Den nya dagen gryr.
Dagen efter det säkrade kontraktet känner man sig lugnare än på mycket länge. Leeds är kvar, och tur är väl det!
Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen ditt, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Karin Boye
VM 94 krönikan!
Visst känns det lite konstigt att sitta här idag och känna en stor lättnad över ett säkrat kontrakt, samtidigt som Man Utd firar över ett vunnet guld. Det kunde varit vi kommer krypandes längs ryggraden. Men den känslan jag fick när Viduka gjorde målet har jag inte kännt sedan den där sommarnatten då Ravelli räddar straffen mot Rumänien i VM 94. Alltså, skit samma att Man Utd vann guld, vi vann något mycket större, vår sedan länge nertrampade ÄRA!
Trots alla nederlag och dylikt under året har jag personligen aldrig tvivlat på lagets talang och kapacitet. Man ser viljan och kraften till att göra något bra, men sällan har det kommit fram på planen.
Endast vid två tillfällen under detta året har jag sett tendenser av det gamla, offensiva och glada Leeds. Det var mot Charlton (1-6) och just mot Arsenal (2-3). Dock tycker jag inte Leeds dominerade matchen igår, men man såg den där glöden lysa likt en komet på en stjärnklar himmel, i de tappra spelarnas ögon.
Gary Kelly, bara jag säger namnet får det mig att rysa. Vilken match den lilla irländaren gjorde. Han sprang överallt på det mittfältet som i förhand skulle domineras av Arsenal. Han sprang för sin kärlek till klubben som gett honom allt. Igår var han, liksom Ravelli var 94, kung!
Harry Kewell och Mark Viduka. Dessa båda herrar kan, om de båda är kvar nästa år, ta Leeds mot Europa där dom hör hemma. Dom håller mycket hög internationell klass! Man kan dra paralleler med vad Brolin betydde för Sverige 94, och vad Viduka betyder för Leeds, för sällan har jag skådat någon som Viduka. Vilken targetplayer! Han tar emot och vänder upp, passar bakåt och spelar fram. Kommer sent att glömma den gudomliga pass fram till Kewell som den sistnämnda dock missar efter att ha lurat ner Seaman. När man sedan tittar på Kewell i sina bästa stunder undrar jag om det finns någon med sådan teknik. Han är, tillsammans med Viduka de viktigaste spelarna i Leeds offensiva spel.
Kanske var detta vändningen för Leeds, och för alla dess supportrar, som för en gångs skull fick något att fira över? Kanske fick spelarna en tankeställning över vad dom kan prestera? Kanske fick ockå Kewell ett bevis för vad han ska tillbringa sina närmaste år? Och kanske, kanske får vi nästa år istället känna stor lättnad över en ny plats i Champions League, som vi så länge saknat.
Till sist, går det att beskriva kärlek? Kan man förklara hur det känns att älska någon eller något? Alla ni som älskar Leeds, tänk tillbaka till den 88 minuten i matchen igår, går det att beskriva vilken lättnad och kärlek som då träffade en som en blixt från en klar himmel? Tårar, och åter tårar, rann ner från mina kinder.
Minnen har vi fått förlita oss till de senaste året, och minnen är de som stannar kvar. Igår fick vi ännu ett minne som kommer bäras med tills den dagen då minnen passerar revy. Då kommer du liksom jag, på din dödsbädd att dra på smilbanden, åt dagen då Leeds återuppstod från de döda, för att pånytt erövra Europa. Men vi har en lång väg att vandra tills dess, en hel säsong för att vara exakt. Låt oss hoppas att den blir vad vi alla hoppas och tror på, topp 4!
MARCHING ON TOGETHER, AND FOREVER!!
