En spännande vecka väntar
Hjältarna ställs på rejäla prov när man inom loppet av tre dagar spelar mot före detta Premier League-klubbarna West Ham & West Bromwich.
"Millwall har en tendens att lyfta sig när stora uppgifter väntar. David mot Goliat är en situation som klubben inte är alldeles ovan vid."
Millwalls början på säsongen har resultatmässigt varit helt acceptabel. På nio matcher har vi tagit 15 poäng, detta trots ett par i mina ögon riktiga plattmatcher, och skulle vi bibehålla det snittet kommer vi i maj spela kval till Premier League. Men ännu viktigare är att lagbygget visat några mycket intressanta och lovande intentioner.
Ledningen har från en del håll fått kritik för att ha satsat på fel nyförvärv inför säsongen. Själv är jag dock av en annan åsikt. Den 196 cm långa anfallaren Bob Peeters från Belgien kommer att bli en legend på The Den, det är jag övertygad om. Han har alla förutsättningar för att lyckas - han är stark, orädd och kan använda både huvud och fötter, vilket han exempelvis bevisat med sitt förlösande mål på övertid mot rivalerna Crystal Palace.
Noel Whelan som hämtades in från Middlesbrough är lite svårare att få grepp om. Trots att han visat prov på fint målsinne och gjort tre mål på fem starter är han mer den som råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle än en iskall avslutare. Dessutom omges han av otrevliga rykten som säger att han är impopulär i omklädningsrummet och hård mot juniorerna. En attityd som är helt fel att ha i en klubb där hälften av spelarna flyttats upp i A-laget just via akademin.
Fransmannen "Abou" Fofana är en spelare som kan bli något stort. 21-åringen som närmast kommer från Juventus U-lag är snabb, kreativ och lite valpig i sin spelstil. Men om han får speltid och chansen att anpassa sig till den fysiska fotbollen i Division 1 kommer våra problem på vänsterkanten snart vara ett minne blott.
Mest uppmärksammad av de fyra nyförvärven är utan tvekan Kevin Muscat. Försvararen hade med sig ett dåligt rykte i bagaget och efter den idiotiska utvisningen mot Watford fick alla antagonister vind under vingarna. Folk kan vara otroligt enögda ibland. Men faktum kvarstår. Han är alla dagar i veckan en bättre högerback än Matty Lawrence, och det betyder mer än att han på planen kanske uppträder psykopatiskt.
Det största frågetecknet är brassen Juan från Arsenal som lånats in tre månader. Vänsterbacken var tänkt som mittfältare men får nu inte spela på någon position. Bortkastade pengar och tid.
Trots förlusten av viktiga mittfältaren Steven Reid till Blackburn strax innan premiären har vi ett enastående mittfält att matcha. Paul Ifill (156 A-lagsmatcher), Dennis Wise (467), Andy Roberts (372), Tim Cahill (181) och David Livermore (153) har alla det breda register och den rutin som behövs för att lyckas - och alla ser det dessutom som en personlig förolämpning att inte bli uttagen i startelvan vilket ger en stenhård konkurrens. Lägg också till talangerna Charley Hearn (20 år), Peter Sweeney (19) och Marvin Elliott (19) från ungdomsakademin som knackar på dörren, och nyförvärvet Fofana, och du inser att det är en fruktansvärd kamp och inställning som grabbarna visar upp på träningarna.
För att hetta upp det hela har manager Mark McGhee lagt i lite extra krydda då han deklarerat att de spelare vars kontrakt går ut till sommaren måste visa att de förtjänar att få det förlängt. Och arbetsmarknaden kryllar redan av arbetslösa fotbollsspelare så det är kan jag lova en utmaning ingen ignorerar.
På innermittfältet har firma Cahill/Wise efter en seg start vaknat till liv och dominerat stort de senaste matcherna (seger över Wimbledon och Walsall). Spelarna kompletterar varandra fint och med två löpvilliga yttermittfältare bredvid sig ökar spelalternativen. Fofana som i veckan hade problem med foten och stod över senaste matchen är nu spelklar till det heta derbyt mot West Ham. Genom sina löpningar in i straffområdet från högerkanten har han gett Millwall två straffsparkar, och även gjort två mål själv.
Så jag ser det är det två aspekter i Millwalls spel som inte riktigt klaffat än.
Försvarsspelet har uppträtt darrigt, mittbackarna Stuart Nethercott och Darren Ward har haft svårt att förstå varandra, senaste matchen undantaget, och vi har experimenterat för mycket på vänsterbacken. Nu tycks det som Robbie Ryan är tillbaks för att stanna vilket glädjer mig då varken unga Tim Clancy eller Juan färgat. Tyvärr så väntar nu en tre matcher lång avstängning för Kevin Muscat vilket innebär problem även där.
Vi har haft svårt för att spela oss fram till klara målchanser. Av 13 mål har fem kommit till på fasta situationer. Chanser har inte saknats men det där flytet och kylan har saknats. Förhoppningvis lossar det för Neil Harris nu som gjort mål de två senaste matcherna. Båda på straff.
Innan säsongen sa jag att West Bromwich, Reading, Nottingham Forest, Sheffield Utd, Norwich och Millwall skulle slåss om platserna till Premier League. Och med 8-9 omgångar spelade finns det ingen anledning att ändra på det tipset. Wigan gör en stark inledning men kommer aldrig hålla i långa loppet, i övrigt är allt som väntat. West Ham kommer finnas med i diskussionen, men jag tror inte att den nuvarande truppen räcker för avancemang.
För Millwall väntar nu två heta matcher på bortaplan. Först ut är det heta derbyt mot West Ham som följs av West Bromwich som även dem spelade i Premier League förra säsongen. För oss supportrar handlar derbyt om så mycket mer än 90 minuter fotboll. Det råder en unik rivalitet mellan klubbarna som bottnar i East End och klubbarnas bildande i the Docklands för över 100 år sedan. En rivalitet så intensiv att den krävt två människoliv genom åren, splittrat familjer och vänner och än idag är ett känsligt ämne för många. Millwall-supportrarna anklagades av rivalerna en gång i tiden för att vara dem som bröt den stora strejken och först gick tillbaks till arbete. Än idag kan man ibland höra dem kalla oss för svartfötter.
Senast klubbarna möttes var säsongen 1992/93 och då vann Millwall hemmamötet med 2-1 och spelade oavgjort, 2-2, på Upton Park eller Boleyn Ground som arenan faktiskt heter. Millwall har en tendens att höja sig när det väntas stora uppgifter. David mot Goliat är en situation som klubben inte är alldeles ovan vid, och även om West Ham i mina ögon inte är en gigant så får dem väl anses vara numret större än oss som klubb. Och ska man tro dem själva så är det Spurs och Chelsea som är deras stora rivaler nu för tiden.
Med hjälp av fysiskt spel, press högt upp i banan och en helvetes inställning framkallad av det stöd man kommer ha från läktarplats är jag optimistisk inför söndagen. Millwall kan vinna. Det gäller att man klarar av att hålla huvudet kallt, spelar smart och tröttar ut de överbetalda glaslirarna som egentligen inte alls vill spela i Division 1.
"My ol´ man is a Lion
He goes down Upton Park
He picks up all the rubbish
Sets it all alight
And when the Hammers come home
They don´t know where they are
Their Boleyn is burning and so is their fucking car
Cause we are Londons finest
Londons finest by far
West Ham are going down
And Millwall are at the bar!"
