RESA: Chelsea i Prag
En blind supporter. En "hängd" supporter. Och så sellerikastande supportrar. Sparta Prag-Chelsea var en match för många olika typer av fans.
Någon hade ritat en CFC-supporter på ena stadionväggen med en snara runt halsen. Men farligare än så var det inte. Prag blev en behaglig upplevelse för de flesta av de cirka 2 000 tillresta fansen.
George & Dragon var en oas för öl- och fotbollstörstande CFC-fans. Under måndagkvällen ökade antalet stadigt på baren vid välkända Staromestske namesti, det jättelika torget mitt i Gamla Stan.
För en oinvigd kan massan av 40-åriga britter med tunnhåriga hjässor, Stone Island-jackor, tatueringar och överdimensionerade bukar te sig ganska skrämmande. Men bakom fasaden döljer sig dessa tider en harmlös skara.
Fast forna tiders sånger fick en renässans i de gamla Prag-kvarteren. "We hate Leeds and Leeds and Leeds..." skallade mellan väggarna på George & Dragon. Det ackompanjerades av oreserverat jubel när Leicester hade lekstuga mot Chelseas eviga hatlag på tv-apparaterna.
Ju längre kvällen led ju fler ramsor ur Chelseahistoriens glömda sångböcker om engelska stridsflygplan, förhud, horor, IRA och annat som kanske inte lämpar sig för tryck, ploppade upp.
Men det fanns också nya teman. Som när det sjöngs om den plötsliga rikedomen och plånböcker flög upp i luften. Eller den absurda synen av en synnerligen omfångsrik engelsman som försökte dansa kosack-dans medan de andra sjöng "Kalinka".
Undertecknad var inte ende svensk på plats. Även Ingmar förgyllde tillvaron, inte minst min egen då han hade en biljett till matchen inköpt i England. Han, jag och en engelsman sökte oss sedan ut. Mörkret hade fallit tungt över Prags gator som var förvånansvärt tömda på nattfirare - förutom prostituerade och afrikanska inkastare till diverse obskyra nattklubbar.
* * * * *
Måndagskvällen hade för egen del avslutats med en öl på en irländsk pub, medan Paul och Ingo vandrat vidare. Tisdagen skulle bli intensiv och jag hade sökt mig hem vid ett-tiden.
Nu var det tisdag morgon. Solen flödade lika generöst som tidigare dagar och efter byte av hotell började "den långa dagen". Med hjälp av den utmärkta kollektivtrafiken i Prag befann jag mig på nolltid utanför Spartas arena, Letna. Några Chelseafans vandrade omking utanför och tog foton. Andra släckte törsten i klubbens bar på ett hörn av arenan.
Själv valde jag att på engelskt manér hitta en engelsk pub, trots att man var utomlands där utmärkt pilsner bara kostade några kronor i läckra källare. George & Dragon blev det igen. Chipper, Bovver, Boz och många fler hade kommit. Jag träffade dem första gången för drygt tio år sedan och det har blivit några resor sedan dess. Den sedvanliga ceremonin av "När kom du?", "Var bor du?", "Hur länge stannar du?" avklarades innan ölen flödade. Det var nästan nio timmar till avspark.
Alla ingår de i vänkretsen kring Matthew, som anlände några timmar senare. Matthew är en välkänd profil för många i CSS-redaktionen och en som man haft mycket att tack för genom åren för praktisk hjälp i alla former.
George & Dragon svämmade över av fans tidigt på eftermiddagen. De tillresta Chelseasupportrarna hade bara märkts klickvis bland de många turisterna i Gamla Stan. Men nu vändes många nyfikna huvuden mot George & Dragon och en intilliggande pub där sången och ramsor om "Chelsea are back" tilltog i styrka.
