Chelsea Weekend Experience, del två.
Den avslutande delen av reseskildringen.
Lax till förrätt, lamm till huvudrätt och någon sorts paj med citronfromage till dessert, var vad som bars fram till bordet under kvällens lopp. Det hela sköljdes ner med massor av rödvin och champagne. Som brukligt så var det bäst drag vid svenskbordet. Bord nummer tre. Det var i alla fall vad övriga deltagande bord tyckte. Sen så höjdes ju stämningen ytterliggare ett par snäpp när Tobbe friade till sin Terese mitt i alltihop. Det var då som champagneflaskorna åkte fram. Exklusivt Chelsea Village Champagne. Ett väl valt tillfälle, Tobbe, framför ögonen på Bates och grabbarna, och på Stamford Bridge dessutom. Strongt gjort. Dixon frågade Bates när Chelsea kommer att vinna ligan så att även jag och Fluffo blir gifta, men ”gråskägg” vidhåller fortfarande att min sambo kommer att förbli älskarinna resten av livet. Kanske borde jag vika mig i frågan eftersom Kerry faktiskt uppmanade oss till giftermål i mikrofonen inför hela Arkles? ”There`s only one Kerry Dixon, one Kerry Dixon…..”.
En bit in på kvällen anlände två gamla hjältar i form av, John Neal och Ian McNeill. Manager och Assistant Manager i början av 80-talet. Inte undra på att vi stortrivdes. Dixon svarade på en del av de frågor vi ställde via ett formulär, och berättade en massa intressant om sin tid i Chelsea. Han gjorde det förövrigt väldigt bra, och vi fick många goda skratt under kvällen. Den forne centertanken ansåg också att anfallsparet Dixon/Speedie, med all respekt för Hasselbaink och grabbarna, faktiskt var bättre än dagens dito. 257 gjorda mål tillsammans är icke fy skam, fördelade på 193 på Dixon och 64 på Speedie. Snackade med Gwyn Williams angående Kim Källström, men klubben saknar helt och hållet pengar till spelarköp för närvarande. Det visste vi ju redan, men försöka duger.
Efter tre timmars trevligt umgänge bröt vi upp och beslöt oss för att besöka nattklubben Purples, i hörnet av East Stand. £10 i inträde och vips var vi inne i lokalen som rymmer 900 personer. Här var partyt i full gång, och det var faktiskt en hel del folk i farten. Efter tio minuter, och en Bacardi Breezer kom vi på att det inte riktigt var vår grej, så vi lämnade stället och omgrupperade till baren på Village Hotel istället. Snackade med en hel del trevliga fans från, Irland, Croydon och Bedford Colin. Strax efter midnatt var det dags och krypa till kojs för en god natts sömn. Man sover otroligt bra på Stamford Bridge. En magisk plats.
Lördag och engelsk frukost på Village Hotel. Den satt verkligen bra. Därefter en stunds avkoppling i jacuzzin på Chelsea Spa. Inte helt fel. Ett par längder i poolen och en stunds bastubad hann vi också med, innan det var dags att börja ladda upp inför matchen. Prick 11:00 klev vi in på Shed Bar för dagens första pint. Harleyrip dök upp vid lunchtid och så småningom anslöt även BingoBerra, Tobbe och Terese. Terese såg fortfarande en aning tagen ut av Tobbes frieri kvällen före. Några pints senare styrde vi stegen mot SO Bar, där den riktiga tändningen inte riktigt ville infinna sig. Efter en stund kom det hela dock igång, och allt var som vanligt. Hög stämning och packat med folk.
Kick off närmade sig alltför snabbt och vi drog oss mot West Stand. Entrè via Spackman Entrance. Kanonplatser på Middle Tier (Sylvia Pankhurst Seats) Row A (dvs. raden längst fram). När allt annat är bra, så är laget som sämst. 1-1 hemma mot Fulham imponerade inte alls, och det var faktiskt bortalaget som låg närmast segern. Same old Chelsea! Missnöjda med resultatet gick vi på Tamblings och träffade våra Chelsea polare. Matthew såg riktigt pigg ut, med nya tänder och borttaget gips. Inga synliga men kvar efter konfrontationen med Zulu Warriors i Birmingham en lördag i februari.
Kvällen avslutades med indisk mat på Blue Spice, och diverse drycker på Shed Bar och Village Hotel baren.
Checkade ut vid söndag lunch och tog därefter buss nummer 11 till Liverpool Street. Det mest anmärkningsvärda under söndagen var att vi stötte på ”kebabkungen” vid Brick Lane. Ni vet han (Mr Mert) som drog iväg från Sverige med en 35-miljoners skatteskuld hängande över sig. Numera äger han praktiskt taget hela Brick Lane, med den prisade restaurangen Preem som flaggskepp. Han visade stolt upp en bild på sitt nya projekt, ett fyrstjärnigt hotell som öppnar inom kort i området.
Tillbaka i V-ås 21:30 på söndagskvällen. I skrivande stund är det endast fem dagar kvar till säsongens avslutande Chelsea resa. Förutsättningarna finns för en riktig klassiker. Sir, Brinken, Tobbe, Oscar, och alla ni andra. Syns på Hässlö flygplats fredag förmiddag. ”We all follow the Chelsea, over land and sea, and Leicester, we all follow the Chelsea, on to victory”.
Chelsningar, Harri.
