en klubb i kris efter 2-6 mot Sunderland och 0-6 mot Portsmouth och Bruce Rioch hade fått gå. McCarthys första säsong ”in charge” missade vi snöpligt kvalet precis, säsongen efter tog vi oss visserligen till kvalet, men där slutade båda matcherna mot Derby County med förlust och bråk. Med en nybyggd arena som skulle betalas av gällde det att spendera de pengarna man hade rätt. Och det var nog just detta som fällde Millwall. Vem minns inte de båda ryssarna? Uwe Fuchs då?
Trots stundtals attraktiv fotboll och ett par fina avancemang i cuperna kommer McCarthy tyvärr främst bli ihågkommen för hur han säsongen 1995/96 lämnade den sjunkande skutan för att ta över Irland. Trots serieledning strax innan jul blev Millwall degraderade till Division 2 efter 0-0 borta mot Ipswich i den sista omgången. Ett par plusmål eller en endaste ynklig poäng, det var allt som hade behövs för att vi skulle hålla oss kvar.
Bollen är rund heter det ju.
10 omgångar kvar.