Själva valde vi att gå på en pubrunda som varade i timmar och slutade på Zombie Bar, med bara en halvtimme kvar till avspark. "Vi" var nu reducerade till fyra som i sakta mak och med slirig tungor tog oss till tunnelbanan. Därefter återstod en hållplats med spårvagn. Men Matthew vägrade som vanligt att ha bråttom. Vi letade upp en lokal liten pub. Matthew missar vanligen avspark som en något bisarr tradition. Så blev det även den här gången.
En taxi tog oss så småningom den knappa kilometern till Letna-stadion. På väg in försökte några andra eftersläntrare i Spartas vinröda tröjor provocera fram bråk med några "Fuck Chelsea", men det var bara att skratta åt småungarna och fortsätta fram till Chelseas hörna av arenan.
Letna är en ganska fin arena där traditionell öststatsarkitektur inte spelar någon framträdande roll. Endast stängslen framför läktarna stör. Men de störde inte oss CFC-fans. Det fanns utrymme kvar och det var en relativt stillsam klack på plats. Endast "One Men Went To Mow" var en höjdare under första halvlek. Och det reflekterade ganska väl Chelsea på planen.
Efter synnerligen mediokra 45 minuter lyfte det lite i andra, både spel- och publikmässigt. Och när William Gallas stötte in segermålet fem minuter från slut exploderade äntligen sektionen i unison förbrödring och ölen som stått framför mig låg plötsligt utbredd över en storvuxen och kavajförsedd supporter framför mig - som sedan slängde sig i armarna på mig.
Resterande del av matchen var stämningen riktigt hög. Sparta-fansen hade inte fört något större väsen tidigare och nu var det den blå sektionen som dominerade totalt. En del fans hade tagit med sig selleri som kastades fram och tillbaka på läktaren, som det brukar vara med ballonger ibland. Leendena var breda och sången fyllde den ljumma Pragkvällen.
Mungiporna åkte först ned när Darth Vader-liknande poliser höll oss kvar på trångt utrymme långt efter slutsignalen. Sedan uppstod den märkliga situationen att man leddes ut av ett hundratal poliser som gick i täten i riktning mot tunnelbanan. Men säkert två tredjedelar av Chelseafansen gick helt sonika åt andra hållet utan att polisen märkte något. Så mycket för säkerhetsarrangemang.
En svarttaxi till Zombie Bar kostade mig och tre andra 400 kronor. Ett rejält överpris för en resa som kostade andra 50 kronor. Men vi brydde oss inte särskilt. På samma sätt som att vi inte oroade oss nämnvärt över att ölpriset varierade från 5 till 30 kronor beroende på var man var. Det var ändå relativt billigt - och vi hade kul.
Rykten efteråt har gjorde gällande att en del CFC-fans blivit påphoppade när det återvänt till Gamla Stan, men själv såg jag inga som helst problem. Tvärtom så avslutade vi natten i Prag vid 3-tiden på Chateau i en dimma av öl, absinth, brasilianska rytmer, tjecker, engelsmän och andra nationaliteter.
* * * * *
Dagen efter är alltid dagen efter. En turistrunda större delen av för- och eftermiddag gjorde en svag i benen och tung i huvudet. Men åsynen av en äldre man med Chelseatröja, svarta glasögon och vit käpp fick alla "synd-om-mig-själv"-tankar att försvinna. Jag hade sett den blinde supportern redan under måndagen och även på matchdagen, ledsagad av vad jag antar var hans fru. Respekt.
Självfallet avrundades dagen på George & Dragon. Det fanns fortfarnde en del supportrar kvar. Och festen i Prag avslutades som den hade börjat - på skadeglatt humör när en rival fick stryk på tv:n. Den här gången var det Inter som hade lekstuga med Arsenal, och det fåtal Arse-fans som fanns på plats slokade utskrattade och hånade iväg redan i halvtid.
Själv var man mest nöjd med att slippa bli utskrattad efter ytterligare en resa. Gudarna ska veta att det har hänt som CFC-supporter. Men den här gången sken man i kapp med vädret och med högburet huvud, en glänsande gul replika-tröja från 80-talet på och väskan över axeln vände man nöjt hem mot Sverige och Stockholm.
